Play-off kanske är inom räckhåll ändå
Månadens första dag gav en tung seger för Portsmouth mot Oxford. Avståndet till play-off ser inte omöjligt stort ut längre och laget visar allt oftare kvaliteter som krävs för att vara med däruppe. Fyra vinster och ett kryss på fem matcher är fin form att ta med sig inför säsongens sista månader.
Crewe - Portsmouth (inställd)
Portsmouth anlände till Crewe och till en plan som till stora delar var täckt med vatten. Den såg verkligen ospelbar ut, men båda lagen ville spela. Framåt normal avsparkstid hade planen torkat upp, men så dags hade domarna redan lämnat arenan. Nytt försök en tisdag i mars.
Shrewsbury 1 - 2 Portsmouth
Det är inte direkt så att tillräckligt många lag ovanför är ur form för tillfället, så det gäller att vinna för att ens vara nära att hänga med för Portsmouth. Extra svårt med bristen på innermittfältare så klart, och detta var tredje matchen utan Joe Morrell. Utöver detta har Michael Jacobs en sträckning på korsbandet vilket kommer hålla honom borta från spel i ett par veckor. Shaun Williams (ryggfraktur) och Kieron Freeman (ankel) har åtminstone fått besked om att de inte behöver opereras och det är möjligt att den förstnämnde spelar innan säsongen är över.
Portsmouth borde tagit ledningen tidigt sedan Ronan Curtis genomskådat en svag passning i backlinjen, men han fick inte ordentlig träff på bollen och skottet smet tätt utanför. Istället kom 1-0 efter att Sean Raggett styrt undan ett skott till hörna och på hörnan stod de flesta rödsvarta och sov. Luke Leahy fick fritt fram att nicka i mål från nära håll.
Shrewsbury tog över, men tappade en del av initiativet när David Davis gick sönder. Portsmouth kvitterade efter att Marko Marosi misslyckats med att få undan Curtis inlägg. Denver Hume sköt mot mål och bollen tog vägen via Aiden O’Brien mot mål där Ethan Ebanks-Landell försökte rädda på mållinjen med alla sina kroppsdelar. Linjemannen flaggade för mål och om det var rätt eller ej var omöjligt att se, men alternativet hade varit straff och rött kort för handboll.
Två minuter senare kom ett rött kort för hemmalaget. Leahy hade lagt sig efter att ha vunnit tillbaka bollen och Josh Vela tog ut irritationen över att domaren inte hade blåst av med att meja ner Curtis från sidan. Det såg inte så farligt ut vid en första titt, men reprisen visade tydligt hur Vela i ren frustration bara gick på spelaren, och det röda kortet var därmed inte mycket att säga om.
Resten av matchen handlade om handbollsspel där Shrewsbury försvarade sig tappert och saktade ner spelet så mycket de bara kunde. Marosi gjorde en reflexräddning på George Hirsts nick från nära håll och Hirst missade sedan ytterligare två bra lägen. Shrewsbury var ytterst nära ett ledningsmål på en frispark som Mahlon Romeo onödigt gav bort, men Matt Penningtons nickskarv smet strax över bortre krysset.
Cowleys gjorde vad de kunde för att utnyttja övertaget. Tre mittbackar behövdes inte så 3-4-2-1 blev någon form av 2-4-3-1 då Marcus Harness ersatte Hayden Carter i paus. Tyler Walker ersatte O’Brien för 2-4-2-2 och sedan kom Reeco Hackett in istället för Romeo med följden att Harness spelade offensiv högerback. Men problemet att bollen flyttades för långsamt bestod och det är klart att Shrewsbury också hade en del i detta med kompakt och disciplinerat försvarsspel, precis som man kan förvänta sig av Steve Cotterills lag. Det enda som var tätare var som vanligt Aaron Wilbrahams skägg.
När målet till slut kom var det efter mer handbollsspel runt offensivt straffområde. Harness sökte ett inlägg, men spelade kort till Hackett. Hackett sökte inträde till straffområdet, men spelade kort till Louis Thompson. Thompson sökte inlägg, men bestämde sig för att gå på avslut, och det var ett bra beslut. Bollen seglade in under ribban över en överrumplad Marosi och det var Thompsons första mål på sex år i ligaspelet. Det första på fyra år totalt och det senaste gjorde han för just Shrewsbury.
