Atromitos - Panathinaikos
2 - 3

Portsmouth 2 - 2 Aldershot (FA-cupen)

Det verkade vara en passande lottning för Portsmouth, men efter 90 minuter plus tillägg hade man kommit undan med blotta förskräckelsen. Aldershot var närmast segern i en match som Portsmouth borde ha kunnat kontrollera så mycket bättre.

Det var Remebrance Sunday och match mellan två klubbar med sina rötter i flottan respektive armén. Det var två tysta minuter och en lyckad hyllning till de som stupade under första världskriget. Portsmouth bar som vid alla andra tillfällen på hemmaplan och på bortaplan mot icke-blått motstånd tröjan som inkluderar namnen på alla "Pompey Pals" som återfanns bland dessa. Just den här gången var det nog lite extra speciellt för många supportrar som drog på sig denna tröja.

Matchen inleddes med bra fart och mindre bra försvarsspel. Jed Wallace tunnlade sig fri mitt framför mål och sköt ett svagt vänsterskott i famnen på Phil Smith när det hade varit bättre att låta Ricky Holmes avsluta med sin höger. Strax därefter frispelades Craig Westcarr till höger i straffområdet, men även hans skott var för svagt för att överlista Smith.

Men 1-0 kom efter 16 minuter efter det att Westcarr fällts klumpigt av Glenn Wilson. Wallace satte straffen mycket säkert och nu kändes det som att allt var under kontroll. Holmes borde kanske ha ökat på ledningen strax därefter när han bröt sig in i straffområdet från sin vänsterkant, men skottet gick lite för rakt på Smith för att bli riktigt farligt.

Så långt hade Aldershot inte haft mycket. Visserligen kändes Portsmouths försvar darrigt, men Paul Robinson och Paul Jones fanns där när det behövdes. Det blev farligt när Jordan Roberts långa frispark skickades tillbaka in framför mål men hemmalagets försvarare kunde freda målet den gången. Även om Aldershot hade svårt att skapa farliga lägen växte en olustig känsla fram - en känsla av att Portsmouth inte hade kontroll trots ledningen. Aldershot hittade in mellan mittfält och försvar och försvaret var fortsatt darrigt. Ett andra mål behövdes.

Det kunde mycket väl ha kommit på en frispark meterna utanför straffområdet. Nicky Shorey och Holmes ställde upp sig och den sistnämnde sköt ett skott med hyfsad fart som Smith kunde rädda. Det var hemmalagets sista chans på ett bra tag.

Halvtid närmade sig och nog tyckte man att Portsmouth borde kunnat hålla i sin ledning, men då började man slarva på nytt. Westcarrs passning tillbaka till Shorey efter ett inkast blev för dålig och Dan Holman fick chansen att löpa med bollen mot Joe Devera. Holman kunde relativt ohotad slå ett långt inlägg som Roberts nickade in från nära håll, totalt ohotad av en synnerligen passiv Alex Wynter.

Andra halvlek kom att domineras klart av Aldershot som var märkbart stärkta av sitt ledningsmål. Brett Williams hade två chanser utan att få till det. Andy Awford insåg faran och bytte ut Westcarr mot Ben Close. 4-4-2 byttes till 4-5-1. Efterklokheten säger att det inte var något vidare drag. Ynglingen gav bort bollen och Forbes skickade in ett fint inlägg från vänster som Mark Molesley kunde stöta in och därmed illustrera problemet och tjusningen med fotboll: att vem som helst kan göra mål. M för Mark, M för Molesley, M för medelmåtta. Kanske är jag överdrivet hård mot Molesley, men jag har sett honom live. Påsken 2009 bevittnade Mange och jag den sämsta fotbollsmatchen jag någonsin sett som involverat avlönade spelare: Bournemouth - Brentford i League 2. Molesley var troligtvis sämst. En supporter kommenterade hans insats som oväntat svag och lade till "even by his standards". Jag tror det säger en hel del.

Awford ändrade direkt tillbaka till 4-4-2 när Ryan Taylor ersatte Nigel Atangana. Atangana hade varit bra i första halvlek, men sedan inte nått samma nivå i den andra. Portsmouth hotade inte lika mycket som Aldershot, men Miles Storey, anonym så långt, hade i varje fall ett avslut i ett bra läge. Och så kom kvitteringen som en blixt från klar himmel. Holmes hittade lite yta till vänster och vände upp på sin högerfot. Inlägget skarvades vidare av Taylor till Danny Hollands som nickade in 2-2 från nära håll. Game on.

Men säg det flyt som varar. Minuten efter fick Robinson sitt andra gula och blev utvisad. Kanske hade han kunnat vara kallare där, men hans spelstil är lite som Ben Chorleys. Kan han vinna bollen satsar han på det och ibland är spelaren för kvick. Domaren hade inget val och nu handlade det för Portsmouth om att hålla undan. Chorley ersatte Holmes och Portsmouth avslutade med 4-4-1.

Aldershot pressade och hade ett par hörnor men utan att skapa några chanser. Portsmouth hade ett bra läge med en frispark från 20 meter på stopptid, men muren stoppade skottet och sedan blockerades Taylors skott i andraläget. Det blev 2-2 och det blir omspel på onsdag i nästa vecka.

Innan matchen skrev jag att allt annat än en seger är ett fiasko. Visst, de flesta matcher mellan lag från olika divisioner blir jämnare än man tror och vi förlorade trots allt inte hemma mot Worcester som Coventry gjorde. Men kanske borde jag sänka mina förväntningar något. Kanske till den nivån jag hade ifjol, då jag hade varit nöjd med fler vinster än förluster, och frånvaron av bottenstrid. Vi får en ny chans att besegra Aldershot inför TV-kamerorna. En professionell insats över en hel match och det kommer att bli hemmamatch mot Northampton eller Rochdale i omgång 2.

Pompey: Jones - Wynter, Robinson (utv 82), Devera, Shorey - Wallace, Atangana (Taylor 72), Hollands (k), Holmes (Chorley 84) - Storey, Westcarr (Close 66)

Aldershot: Smith - Gibbs, Phillips (Forbes 45+3), Wilson (k), Barker - Derry (Hatton 37), Oastler, Molesley, Roberts - Holman, Williams

Mål: 1-0 Wallace (16, str), 1-1 Roberts (45+1), 1-2 Molesley (68), 2-2 Hollands (81)

Publik: 11095 (2446 Aldershot-fans)