Bättre insatser, två raka kryss, men Ipswich är långt före
Det är mycket frustration i Portsmouth efter en lång svit utan segrar. Kryss borta mot Exeter och hemma mot Ipswich är hyfsade resultat, men viktigare är att laget äntligen uppträder som ett lag igen och visar fight och passion.
Jag tror det är dags att slå hål på en myt. Myten om att så länge som Pompey går för det, kämpar hårt och ger allt på planen har de supportrarnas stöd. Ett villkorat stöd så att säga, där spelarna måste visa detta även efter första kvarten för att inte publikens oväsen ska bytas mot suckar och burop. Ett och ett halvt år fick de, bröderna Cowley. Nu är smekmånaden definitivt över. Det är en sak att varenda positiv nyhet bemöts med negativa smartskalle-kommentarer på Twitter. Cyniska ibland, hjärndöda för det mesta. Och det ska gärna hittas ett spår av en konspiration. Det spelar ingen roll vad Andy Cullen eller Danny Cowley säger. Allt vrids till något negativt. En #Pompey-trollarmé? Försök övertyga den här Twitter-forskaren om att en sådan inte finns.
Det är en annan sak att protesterna på läktarna blir mer högljudda. Vad som är uppenbart är att det finns ett genuint hat mot ägarna, VD:n och Cowleys. Det är väldigt svårt att förstå för en normalt funtad person. Men fenomenet är inte nytt. Paul Cook fick utstå mycket från läktarhåll också under sin andra säsong. Ibland önskar man sig hans stil att bemöta fansens idioti med att göra som de önskar. Ett par matcher med 4-4-2 för att visa sin poäng, att det inte fungerade med spelarna han hade byggt truppen med. Men några förslag på vad Cowleys borde göra får de inte. Kritiken blir inte mer konstruktiv än att de borde gå tillbaka till sina läraryrken.
Det är en frustration som byggts upp av en lång rad med kryss och bara en seger sedan oktober. Efter en serie svagare prestationer där laget uppträtt håglöst gav de nu svar på tal med två bra insatser som förvisso bara gav två poäng, men ingen kan anklaga spelarna för att inte ha gett allt i dessa matcher. Det verkar allt mer som att de som twittrar inte ens sett matcherna.
Exeter 0 - 0 Pompey
Exeter (3-4-1-2): Blackman; Sweeney, Diabate, Hartridge; Caprice, Kite, Collins, Sparkes; Jay (k) (Dieng 88); Brown, Stansfield (Nombe 64)
Gula kort: Stansfield, Sparkes, Collins
Övriga avbytare: Lee, Grounds, James, Harper, Beardmore
Pompey (3-4-1-2): Griffiths; Morrison, Raggett, Robertson (k); Dale (Swanson 80), Tunnicliffe (Morrell 80), Pack, Hume (Koroma 75); Hackett; Bishop, Pigott (Jacobs 80)
Gula kort: Dale, Morrison, Morrell
Övriga avbytare: Oluwayemi, Ogilvie, Curtis
Domare: Alan Young
Publik: 7779 (1143 Pompey-fans)
Vi börjar i Exeter där två formsvaga lag ställdes mot varandra i en underhållande 0-0-match. På grund av sjukdom och skador tvingades Portsmouth återigen använda Owen Dale som vingback, Dane Scarlett och Jay Mingi var utanför truppen och Joe Morrell och Connor Ogilvie bänkades. Inget flyt med skador och sjukdom, men laget stod ändå för en rejäl insats.
Efter en dominant start av hemmalaget tog Portsmouth över och var ytterst nära att ta ledningen när Denver Hume träffade insidan av stolpen från långt håll sedan Jamal Blackman träffat mer medspelare än boll med sin utspark. Det var enda misstaget Blackman gjorde i en match som var hans. Räddningar på avslut från Ryan Tunnicliffe och Dale var bra, men den bästa kom på Michael Morrisons nick i slutet av första halvlek. Tankarna gick till citatet “Där missar han egentligen inte, det är en oerhört fin nick, men Pat Bonner gör också en enorm räddning”. Visst kan ni varenda ord ur EM 1988-krönikan?
Andra halvlek inleddes som den första med Exeter-dominans. Josh Griffiths visade klass vid ett par tillfällen och avvärjde bland annat ett farligt lågt inspel. Sedan svängde det åt andra hållet och Dale såg ut att ha brutit den långa måltorkan när han skickade inte en volley från nära håll, men Harry Kite hade känt Morrisons armar i ryggen och lagt sig ner. Ja, domaren blåser alltid för sånt, även om det inte är en foul. Griffiths kom sedan till räddning strax efter när han fick undan Matt Jays inlägg.