Hemmalaget hade samlat på sig mer tilläggstid än vad domaren gav dem. Bara fem minuter, men det var långa fem minuter plus de fem till 90. Bollar kastades och lyftes in framför Gavin Bazunu och det normalt sett luftstarka mittförsvaret hade svårt att freda målet. Några chanser uppstod dock inte och Portsmouth kunde kämpa till sig en tredje raka seger efter att ha spelat en man mer i över en timme.
Portsmouth 3 - 3 Fleetwood
Pompey (4-2-3-1): Bazunu; Carter (Hirst 78), Raggett, Robertson (k), Hume (O’Brien 69); Tunnicliffe, Morrell; Harness, Hackett, Curtis; Walker
Mål: Curtis 45 (str), Harness 80, O’Brien 90+5
Gula kort: Curtis
Övriga avbytare: Webber, Ogilvie, Romeo, Thompson, Mingi
Fleetwood (3-5-2): Cairns; Nsiala, Clarke, Jules; Johnston, Camps, Lane (Baggley 90), Biggins, Andrew (k); Pilkington (Butterworth 23), Harrison (Garner 86)
Mål: Pilkington 7, Biggins 15, Lane 41
Gula kort: Lane, Cairns, Harrison
Övriga avbytare: O’Hara, Morris, Boyle, Hayes
Domare: Alan Young
Publik: 15224 (106 gästande)
Jakten på en kvalplats fick sig en rejäl törn när hemmalaget inte var tillräckligt på tårna på egen planhalva mot Fleetwood. Pang, pang och pang, 0-3 efter 40 minuter. De första två målen var så tydliga i respektive händelseförlopp. Det gick att se när Ellis Harrison lämnade Curtis bakom sig att det skulle bli mål. En precis passning in vid första stolpen, en tå som var hetare än Raggetts och 0-1 genom Anthony Pilkington, som senare fick lämna matchen med foten i en pjäxa.
Fleetwood såg ut att kunna göra mål vid varenda anfall och det var nära maximal utdelning. De fick lite för mycket utrymme utan att det egentligen går att peka ut några speciellt slarviga hemmaspelare. Harrison Biggins hittade en yta vid straffpunkten och smällde in 0-2 på passning från höger. Och innan Portsmouth ens hade kunnat se ut att göra mål kom trean på ett stenhårt distansskott som Bazunu inte kunde styra undan. Paddy Lanes skott färdades länge i luften och man kan tycka att någon borde väl ändå ha kunnat vara i vägen.
När Portsmouth inte kunde skapa saker på egen hand fick man hjälp av domaren. Morrell, tillbaka efter avstängning, bröt in i straffområdet och slog ett inlägg som möjligen träffade Callum Camps underarm som kanske inte var intill kroppen. Ingen repris kunde bekräfta det för det var alltid något i vägen och jag är helt säker på att domaren inte kunde se det från sin vinkel. Det tog en evighet eftersom Fleetwood så klart protesterade (vem hade inte gjort det?), men Curtis lät sig inte påverkas utan dunkade in 1-3 i mitten av målet.
Andra halvlek var det verkligen spel mot ett mål. Det var 17-0 i avslut och tydligen hade Fleetwood ett farligt anfall enligt Flashscore, men då måste jag ha tittat bort för det är inget jag minns. Portsmouth radade upp chanser, men testade inte Alex Cairns tillräckligt ofta. Hackett fick ett utmärkt läge av Carter och skickade bollen långt utanför. Walker hade alla marginaler emot sig när han först nickade via en försvarares rygg så att Cairns kunde rädda på mållinjen och sedan skickade han liggandes returen i stolpen. Carter följde upp med ett skott som blockerades av en försvarare.
