Den historiska upplagan av FA-cupen
Få Portsmouth-fans har ens vågat drömma om en titel på mycket länge. 17:e maj skedde det då Cardiff slogs tillbaka i FA-cupfinalen. I denna artikel sammanfattar vi säsongens upplaga av den anrika turneringen.
Det har nu gått drygt tre veckor sedan Portsmouth vann FA-cupfinalen och det är dags för mig att sammanfatta denna för oss oförglömliga upplagan av världens äldsta aktiva fotbollsturnering. Eller så kan man säga att jag mjölkar det hela lite extra, men hade din klubb gjort något liknande hade du också gjort det, eller hur? Man kan också säga att det inte finns så mycket annat att skriva om i dessa Silent Season- och EM-tider.
Det finns fotbollssupportrar som är vana vid att deras lag vinner turneringar. Det finns också fotbollssupportrar som aldrig ser sitt lag vinna en turnering. Erik Niva på Aftonbladet lyfte fram detta faktum. Skulle supportrar till klubbar som Portsmouth, Aston Villa, Birmingham med flera någonsin få uppleva en titel? Okej, citatet är egentligen som följer (se länk intill):
17 av 20 lag gick in i den här säsongen hundra procent säkra på att de inte kunde vinna. 2 av de övriga 3 tvingades redan i september inse att deras chanser också är mikroskopiska.
Visst, det går att hitta glädje i att kriga om en Champions League-plats eller att undvika nedflyttning, men hur jag än vrider och vänder tror jag på att sportens grundidé är att nå ända högst upp till toppen.
Om du brinner för till exempel Aston Villa, Portsmouth eller Birmingham City vet du mycket väl att du inte kan nå det målet, vare sig i år, nästa år eller något annat år.
Var ska hoppet då komma i från? Vem ska drömma drömmarna som ger idrotten mening?
Men min tolkning av resonemanget är att stora titlar hör till de fyra stora. Manchester United, Chelsea, Arsenal och Liverpool har dominerat brittisk fotboll sedan Premier League blev till. Statistiken över de tre tävlingarna i England stöder detta. Premier League har vunnits av Manchester United (tio gånger), Arsenal (tre gånger), Chelsea (två gånger) och Blackburn. FA-cupen har under samma period vunnits av Arsenal (fem gånger), Manchester United (fyra gånger), Chelsea (tre gånger), Liverpool (två gånger), Everton och Portsmouth. I ligacupen har det sett annorlunda ut med Aston Villa, Tottenham, Leicester, Blackburn och Middlesbrough insprängda bland de fyra stora men det är ju också ett välkänt faktum att denna turnering främst används för spelarrotering hos dessa klubbar.
Kanske är årets FA-cup ett bevis på att även denna klassiska turnering inte har samma status hos de stora klubbarna. Liverpool och Chelsea åkte ut mot lilla Barnsley trots att man ställde upp med relativt starka startelvor. Arsenal mosades av Manchester United som sedan slogs ut av Portsmouth på sin egen hemmaplan, men det berodde nog inte så mycket på dålig inställning utan snarare på oskärpa och oflyt. Sir Alex’s påhopp på domartrion och domarbasen efter matchen tydde på att man ville gå hela vägen i turneringen. Å andra sidan är han ju känd för att vara en dålig förlorare som aldrig tycks acceptera när domaren inte ger United fördelar.
1898 bildades Portsmouth. 41 år senare togs första titeln då man som underdog körde över omöjliga Wolves med 4-1. Titeln hölls i sex år på grund av andra världskriget och när väl detta var slut fortsatte klubben på den inslagna vägen. Ligan vanns 1949 och 1950, men i mitten på femtiotalet började det gå utför och Portsmouth var under flera decennier lillebror på sydkusten. Ingen supporter hade ens en tanke på en titel då Southampton vann FA-cupen på sjuttiotalet. Det hade inte jag heller när jag började följa laget för sjutton år sedan. Lite coolt var det att hålla på ett lag som aldrig vann eller som någon icketippare kände till.
Men visst såg man hur andra supportrar lyckligt kunde se sina lag vinna. Jag har själv sett Djurgården och Halmstad säkra sina SM-guld mot Elfsborg på Ryavallen och när jag såg Tomtens glädje över Hammarbys enda SM-guld på TV fick jag en brinnande lust att få uppleva det själv. I en ideal värld skulle alla supportrar få vara med när laget vinner Allsvenskan, Serie A, Champions League, UEFA-cupen eller vad det nu kan vara för någon turnering.