Portsmouth försökte öka trycket framåt sista kvarten och gick till anfall så fort tillfälle fanns utan att skapa fler bra chanser. Bästa läget fick Clark Robertson när en frispark damp ner på hans fot, men han hann inte reagera och något rejält avslut blev det inte. På tilläggstid fick Reeco Hackett chansen på frispark drygt 20 meter från mål och det är normalt sett en riktigt bra målchans med hans vänsterfot. Muren gjorde dock sitt jobb och styrde bollen till en hörna. 0-0 med mersmak för Pompey. Exeter hade sina chanser, men Portsmouth hade fler och bättre. Insatsen uppskattades av drygt 1000 fans även om det inte räckte hela vägen.
Pompey 2 - 2 Ipswich
Pompey (3-4-1-2): Griffiths; Morrison, Raggett, Robertson (k) (Hume 46); Swanson (Hackett 89), Pack, Morrell (Tunnicliffe 73), Ogilvie; Dale; Koroma (Curtis 66), Bishop (Scarlett 73)
Mål: Pack 4, Bishop 60
Gula kort: Pack
Övriga avbytare: Oluwayemi, Jacobs
Ipswich (4-2-3-1): Walton; Donacien, Woolfenden, Burgess, Davis (Leigh 81); Evans, Morsy (k); Burns (Edwards 76), Chaplin, Harness (Aluko 64); Ladapo (Jackson 76)
Mål: Burgess 10, Chaplin 87
Gula kort: Burgess
Övriga avbytare: Hladký, Edmundson, Humphreys
Domare: Sam Allison
Publik: 18849 (1601 gästande)
Hur stort avstånd kan det vara mellan två klubbar av liknande status i samma division? Ipswich vänsterback kostade en miljon pund. Det är fem gånger så mycket som Hume och Leif Davis är inte ens den bäste i Ipswich (Pompey-sonen Conor Chaplin är så klart den bäste). Danny Cowley har sagt att Ipswich är antagligen det bästa laget han sett i den här divisionen och efter lagens tredje möte den här säsongen är jag böjd att hålla med. Wigan och Blackburn var överlägsna en säsong, men de var bra på att vinna jämna matcher. Ipswich spelar inte jämna matcher. Gång på gång har de minst 60% bollinnehav och dubbelt så många avslut i sina bortamatcher.
Hur kan de inte ha joggat hem det redan?
Ipswich har lite större intäkter och en ägare som gärna bidrar med en slant här och där (men snacka inte högt om det, för det är lite känsligt). Portsmouth har en otroligt rik ägare som förespråkar hållbarhet och fans som tycker att för de där pengarna borde man väl kunna köpa sig en uppflyttning eller två.
Nog om det. Ipswich har en bra trupp och ställde i stort sett starkaste laget på benen trots att sjukdom härjat även hos dem. Portsmouth kom också till start med en stark elva även om den hade varit ännu starkare ifall Tom Lowery eller Louis Thompson kunde varit med. Cowleys valde att satsa på 3-4-3 som var så framgångsrikt när man kontrade sönder Ipswich i cupen för några veckor sedan.
Trots att domartrion gjorde sitt bästa för att göra parodi av den här matchen blev den ändå ganska bra. Sam Allisons främsta (?) merit är att han är släkt med Fitzroy Simpson och förhoppningsvis är han bättre på sitt yrke än den här dömarhobbyn som han utövar ibland. Vi minns hans insats när Portsmouth kryssade mot Crawley i cupen där Danny sade ett par väl valda ord så diplomatiskt som han kunde (“Just farcical [...] that was one of the worst displays of refereeing that I have seen”).
Det började redan i den tredje minuten när Sam Morsy rensade undan utanför eget straffområde i kamp med Josh Koroma och när alla väntade sig frispark till Ipswich gick den åt andra hållet. Sedan följde matchens finaste ögonblick och det som vi ska minnas om något från tillställningen. Marlon Pack tog sats och pricksköt in 1-0 i krysset via den högra stolpen och sprang rakt ner mot hörnet på andra planhalvan där hans familj satt. Vid 31 års ålder fick han äntligen känna hur det känns att göra mål för klubben i hans hjärta.