Det var mer Walker och han kom så nära man kan komma att bryta en måltorka när han styrde in Harness inlägg, men då var han offside med VAR-marginal. Den linjemannen hade man velat ha mot Charlton. Det var fler saker som gick emot då Curtis blev varnad för filmning trots att han drogs klart i axeln och det skulle varit en andra straff för en mycket tydlig hands, men domaren hade ju redan gett Portsmouth en fördel. Nog var han dålig åt båda hållen. Sedan fick vi hålla andan några sekunder när Raggett tacklades över reklamskyltarna ner på betongen framför läktaren som renoveras, men Raggett var ganska snabbt på benen varpå han gned sitt knä lite grann innan han fortsätter. Betongen hade nog egentligen föredragit en mjukare spelare, medan försvararen klarade sig med en blåtira under högra ögat.
Till slut kom den andra reduceringen sedan Curtis hörna tagit vägen via Harness och Cairns in i mål och även här var det omöjligt att se exakt vad som hände på grund av folk i vägen. Harness fick målet i varje fall och med tio minuter kvar plus rejäl stopptid att vänta fanns det vittring. Portsmouth gick ner på en tvåbackslinje med Hackett och Harness på varsin kant redan vid 1-3 och Harrison agerade mer försvarare än anfallare för Fleetwood som gjorde allt för att fördröja spel, men också allt för att förlägga det på egen planhalva. En dum taktik skulle det visa sig för det blev åtta minuters tillägg och till slut ett kvitteringsmål. Det kom inte genom Hirst när han sprang sig fri och sköt, men däremot i den femte tilläggsminuten genom O’Brien. En snabb kombination på ett tillslag av Curtis, Walker och Hirst gav irländaren fritt fram för sitt tredje mål på drygt 100 minuters speltid.
Cowley sade efter matchen att bollen var i spel 19 av de 53 minuterna av den andra halvleken och Fleetwood led av väldigt mycket kramp trots 20 spelfria dagar. Jag har länge tyckt att det hade varit bättre med två gånger 30 minuter effektiv tid. Portsmouth hanterade maskandet på ett bra sätt och höll huvudet kallt, fortsatte anfalla när bollen väl var i spel och fick utdelning. En poäng är inte mycket hemma mot Fleetwood, men tio poäng av tolv möjliga är ett klart fall framåt och sättet som poängen kom på här stärker förstås.
Portsmouth 3 - 2 Oxford
Pompey (3-4-3): Bazunu; Carter, Raggett (k), Ogilvie; Romeo, Morrell, Thompson, Hume (Robertson 73); Harness (Tunnicliffe 75), Hirst (Walker 84), O’Brien
Mål: Raggett 42, Hirst 45+2, Carter 58
Gula kort: Carter
Övriga avbytare: Webber, Vincent, Jewitt-White, Mingi
Oxford (3-4-1-2): Stevens; McNally, Long, Brown; Williams, Kane, Brannagan (k), Seddon (Whyte 64); Holland (Forde 82); Browne (Baldock 64), Taylor
Mål: Browne 3, McNally 81
Gula kort: Long
Övriga avbytare: Eastwood, Mousinho, McGuane, Henry
Domare: Sam Allison
Publik: 15113 (1370 gästande)
Ingen Curtis på grund av avstängning och därmed kunde Oxfords fans fokusera på annat. Ingen Hackett på grund av ett avslitet ledband i knäet. Ingen Jacobs heller och det var lite tunt framåt. Tunt även på bänken som innehöll Liam Vincent som inte är nära att kunna spela 90 minuter, samt Harry Jewitt-White och Jay Mingi. Endast den sistnämnde har spelat i League 1 förut, men inte för Portsmouth. Fem ändringar gentemot senast och det i sig är en sådan kontrast mot Kenny Jacketts lag som ofta var oförändrat trots märkbart slitage på spelarna.
Efter poängförlusten senast var det absolut nödvändigt med vinst mot Oxford, men det började inte bra. Ett snabbt anfall gav Marcus Browne för mycket utrymme i straffområdet där han enkelt ryckte ifrån Raggett med en överstegsfint innan han satte 0-1 med ett distinkt skott. Skapa det utrymmet och Raggett ser inte alls ut som en fotbollsspelare. Det var ett bra jubel från den stora bortaklacken, gul rök strömmade ut från läktaren och Milton End upplevde lite liv till skillnad från de senaste tre hemmamatcherna. Men efter att ha sjungit några rundor av “Is this a library?” hade de gjort sitt för kvällen.