Nu är världen inte ideal och många supportrar får aldrig chansen att se sitt lag vinna. Men vi har fått chansen och kommer att minnas den här titeln för alltid. Finalen minns vi tydligt, men hur gick det egentligen till under denna historiska upplaga av FA-cupen? Här kommer historien om hur Portsmouth kunde ta hem bucklan till Fratton Park.
Omgång 3
Omgång 3 känns ofta som ett enda ”jaha”, en transportsträcka eller en omöjlig match och efter den kan man antingen börja så smått drömma om ett längre deltagande i cupen eller glömma bort det helt och hållet. Från denna runda kan vi konstatera att Bristol Rovers slog ut Fulham, Havant and Waterlooville slog ut Swansea, Coventry slog ut Blackburn och att finalisten Cardiff slog ut skrällgänget Chasetown. Förutom ovan nämnda Premier League-lag åkte även Everton, Sunderland, Birmingham, Bolton, Aston Villa, Reading och West Ham ut. Portsmouth vann med matchens enda mål på Portman Road mot Ipswich. Segern satt hårt åt för gästerna som trots numerärt överläge under större delen av matchen aldrig var överlägset. Ipswich hade mycket väl kunnat tvinga fram ett omspel.
Blygsam som jag är citerar jag mig själv från matchrapporten:
I andra halvlek hade Ipswich tre målchanser och samtliga krävde fina räddningar av James. Ledning och en man mer borde varit en säker seger för Portsmouth, men oskärpan framför Alexander höll på att tvinga fram ett omspel på Fratton Park. Ipswich går ur turneringen med huvudet högt och Portsmouth går vidare till omgång fyra. Kanske tar man sig förbi denna omgång för en gångs skull.
Omgång 4
Otroligt! Portsmouth lottades inte mot Manchester United eller Liverpool i denna fjärde omgång. Med hemmamatch mot Plymouth fanns det lite anledning att snegla framåt. Med nio Premier League-lag utslagna och ett spelarmaterial som kan vinna mot de flesta motstånd kanske det skulle kunna gå att gå hela vägen.
Men medan man njöt av Liverpools underläge hemma mot Havant and Waterlooville hamnade Portsmouth i underläge mot Plymouth. Ett riktningsförändrat skott letade sig in bakom James och hemmalaget fick därefter inte igång spelet. Nu var det så att både Liverpool och Portsmouth skulle vända på sina matcher även om våra favoriter hade problem i varvsderbyt.
Visst hade hemmalaget sina chanser att öka på ledningen i andra halvlek, men det var fortfarande Plymouth som förde spelet och skapade de bästa lägena. Bland annat hade Halmosi två fina avslut, men James var i vägen. Med knappa tio minuter kvar flippades bollen upp på Distins armbåge mitt framför bortafansen. Ingen straff enligt domaren, men han hade lika gärna kunnat blåsa där.
I övrigt noterar vi att Manchester City förlorade ballongmatchen borta mot Sheffield United, att Cardiff vann borta mot Hereford med uddamålet och att Derby föll stort hemma mot Preston. Listan över utslagna Premier League-lag utökades också med Tottenham, Wigan och Newcastle. Hela fjorton lag från högsta serien var utslagna inför åttondelsfinalerna.
Omgång 5
Ny lyckosam lottning för Portsmouth i form av en resa till Deepdale och Preston North End. Största rubrikerna i denna omgång fick förstås Barnsley som slog ut Liverpool på bortaplan med mål på stopptid, bara halvminuten efter att man blivit blåsta på en solklar straff. Själv befann jag mig på trettioårsfest just denna dag och följde omgången via Premier Scores på mobilen. Jag blev alldeles till mig när jag såg resultatet och kunde inte sluta tjata om det. De mindre fotbollsintresserade, det vill säga resten av festdeltagarna, mobbade mig så gott det gick. Portsmouth skulle spela dagen efter och vägen mot Wembley hade öppnat upp sig rejält i och med detta.
