Portsmouth 1 - 1 Walsall
I en rätt usel tillställning lyckades Portsmouth ta en poäng utan att nå förväntad nivå. Ett fysiskt Walsall satte effektivt stopp för det.
Överraskande placerades Carl Baker utanför truppen och efter att ha fått det beskedet lämnade han Fratton Park före matchen. Det visade sig att han hade fått tillstånd att få ur sig frustrationen, och alla kolhydrater han hade laddat med, på gymmet istället. Kenny Jackett föredrog åter Adam May bredvid Danny Rose och tyckte att Ben Close var en mer passande backup. Baker hade kunnat agera backup på kanten, men Jackett föredrog att ha tre forwards på bänken - Conor Chaplin, Nicke Kabamba och Curtis Main. Milan Lalkovic fick chansen från start på bekostnad av Kyle Bennett.
Första halvlek hade litet underhållningsvärde. Walsall spelade extremt fysiskt och domaren höll en nivå som var hög och konsekvent under halva matchen. Redan i första minuten kunde han ha visat ut Adam Chambers som kom sent in i en duell med May, med dobbarna före och allt. Lite oflyt med timingen hade han förstås och känslan var den att domaren gjorde rätt som nöjde sig med gult kort. Troligen hängde den känslan på att det var så tidigt i matchen och att jag inte ville se ytterligare en hemmamatch förstörd av en tidig utvisning. Nu när jag sett reprisen konstaterar jag att det gott och väl hade kunnat bli rött kort.
Walsall pressade hårt och Portsmouth var inte lika mycket på hugget. Matchen spelades på bortalagets villkor, bland annat nacksvingades Lalkovic till marken och av det blev det bara en tillsägelse, men ju längre halvleken led desto mer fick hemmalaget igång sitt passningsspel. Brett Pitmans nick blockades till synes omedvetet av Shaun Donnellan. Bästa chanserna fick dock Walsall med ett skott och en nick tätt utanför. Kieron Morris och Luke Leahy med avsluten, den sistnämnda skulle få sin revansch.
Precis som mot Oxford släppte Portsmouth in matchens första mål på ett slappt sätt två minuter efter paus. Det var inte det bästa försvarsspelet. Lalkovic följde inte med James Wilson som fick utrymme att producera ett fint inlägg som en omarbetad Leahy kunde sätta i öppet mål från nära håll. Drew Talbot hade nog kunnat ta bort Leahy där, men skadad och utbytt före paus var det Gareth Evans som hade uppgiften och misslyckades.
Så långt fanns inget positivt att ta från matchen. Ett mediokert, men taktiskt väldrillat, fysiskt, om än på gränsen, och hårt pressande Walsall var för mycket för Portsmouth. Inte konstigt att farhågor redan nu börjar resas om att även League 1 är för mycket för dagens trupp. Motståndare är lika stora här som i League 2, men de är snabbare och gör färre misstag.
Men Portsmouth visade stor karaktär efter detta. Bennett, som hade hoppat in när Talbots baklår gick sönder, missade ett hyfsat läge. Kal Naismith missade ett annat. Walsall hade ett gyllene läge att göra 0-2, men en fin räddning av McGee på Amadou Bakayokos friläge följt av en block av Christian Burgess på returen räddade dagen för hemmalaget.
Bytena av Naismith och Lalkovic mot Main och Kabamba gav nödvändig tyngd. Det här var ingen match för lirare, vilket stod klart när Jack Whatmough mejades ner i andra halvlek med bara gult kort som följd. Det var inte den första fula tacklingen av Walsall som ska vara mycket tacksamt för att komma från matchen utan ett endaste rött kort.
Den rättvisa kvitteringen kom efter vad jag uppfattar som viss kompensation från domaren. Omedveten sådan förstås. Kabamba gick omkull i kamp med målvakten och fick en billig straff som Brett Pitman slog in distinkt. Förvisso tog målvakten ben först och boll sedan, men anfallaren hade redan tappat bort bollen och läget, och blev därmed inte förfördelad av handpåläggningen, men jag tycker vi accepterar straffen mot bakgrund av de uteblivna utvisningarna.
Det var nu i stort sett bara Portsmouth som hade något offensivt att komma ned. Pitman hade två bra avslut som hade kunnat resultera och Main var inte långt från att kunna styra in Kabambas skarv, men laget fick nöja sig med en poäng trots en mycket stark slutkvart. Ett rättvist resultat, men positivt att Portsmouth ändå kunde komma tillbaka trots att matchen spelades på Walsalls villkor.
Nu ställs Portsmouth inför en synnerligen svår uppgift. Wigan har tre raka segrar, några få tusen (nåja) överdrivet kaxiga supportrar och Paul Cook. Jag är glad för deras skull att de får lite framgång igen och hoppas att deras rivalitet med oss kan bytas mot tacksamhet (eller så kan jag sluta läsa vad omogna, tonåriga nybörjarsupportrar skriver på Twitter - jag har precis gjort upp med mitt inre om Plymouths diton). Men det är lätt att se varför Cook är där och inte här. Betydligt bättre trupp och större budget, och högre lön.
Möjligen såg han också att Portsmouths trupp behövde möbleras om rejält för en toppstrid. Jag såg det inte, men var väl rätt så obekant med League 1. De rutinerade härförarna Michael Doyle, Gary Roberts och Carl Baker är inte kvicka nog för att ta steget upp, och enbart rutin räcker inte. Åtminstone Doyle borde ha ersatts.
Jackett hittade den perfekta ersättaren till Enda Stevens, men Tareiq Holmes-Dennis gick sönder direkt. Två potentiellt viktiga spelare, tillika nyförvärv, är sannolikt tillgängliga på lördag. Dion Donohue och Nathan Thompson har kreativitet respektive tuffhet som bidrar till att färdigställandet av pusslet närmar sig.
Resten av pusslet får nog läggas genom att övriga spelare inom inte allt för lång tid anpassar sig till den nya nivån. Portsmouth kommer bli bättre allt eftersom, men att tro på kvalspel känns inte realistiskt idag.
Pompey (4-2-3-1): McGee; Talbot (Bennett 36), Burgess, Whatmough, Haunstrup; Rose, May; Evans, Naismith (Kabamba 65), Lalkovic (Main 65); Pitman (k)
Walsall (3-5-2): Gillespie; Wilson, Donnellan, Guthrie; Devlin, Morris (Cuvelier 69), Chambers (k), Edwards, Leahy; Oztumer, Bakayoko (Jackson 77)
Domare: Brett Huxtable
Publik: 17198 (464 gästande)