Det tog 20 minuter innan hemmalaget kom in i matchen. Portsmouth hade mycket boll utan att skapa heta chanser, men det blev ändring på det sistnämnda i slutet av halvleken. Laget bet sig fast efter en frispark och spelade tålmodigt runt bollen tills Morrell fick utrymme för ett inlägg. Det slog han flackt och hårt mot Raggett som styrde in kvitteringen i bortre krysset med en fin nick. O’Brien tog med bollen till mittpunkten för fler attacker.
Minuten senare hamnade bollen hos Hirst som drog till direkt, men väldigt snett. Sedan försökte Oxford anfalla, men bollen bröts av Morrell som på ett tillslag skickade iväg Harness. Harness drev upp bollen, vrickade den ut till Hirst som tog emot och drog till och 0-1 hade blivit 2-1 inom loppet av fyra minuter.
Andra halvlek innehöll mycket kamp på en blöt plan. Spelet böljade fram och tillbaka utan att bollen besökte straffområdena särskilt ofta. Matt Taylor fick den till sig nära Pompeys mål, men i ett svårt läge valde han att kasta sig några decimeter från Carters ben. Egentligen otroligt att han inte fick gult kort från den ganska konsekvente domaren.
Säkerligen var detta något som många Oxford-fans förbannade några minuter senare när Carter plockade upp bollen efter en rensning, tog några kliv framåt och skickade in 3-1 från 25 meter till publikens vilda jubel. Det är typiskt lånet från Blackburn att bara kliva på och göra något istället för att tveka och passa bollen till någon annan.
En annan som gärna gör så är Connor Ogilvie, som var åter i startelvan efter några matcher på bänken. I andra halvleks andra halva flyttades han ut som vingback och låg bakom nästa chans. Han lirkade sig förbi några motståndare, hittade O’Brien till vänster vars inlägg nickades av Hirst, men dessvärre rakt på målvakten från nära håll. 4-1 hade avgjort matchen.
Istället blev det en nervös avslutning. Bazunu hade tagit en taktisk paus för behandling och det skulle bli väl tilltagen tilläggstid. Okej om man leder med två bollar, men med tio minuter kvar av ordinarie speltid kom reduceringen. Oxford spelade sig snyggt igenom till höger precis som de hade gjort några gånger utan att komma till ett bra avslut. Den här gången kunde dock Luke McNally inte missa Sam Baldocks inspel och matchen levde på allvar.
Några kvitteringschanser blev det inte dock. Portsmouth höll emot bra, fixade frisparkar och inkast och ryckte sönder matchbilden. Oxford hade kunnat åka på ett rött kort med en svag domare när Sam Long sparkade inhopparen Walker i huvudet. Definitivt mer rött kort än det som Morrell åkte på mot Oxford då detta verkligen var en spark i huvudhöjd samt att Walker var på väg igenom mot mål, men Walker har inte Cameron Brannagans skådespelarinstinkt och domaren var för bra för att göra annat än att visa gult kort.
Det blev en revansch och den smakar förstås väldigt gott efter lagens senaste möte. Nu är Portsmouth med i kampen om kval igen efter en riktigt bra insats. Skadorna är många, truppen är tunn och svåra matcher väntar, men det här är ett läge som staden gillar
***
I förra uppdateringen glömde jag en viktig återkoppling till Burtons långkastande. I höstas var det extremt frustrerande att se den tid det tog för Tom Hamer att kasta ett inkast, eftersom en handduk alltid skulle levereras från den andra långsidan. Men jag tycker det är på sin plats att påpeka hur elegant han kastar sina inkast, hur kan är noga med att det bakre benet inte ska lyftas från marken. Felaktiga inkast sker oftare än domaren ser, men Hamer är noggrann och det tycker jag han förtjänar beröm för.