Allison, som var lika dålig åt båda hållen och konsekvent i det, vägde upp genom att ge Ipswich en lika felaktig frispark sju minuter senare. Lee Evans fina serve skarvades vidare av Freddie Ladapo till en offsidestående Cameron Burgess som kunde kvittera. Ingen domare såg skarven och målet godkändes.
Resten av matchen karaktäriserades av att Ipswich spelade kvadraten på mittfältet och vägrade slå bort halvsvåra passningar. Precisionen i deras kortpassningsspel var otrolig och hemmalaget satsade på att hålla laget kompakt och pressa i rätt lägen. I första halvlek gjorde man det exemplariskt. Koroma hade ett skott som styrdes undan på mållinjen innan Evans testade Griffiths med ett hårt skott. Dale dribblade sig sedan nästan hela vägen igenom, men efter att ha fintat ner två spelare i gräset blev det en för mycket vid straffområdeslinjen.
Hemmalaget tvingades till ett byte på grund av en lätt skada på Robertson. Ogilvie gick ner i trebackslinjen och Hume tog hans plats på vänsterkanten. Det var mycket boll för Ipswich under första kvarten utan att det blev några chanser. Istället stack Portsmouth upp och utnyttjade en fast situation för att återta ledningen. Humes långa inlägg nickades ner av Sean Raggett till Colby Bishop som bröt sin måltorka. Det var mål nummer tio för Bishop och han är med det ett efter det antal som Marcus Harness stannade på förra säsongen.
Harness ja, var inte han med i matchen? Jo, han spelade som en av två tior bakom Ladapo och hade inte sin bästa dag, även om han tillsammans med Chaplin bidrog till att Evans och Morsy alltid hade alternativ för att spela kvadraten. Det var Harness som låg bakom Ipswich första kvitteringschans när han trädde fram en passning till Ladapo, men skottet från snäv vinkel gick utanför och Griffiths hade säkert räddat oavsett vilket.
Ronan Curtis hoppade in och galopperade omgående mot hörnflaggan med bollen. Inspelet hittade Morrell vars skott träffade skallen på Janoi Donacien. Det var det sista Morrell gjorde innan han blev utbytt mot Tunnicliffe och ganska snart byttes även Bishop ut mot Scarlett. Båda två var helt slutkörda och klart påverkade av att ha varit sjuka i veckan. Utan Bishop kom varenda boll tillbaka och utan Morrell fick Morsy och Evans alltmer utrymme. Ogilvie avvärjde allt, men när Morsy klämde till från 25 meter hängde inte backlinjen med. Bollen studsade precis framför Griffiths som lämnade retur och Ipswich var både etta, tvåa och trea på bollen, men det räckte med en och det är klart att det var just Chaplin som hade böjt sin löpning och undvikit offside.
Ipswich hade momentum och Portsmouth hade gett allt, men fem minuters tilläggstid skulle spelas också. Här ville hemmapubliken att laget skulle gå för ett segermål och kunde inte acceptera att det inte var möjligt. Scarlett hade inget klipp i steget efter att ha varit sjuk och en trött Dale hade fått flytta ner som vingback när Swanson inte längre orkade med tio minuter kvar. Det fanns ingen löpstyrka framåt när Griffiths sökte en snabb utspark och frustrationen riktades mot målvakten, som även fick skulden för kvitteringen. När laget hade gett allt och lite till och varit ytterst nära att besegra ett otroligt starkt lag var det en stor besvikelse att höra burop från publiken. Det hade laget inte förtjänat. När Danny gick sitt sedvanliga varv för att tacka supportrarna möttes han av spridda burop och folk som ropade “fuck off”.
Jag tycker publiken borde varit tacksamma för att få se fight och passion, det enda de begär, men de är inte nöjda med att Ipswich är så mycket bättre i division tre. Jag kan förstå det, men klubbarna jobbar utifrån skilda förutsättningar. Portsmouth är också eftersatt och har ingen vidare ungdomsverksamhet. När Davis och Wes Burns inte orkade längre kunde Kieran McKenna kasta in Greg Leigh och Kyle Edwards. Portsmouth hade behövt en frisk Scarlett och någon av Lowery och Thompson att ersätta Bishop och Morrell med, samt också gärna mer än en halvfrisk högerback. Ipswich hade säkert klarat sig utan Morsy eller Evans och vilka som än är med där framme kommer de alltid hota. Det här var en bra poäng, en insats som gjorde mig upprymd och Packs mål och firande något jag kommer minnas länge.