Men Preston på bortaplan var allt annat än enkelt. Även om Portsmouth dominerade och brände fina chanser var det hemmalaget som fick det gyllene läget att ta ledningen. Straffspark mot David James är dock ingen orange tårtbit i Trivial Pursuit. Om vi räknar med Asia Trophy har James tagit fem av nio straffsparkar och en av dessa fem slogs av Whaley. Att Lady Luck log mot Portsmouth just denna match blev uppenbart när Darren Carter skickade in bollen i sitt egna mål i absolut sista sekunden.
I och med Liverpools förlust finns det nu bara tre ytterligare Premier League-lag kvar i FA-cupen. Middlesbrough spelar förstås omspel hemma mot Sheffield United, så det kan bli så att Portsmouth, Chelsea och Manchester United är enda Premier League-lag i kvartsfinal. Det finns 14 möjligheter allt som allt, sju potentiella bortamatcher och sju potentiella hemmamatcher. Vad som helst utom Chelsea eller Manchester United på bortaplan skulle funka.
I övrigt kunde vi se Manchester United krossa Arsenal med 4-0, Cardiff slå ut Wolves på hemmaplan och West Bromwich krossa Coventry med 5-0 på bortaplan. Liverpool och Arsenal alltså utslagna och kvar fanns nu blott fyra Premier League-lag.
Kvartsfinal
Sju möjliga lag att möta, fjorton möjliga spelplatser. Allt annat än bortamatch mot Chelsea eller Manchester United hade varit en bra lottning, men lotten föll på Manchester United och Old Trafford och visst var det väl typiskt att Portsmouth, som nu hade en hyfsad chans att nå final, skulle åka ut mot detta lag igen. Det skedde 2003 och 2007, och 2008 skulle det ske på nytt, för inte kunde Portsmouth rubba detta storlag på bortaplan?
Men efter en heroisk försvarsinsats och mycket ineffektivt anfallsspel av hemmalaget grinade resultattavlans 0-1 elakt mot hemmafansen. United, som hade kört över Arsenal i förra omgången, var utslaget ur FA-cupen och nu var Portsmouth, efter Chelseas sensationella förlust i Barnsley, favorit att ta hem turneringen.
Och så stod Muntari där som matchens enda målskytt. Han rörde inte en min trots att han slagit en straffspark av absolut högsta klass. På Old Trafford. Mot Manchester United. En straffspark som kom att innebära semifinal mot Wembley mot Barnsley, Bristol Rovers, Middlesbrough, Cardiff eller West Bromwich.
Favoriterna att ta hem bucklan heter plötsligt Portsmouth, och de har kommit dit utan att imponera. David James har räddat laget från omspel mot Ipswich, Plymouth och Preston. Segrarna i de matcherna var inte orättvisa men inte i närheten av klara heller. Segern idag var direkt orättvis på många sätt.
Men den var rättvis på ett sätt ändå. Laget som gör flest mål i en match är alltid rättvisa segrare, för det är det som spelet går ut på. För Portsmouth innebar segern att ytterligare en lång, dyster svit sprack. Det var 51 år sedan man vann på Old Trafford senast. Vi lägger den segern till samlingen av historiska resultat som nu innehåller första Premier League-poängen mot Chelsea, första bortasegern över Newcastle på 58 år och första bortasegern över Aston Villa på 52 år.
Allt på en säsong och nu drömmer vi om första titeln sedan 1950.
I de andra matcherna vann West Bromwich klart över Bristol Rovers. Det blev hela 5-1 på bortaplan mot laget som hade slagit ut Southampton. I den fjärde kvartsfinalen skrällde Cardiff borta mot Middlesbrough då man tog en klar 2-0-seger.
Semifinal
Hur skulle Portsmouth hantera favoritskapet? Oavsett vilket motstånd man skulle stöta på skulle det vara ett från the Championship och mot dessa lag hade Portsmouth haft problem i varje match. Av de tre som fanns i urnan blev det det bästa, nämligen West Bromwich som den gångna säsongen var det bästa av lagen i serien under Premier League.
Portsmouth lyfte aldrig i sin återkomst till Wembley. 1939 spelade man där sist, för West Bromwich var det inte länge sedan man spelade kvalfinal där. Kanske spelade det in, att motståndarna inte var rädda för nya Wembley medan våra blåa kanske togs av stundens allvar.
