Portsmouth 4 - 1 Oxford
Portsmouth tog en klar seger mot jumbon Oxford. I och med detta är Portsmouth tillsammans med Peterborough seriens enda fullpoängare.
Portsmouth inledde med nye Ben Thompson från start. Det såg ut som en rak 4-3-3-uppställning med Ronan Curtis och Jamal Lowe på kanterna. Oliver Hawkins var åter med från start och Brett Pitman således bänkad. Det var ett defensivt och maskande Oxford från minut ett och det var tydligt att det var 0-0 laget var ute efter. Fegaste motståndet sedan Everton i Premier League? Mycket möjligt. På toppen av det tjafsade spelarna så ofta de kunde med hemmasupportrar.
Det var mycket ställningskrig i början. Oxford pressade bra i försvarsspelet och Portsmouth kom inte riktigt loss. Ett par halvchanser skapades, men det var först i mitten av halvleken som det hettade till. Hawkins snodde bollen av Jamie Hanson och blev fälld av densamme precis innanför linjen. En solklar straff och gult kort för Hanson.
Jag anade en miss när jag såg att det var Gareth Evans som klev fram. Han slår ju alltid sina straffar till höger och det visade sig att Jonathan Mitchell hade gjort sin läxa. Straffen var svag och en meter eller så från mitten. Enkelt för Mitchell som i andravågen fick sträcka ut för att tacksamt se Thompsons skott smita tätt utanför.
Portsmouth matade på och hade flera fina lägen att ta ledningen efter straffmissen. Tom Naylor sparkade i luften från fem meter och Evans såg sitt skott från några meter blockerat. Oxford gjorde vad man kunde för att få ner tempot. I den 37e minuten försökte man hålla i bollen vid offensiv hörnflagga, men misslyckas. Det blev inkast till Portsmouth av det.
Oxford lyckades hålla 0-0 halvleken ut sedan Hawkins kommit aningens för sent på ett lågt inspel från Thompson. Den typen av lägen skapade hemmalaget flera av, men Oxfords försvarare var på hugget. 9-0 i avslut, men bara 1-0 i avslut på mål.
Andra halvlek fortsatte som den första slutade, men den här gången fick hemmalaget utdelning. Thompson briljerade i mittcirkeln med fin kontroll och satte ut bollen till Anton Walkes till höger. Walkes slog en fin djupledsboll till Lowe som sökte Hawkins vid första stolpen. Anfallarens styrning blockerades, men han reagerade snabbt och petade bollen bakåt till Evans som lade upp och sköt in 1-0 med vänstern. Han firade målet med en ursäktande gest för straffmissen.
Knappt tio minuter senare ökade Portsmouth på till 2-0 efter ytterligare ett snabbt anfall på högerkanten. Evans nådde inte Lowes inlägg, men det gjorde Rob Dickie som nickade in bollen bakom egen målvakt.
Efter 58 minuter skruvade Oxford upp tempot, men det gick för fort och en enkel passning på mittplan var inte nära någon gul på högerkanten. Karl Robinson försökte med ett trippelbyte och här skapade gästerna sin första målchans med en nick som gick utanför.
Portsmouth avgjorde matchen minuterna senare efter att en lång högerhörna nickats tillbaka in framför mål av Matt Clarke. Hawkins nickade mot mål där Naylor var redo att nicka in bollen, men Lowe var före med sin fot och fick chansen att visa att hans son lärt sig krypa. Åtminstone var det så jag tolkade hans målfirande.
Nu vaknade Oxford till samtidigt som Portsmouth släppte på gasen. Cameron Brannagan sköt från distans och Craig MacGillivray gjorde sin första räddning. Sedan träffande James Henry och Jordan Obika samma stolpe inom loppet av två minuter. Oxford fick utdelning när Jack Whatmough klantigt skickade in ett lågt inlägg i eget mål med smalbenet och med sex minuters tillägg fanns det potential för spänning. Men närmare än en inläggsfrispark i famnen på MacGillivray kom de inte och istället kunde Lowe punktera matchen med ett skruvat vänsterskott i bortre gaveln efter att ha löpt med bollen från mittlinjen och fintat bort en back genom att dra bollen bakom stödjebenet i full fart.
Thompson var matchens lirare så klart. Han var överallt och kontrollerade bollen kvickt och effektivt. Slog passningar på ytan. Men hans partner Naylor ska också ha beröm för sitt uppoffrande slit. Höjdpunkten kom när Obika sköt i stolpen. I upprinnelsen låg Naylor tio meter bakom bollen då han upptäckte Henry helt fri till höger och gjorde en rush för att täcka ytan. När bollen slog i stolpen var det Naylor som var först med en perfekt glidtackling. Sedan bör Hawkins få mycket beröm också. Två nya assist och överlag bra targetspel. Jag imponerades av hur han hela tiden visste vad han hade runt om sig så att han kunde avgöra när han skulle nickskarva och när han skulle ta ner bollen med fötterna. Målen kommer säkert så småningom också.
För Oxford ser det tungt ut. Sista halvtimmen visade de att när de spelar med desperation är de farliga. Nu berodde det säkert också på att Portsmouth slog av lite på takten och 4-0 hade säkert kommit om inte bollen envisades med att hamna på Lee Browns högerfot. Stolpen var till MacGillivrays hjälp två gånger och det är 1-5 i träträffar för Portsmouth. Men när matchen blåstes av efter hundra minuters spel hade Oxford bara ett självmål med sig. Whatmough leder med det Oxfords interna skytteliga.
Pompey (4-3-3): MacGillivray; Walkes, Whatmough, Clarke, Brown; Naylor, Evans (k), B.Thompson; Lowe, Hawkins, Curtis (Wheeler 80)
Oxford (4-2-3-1): Mitchell; McMahon, Dickie, Nelson (k), Garbutt (Ruffels 61); Hanson, Brannagan; Mackie, Baptiste (Henry 61), Browne; Smith (Obika 61)
Domare: Lee Swabey
Publik: 18093 (1312 gästande)
