Portsmouth FC på väg att säljas?
En rik amerikan vid namn Michael Eisner förhandlar om att få köpa Portsmouth FC. Sista ordet kommer supportrarna att få. Samtliga delägare kommer att få rösta den dagen ett konkret bud ligger på bordet.
Michael Eisner, 75, före detta Disney och rik som ett troll. Filantrop dessutom. Han är frontfigur för en grupp som vill köpa Portsmouth FC och jag har ett ideologiskt dilemma. Det är ju våran klubb och den sköts på ett ekonomiskt hållbart sätt, men hur långt räcker det? Mark Catlin säger att den genomsnittliga förlusten som en klubb i Championship gör är 20 miljoner pund, pengar som ägare av klubbarna helt enkelt skjuter till. Det är tio gånger Portsmouths aktuella budget. Catlin, liksom jag själv, tycker inte att det är rätt modell, men det är helt enkelt en verklighet att förhålla sig till. Accepterar supportrarna att klubben inte kan konkurrera på så hög nivå, eller att det kommer att bli en väldigt långsam klättring dit? Det är knäckfrågan här.
Ett annat dilemma är att Fratton Park inte åldras i en fördelaktig riktning. Micah Hall argumenterar för att infrastrukturen behöver investeringar som dagens Portsmouth aldrig kan klara av. Fratton Park behöver signifikanta investeringar för att bibehålla aktuell kapacitet. Hall liksom Catlin är pragmatiska i sina resonemang, den förstnämnde kanske mer optimistisk till en försäljning än den sistnämnde. Klart är att de ser potentiella hot med nuvarande modell som inte jag ser, eller kanske vill se.
Catlin säger att Portsmouth har en topp tre-budget för League 2, men att fem eller sex klubbar ligger nära. Långt ifrån vad folk tror alltså, att Portsmouth skulle ha överlägset bäst ekonomi i hela serien. Det är sant att klubben går plus, men inte med mycket och de svarta siffrorna är beroende av försäljningarna av Jed Wallace och Adam Webster. Om man ska konkurrera i Championship behövs alltså ytterligare 20 miljoner pund per år. Alternativet är att etablera sig i League 1.
Eftersom Eisner har arbetat för Disney har det kommit en rad Musse Pigg-pikar. Vi är inte ovana vid att bli provocerade. Efter att supportrarna stannat kvar och sjungit i 40 minuter efter förlusten i Stevenage blev vi hånade trots att de som var där fortfarande kunde sjunga efter en storförlust. Många av dem var säkerligen på Wembley ett flertal gånger under 2008 och 2010, och att de fortfarande stöttar sitt lag i andra änden av framgångsspektrat är inget annat än respekt. Och ta mig sjutton har någon tyckt att det på något vis skulle vara dåligt att Fratton Park, förutom bortasektionen, är utsåld inför Plymouth-matchen, två veckor före avspark. Fotbollssupportrar är konstiga. Så nu haglar alltså Musse Pigg-hån in från supportrar till Plymouth och Southampton. Berätta gärna lite mer om hur det gick till när ni räddade era klubbar från att gå under. Vi som räddade klubben förtjänar lite mer respekt än så.
Vi äger vår klubb (jag räknade ut att jag och min äldsta dotter tillsammans nog äger en hundradels procent av klubben). Det är det som vi är så stolta över. När klubben var i kris var det vi som räddade den. Det finns inget annat exempel på något liknande som supportrar i England har åstadkommit. Ska vi vara nöjda med att ha räddat klubben och ha attraherat en stenrik amerikan som mycket väl hade kunnat köpa en annan klubb (han har bland annat tittat på Reading) högre upp i seriesystemet? Eller ska vi fortsätta hålla vår fana högt, vara stolta ägare och acceptera var vi befinner oss i näringskedjan? För oss som också är supportrar till allsvenska klubbar är detta inget nytt.
Idealisten i mig tycker att Portsmouth ska leda utvecklingen mot en mindre penningstinn fotbollsvärld, inte anpassa oss efter alla andra. Fotbollsspelare tjänar för mycket pengar och sporten tas längre och längre ifrån dem som bryr sig om den mest. När Mange och jag sist var i Pompey tillsammans beklagade taxichauffören sig över att en ung bekant fått gå från klubbshoppen under Premier League-åren. Han var inte intresserad av att gå på fotboll längre, ett ointresse han delade med en annan taxichaufför jag träffat, en Celtic-supporter som körde mig till en av Glasgows flygplatser (jag har också träffat en nordirländsk taxichaufför som fortfarande brann för fotbollen såtillvida att han åkte ända till Borås för att se sitt Linfield få stryk av Elfsborg).
Det är fascinerande att supportrar som varit så stolta över att äga klubben nu är uppspelta över en rik potentiell ny ägare. Sådant lockar, med rätta, så klart till sig ytterligare hån från Plymouth-håll.
Nej, den fotboll jag är intresserad av bygger på att klubben är lokalt förankrad och agerar inom de möjligheter som biljett- och souvenirförsäljning samt sponsring erbjuder. Charm och idealism tar oss till ett jojoförhållande mellan andra och tredje divisionen så länge som Portsmouth håller sig till den medlemsägda modellen och ingen annan gör det.
Just nu skulle jag vara nöjd med League 1 och vetskapen om att Portsmouth är en hållbar klubb som inte sysslar med någon ekonomisk doping. Att nästan alla gör det rättfärdigar inte att vi gör det. Jag har faktiskt fortfarande lite samvetskval för den där FA-cuptiteln. När jag var där visste jag inte vad som skulle vänta, och den som letar lite här på Svenska Fans kan hitta ett flertal texter av mig där jag välkomnar nya ägare och till och med är okritisk till Vladimir Antonov. Jag var yngre och dummare helt enkelt.
Minnet av att ha varit på Wembley under FA-cupfinalen 2008 kommer jag alltid att bära med mig med glädje, men titeln är inte så mycket värd. Portsmouth betalade högre löner än Everton på den tiden och levde över sina tillgångar. Nu har vi tagit vårt straff och är på väg uppåt igen och det görs på rätt sätt. En uppflyttning till League 1 den här säsongen skulle verkligen vara värd mer än den där titeln, för det kommer i så fall att göras utan några skulder och utan någon ekonomisk doping.
Southampton är idag en välmående klubb som varit nere i skiten men tagit sig tillbaka tack vare rika ägare. Vi är kvar i skiten på grund av oansvariga ägare (det är fortfarande oklart om de varit rika överhuvudtaget och i vissa fall ens existerat). Vi kan helt enkelt inte säga att vi inte visste att det kunde gå dåligt. Det är också annorlunda den här gången, och planer kommer att presenteras innan delägarna får rösta. Med ett upprustat och utbyggt Fratton Park och en rejäl investering i ungdomsverksamheten kan Portsmouth också bli en välmående klubb, men är en ny ägare enda vägen dit? Hall verkar vara inne på det spåret medan Catlin hintar om att den nuvarande modellen kan ta klubben dit, även om det kommer ta tid.
För mig känns det som att om Eisners grupp köper klubben kommer en del av det roliga med Pompey att försvinna. Kanske kommer det en dag kännas helt okej att en ägare täcker förlusterna som i så många andra klubbar. Kanske var tiden inte mogen för en till fullo supporterägd klubb och kanske var det så här långt som det gick att komma med den modellen. Kanske kommer vi vara nöjda med att ha räddat klubben och sedan överräckt den till trygga händer (givet att händerna är trygga).
Klubben och många supportrar är redo att ta nästa steg. Jag har inte riktigt samma känsla just nu.