Trots West Bromwichs spelmässiga dominans skapade Portsmouth de få målchanser som matchen innehöll. Baros använde armen när han tog ner bollen innan han sköt skottet som gav Kanu en enkel retur att raka in. Återigen lite tur, och något som genomsyrat turneringen så långt från Portsmouths sida är att man har aldrig varit mer än ett halvt mål bättre än motståndarna, men fått detta att resultera i ett mål mer i målprotokollet. Mot United var man förstås fyra eller fem mål sämre, men kunde trots det vinna med ett mål och ett lag som trots detta kan vinna fem matcher i rad är väl värt att vinna hela turneringen. Det är trots allt ett spel som går ut på att göra fler mål än motståndaren, inte på att missa fler målchanser är motståndarna skapar.
Statistik säger mycket intressanta saker om en match, saker som inte alltid matchar upplevelsen man haft. Portsmouth skapade fler målchanser än sina motståndare, men när målet föll var det högst oväntat. Bollinnehavet var hela 62% för West Bromwich vilket delvis var ett resultat av Portsmouths ideliga felpass. West Bromwich var det bättre laget, medan Portsmouth var det farligare laget. Kanske var det den högre individuella skickligheten som blev avgörande?
Cardiff såg bra ut i sin semifinal där man slog tillbaka Barnsley med matchens enda mål, snyggt inprickat av Joe Ledley. Detta innebar att Portsmouth var klart för UEFA-cupen då lagen utanför Englands gränser enligt FA:s regler inte får representera England i Europa-spelet. Det är under de premisser som lag som Cardiff och Swansea deltar i turneringen.
Men påtryckningar från Platini och Wales fick FA att släppa efter i sina krav. Det är klart att Cardiff skulle få spela i UEFA-cupen om man nu skulle ta hem cupen, vilket ju vore en fantastisk prestation. Därmed borde det vara fritt fram för engelska lag att delta i walesiska cupen för att lägga beslag på deras UEFA-cupplats. För inte kan det vara så svårt för ett Premier League-lag att slå tillbaka mighty Cefn Druids, Llanfairpwll, Rhyl, Aberysthwyth och allt vad de heter.
Final
Cardiff beviljades alltså deltagande i UEFA-cupen och Darren Purses avstängning ströks av det walesiska fotbollsförbundet (!). Detta förbund fick också igenom ett önskemål om att den walesiska ”nationalsången” skulle sjungas inför matchen. Det blev en landskamp av denna final och Portsmouth fick därmed oväntat stöd från andra engelska fans. Många unnade också Harry Redknapp en titel efter en bra bit över 1000 titellösa matcher.
Återigen vann Portsmouth med ett halvt mål. Man var bättre än Cardiff över 90 minuter plus stopptid, men skillnaden mellan lagen borde varit större än så. Men det är bättre att vinna knappt än att förlora snyggt och ingen av de 30-40000 Pompey-fansen med mig inräknad på Wembley brydde sig om att segern var knapp. Det är så sällan som den genomsnittlige fotbollssupportern får se sitt lag vinna en titel att inget annat spelar någon roll. Ja, Portsmouth hade flyt under turneringen, men efter sex FA-cupmatcher stod det ändå 7-1 i målprotokollet och det är som alla vet bättre att vinna sex matcher med uddamålet än att vinna en match med 6-0.
Triumfen är naturligtvis stor för alla fans, men kanske är den allra störst för Emma Smith, 89. Hon hade sett Portsmouth i varenda FA-cupmatch för 69 år sedan, men missade finalen då hon väntade sin dotter. I lördags var hon på plats sedan dottern fixat en finalbiljett. I tider när allt fler biljetter går till sponsorer och människor som inte är riktiga fotbollssupportrar känns det så rätt att en äkta supporter får se sitt lag vinna på Wembley efter så lång väntan.
Dagen efter finalen togs laget emot av uppskattningsvis 200000 personer hemma i Portsmouth. I stort sett hela staden var ute för att hylla sina hjältar. Staden hade väntat länge, men nu fick den äntligen jubla på nytt.
Så drömmen som inte många vågade drömma blev verklighet till slut. Små klubbar med små arenor kan fortfarande utmana om titlar, och denna upplaga av FA-cupen bör ha gett blodad tand för klubbar som Cardiff, Barnsley, Chasetown och Havant and Waterlooville. Mindre klubbar kanske kommer att se sin chans i framtiden.