Portsmouth 0 - 1 Rotherham
Första hemmaförlusten sedan Crewe i vintras kom mot mediokert men hårt arbetande motstånd. En usel halvlek och en bra räckte inte till poäng. Oavgjort hade dock varit rättvist.
Det var en överraskande elva som Kenny Jackett valde. En trebackslinje med Brandon Haunstrup och Jamal Lowe som vingbackar. Debut för Stuart O'Keefe och Oliver Hawkins, comeback för Matt Clarke. Förutsättningarna var besvärliga med mycket vind och regn.
Efter en bra inledning med skott tätt över av Brett Pitman från straffområdeslinjen som bästa chans tog Rotherham över. Mycket felpass från hemmalaget, med Christian Burgess och Adam May som de största syndarna, var en anledning. När passningarna väl hade rätt adress satt de inte perfekt och spelarna hamnade ofta i trångmål när Rotherham pressade på mittfältet. Kanske en kombination av ovana vid positionerna och slarv.
Det var mycket Rotherham ett tag och även om Luke McGee hade det lugnt var det en tidsfråga innan det skulle bli riktigt farligt. Matchens enda mål kom efter att den livlige Jon Taylor hittat yta bakom Haunstrup. Ur snäv vinkel tryckte han upp ett stenhårt skott via målvaktens fingrar till 0-1. Helt rättvist så långt.
Rotherham började backa hem och Portsmouth kom in i matchen. Hawkins sköt tätt utanför krysset från långt håll och Clarke nickade Conor Chaplins hörna utanför vid bortre stolpen. Bästa chansen i första halvlek fick Lowe som såg ut att tajma Haunstrups inlägg perfekt, men nicken gick en halvmeter över.
Jackett gjorde två ändringar i paus. Jack Whatmough och Chaplin gick ut, inte för att de var dåliga utan för att 3-4-1-2 inte hade fungerat. Debutanterna Nathan Thompson och Matty Kennedy kom in. Det blev 4-4-2 och direkt tryck mot gästernas mål. Återigen fick Lowe en lysande chans när målvakten missbedömde ett inlägg efter ett fint anfall. Med bara försvarare att slå bollen bredvid missade han målet med ett för hårt avslut.
Trycket fortsatte och Portsmouth skulle haft en straff när Michael Ihiekwe sparkade Hawkins i ansiktet utan att vara nära bollen. Domaren missade detta vilket var helt ofattbart då han befann sig tio meter från situationen. Hawkins fick bandageras och spelet stoppades i flera minuter.
Det var fler kontroversiella domslut. Darren Potter gick in i en luftduell med armbågen först och träffade Pitman i halsen, dock utan kraft, men väldigt fegt. Kanske var det rätt med gult kort där. Gult kort blev det också när Lowe blev kapad av en uselt tajmad tackling av Ben Purrington. Det är inte orimligt att påstå att åtminstone en av dessa förseelser skulle varit rött kort. Sky sports kommentator tyckte åtminstone att den senare hade tur som klarade sig med gult kort.
Hawkins var märkbart påverkad av smällen och kom att bytas ut. Innan dess hade han en farlig nick som Potter tog undan en halvmeter framför mållinjen. Hawkins byttes ut mot Kal Naismith och med det fick Rotherhams backar det betydligt lugnare. Portsmouth skapade inte mycket efter detta. Det blev halvfarligt när Clarkes lovande inlägg styrdes lätt av en försvarare precis utom räckhåll för Lowe. I slutskedet fick May på en praktträff med vänstern, men bollen smet några decimeter utanför krysset.
Rotherham red ut stormen och jag tror att nyckeln till detta var Hawkins skada. Det hade spelat mindre roll om någon hade blivit utvisad för det var just Hawkins som var nyckeln till farligheter denna gång.
Jag imponerades av hans debut. Förutom huvudspelet var han involverad i mycket. Smarta passningar på ett tillslag öppnade upp försvaret några gånger. Med bandaget, längden och övriga yttre karaktäristika påminde han mig om forna storbacken Kit Symons. Han skulle klä i en Goodmans-tröja från tidigt 90-tal.
När jag tittade på matchen upplevde jag frustration och tyckte att det var en skitinsats rent ut sagt och många supportrar delade den åsikten, men var det så dåligt egentligen? Sett till hela matchen finns det skäl till hopp. Rotherham ledde rättvist i paus, men mer för att Portsmouth var sämre. Rotherham skapade inte mycket farligt, det var någon enstaka chans före målet där det var nära, och Portsmouth hade flera fina lägen utan att träffa mål. Det är skäl till oro i sig, men jag kan inte tänka mig att sådana lägen fortsätter missas. Experimentet med trebackslinjen gick inte bra, kanske mest på grund av oerfarna vingbackar, och det var där poängen kastades bort. O'Keefe växte in i matchen allt eftersom och kommer att kunna fylla luckan efter Michael Doyle. Kennedy och Hawkins imponerade, men mest imponerade Clarke.
Fyrbackslinje nästa gång och Kennedy från start så tror jag det finns god chans till vinst i en tidig ångestmatch borta mot Wimbledon. Det är nu två vinnbara bortamatcher mot lag längre ned i tabellen som väntar. Efter Wimbledon är det Northampton, men sedan blir det två svåra matcher. Det gäller att börja plocka poäng igen.
Pompey (3-4-1-2): McGee; Burgess, Whatmough (Thompson 46), Clarke; Lowe, May, O’Keefe, Haunstrup; Pitman (k); Chaplin (Kennedy 46), Hawkins (Naismith 70)
Rotherham (4-2-3-1): O’Donnell; Cummings, Ihiekwe, Wood, Purrington; Potter, Vaulks; Williams (Forde 54), Frecklington (k) (Towell 90+1), Taylor (Newell 85); Moore
