Pompey - Charlton 1-2
Pompey förlorar sin tredje raka match trots stort övertag både i bollinnehav och målchanser.
Det här är en matchrapport jag inte vill skriva. Det är fruktansvärt tungt att förlora på ett sista minuten-mål. Men Pompey måste lära sig att avgöra den här typen av matcher. I första halvlek var Pompey klart överlägsna, men lyckades bara få in ett mål.
I andra halvlek hade man ytterligare ett par fina lägen innan Charlton kvitterade genom Fortune. Det låg ändå i luften på något sätt trots Pompeys dominans, och det är ju så det är i fotboll. Avgör man inte matchen då man dominerar åker man på ett baklängesmål. Och Charltons segermål var faktiskt rättvist om man ser till den sista kvarten, men det var å andra sidan det enda tillfället då Charlton verkligen hotade hemmalaget.
Finns det då något positivt att ta med från den här matchen? Absolut inget skulle jag vilja skriva, för det är så det känns just nu. Flera målchanser sumpades och för tredje matchen i rad misslyckades man med att göra ett spelmål.
Jag är fortfarande chockad. För 30 minuter sedan var Pompey komfortabla med sin 1-0-ledning och dessutom pressade man för ytterligare ett mål.
Sanningen är tung att inse just nu, men det är ett faktum att sådana här matcher måste man vinna om man ska hänga kvar. Med tanke på de matcher som väntar kan jag inte vara positiv. Pompey får det riktigt tufft i år. Problemet ligger i oförmågan att göra mål.
Matchen då? Ett kortare referat följer här: Pompeys dominans resulterade i ett mål då Sheringham nickade in Sherwoods hörna, men man borde fått bättre utdelning. I andra halvlek hade Berger en nick tätt över, men i stället kvitterade Charlton lite tursamt genom Fortune. Pompey drabbades av panik och fick ingen ordning på anfallsspelet. Charltons segermål kom till efter slarvigt försvarsspel. Orättvist sett till hela matchen, rättvist sett till sista kvarten.
