Blackburn 3 - 0 Portsmouth
Portsmouth var ett nummer för litet mot ett Blackburn som gjorde en bra match. Förlusten understryker att Portsmouth inte är redo att utmana om kvalplats.
Jag hade inga förväntningar på den här matchen men hoppades på en relativt jämn kamp och att undvika förlust med tre mål. Det blev inte som jag ville, Portsmouth vägde för lätt. Mer kraft och fart i Blackburn, och färre misstag.
Det blev en ändring gentemot senast. Jamal Lowe återtog sin plats från start, delvis därför att Gareth Evans inte alls tog chansen mot Doncaster. Brett Pitman fick inleda på bänken. Portsmouth hade lärt sig en läxa och det var att tajta till bakåt från start. Som följd skapades inte många chanser, men det var hela tiden Blackburn som låg på. Det var mer fart i deras passningsspel på den regntunga planen och gästernas innermittfält vägde lätt.
Det var ytterst nära 1-0 när Blackburn sågade sig igenom till höger. Luke McGee räddade Bradley Dacks friläge och returen snubblades sedan i ribban och över av Danny Graham. Sedan såg det ut som att Portsmouth hade vädrat stormen och vuxit in i matchen. En fin chans att ta ledningen hade man också efter att Ben Close hittat Lowe med en öppnande cross. Lowe passade bakåt till Nathan Thompson vars direktinlägg sköts mot stolproten av Kyle Bennett. En bra räddning gav hörna, men ungefär där var det roliga slut. De här två chanserna symboliserar Closes dåliga och bra sidor. Vid Dacks friläge bröt en mittfältare fram bredvid honom, alltför ohotad, medan crossen till Lowe var av hög kvalitet, och något som få lagkamrater behärskar.
Med sju minuter till paus kom ledningsmålet. Matt Clarke slog en snål passning till Dion Donohue som hamnade i trångmål på egen planhalva och när Blackburn bröt visste man att det skulle bli mål. Det var Dack som gjorde det med ett distinkt skott i nättaket, men det hade lätt kunnat undvikas med en rensning på det svårspelade underlaget. Donohue tog på sig skulden för målet efter matchen.
(Jag undrar hur det kommer sig att jag har en målskytts namn på hjärnan inför matchen. Liam Mandeville senast, Bradley Dack denna gång. Räkna med att Romain Vincelot gör mål på lördag.)
Efter målet hade Blackburn kontroll och Portsmouth var aldrig nära en kvittering. 2-0 kom på en snabb kontring och McGee kunde inte göra något åt Grahams låga skott. Brett Pitman och Conor Chaplin kom in och det var den förstnämnda som hade ett hyfsat avslut som gick halvmetern utanför. Men det här var Blackburns match och även om McGee inte hade mycket att göra var det klasskillnad. Utöver målen hade Blackburn ytterligare två, tre rejäla målchanser medan Portsmouth hade en. En sen utvisning på Dominic Samuel, han sparkade på Burgess utanför kamerans vy, bjöd inte in gästerna utan istället kunde Craig Conway elegant lyfta bollen över McGee till 3-0 på en kontring på stopptid. Riktigt lika graciös var inte en funktionär som snubblade när han hoppade över en reklamskylt i samband med målfirandet. Precis som Portsmouth kunde han inte skylla sin vurpa på stormen Brian.
I slutänden en mycket komfortabel hemmaseger, men trots det tycker jag inte att Jackett kunde gjort så mycket annorlunda. Gå ut för att hålla tätt bakåt, vädra stormen (allra helst båda) och växa in i matchen. Det såg fint ut tills Clarkes och Donohues misstag och hade man inlett lika solitt mot Doncaster hade det blivit seger. Nu talas det återigen om säsongens sämsta insats och allt blir hela tiden så överdrivet i britannien. Blackburn är för bra och med snittbudgeten för en Championship-klubb förra säsongen i åtanke är det inte konstigt. 20 miljoner pund att jämföra med Portsmouths tre, men jag vet att Jackett tycker hans trupp ska kunna utmana ändå. Pace and power är hans mantra och det har Blackburn mer av. Det här var ytterligare en match som kastade tvivel över Paul Cooks trupps förmåga att hantera League 1. Mer rutin är önskvärt, men de gamla rävarna i den truppen saknade dessa två egenskaper. Jackett vet vad han gör, men det kommer att ta tid och kanske finns det risk för bottenstrid den här säsongen om det vill sig illa.
Jag hade trott på topp 6 inför säsongen, men det är tydligt att truppen inte håller för det ännu. Det märks främst i bortamatcher mot andra lag med sådana ambitioner. I hemmamatcherna mot Fleetwood, Bristol Rovers och MK har Portsmouth visat topp 6-kapacitet, men ser vi till den inledande tredjedelen är Portsmouth där laget antagligen kommer befinna sig. Inte riktigt nära topp 6, men på behörigt avstånd från nedflyttningsstrecket. En tung period utan segrar kan dock ändra på detta, men det är ju så att vi tror på att det snarare blir bättre när skadeläget lättar och laget kan spela ihop bästaelvan.
Blackburn: Raya; Nyambe, Downing, Mulgrew (k), Williams; Chapman (Conway 68), Smallwood, Whittingham, Bennett; Graham (Samuel 74), Dack (Evans 77)
Pompey (4-2-3-1): McGee; Thompson, Burgess, Clarke, Donohue; O’Keefe (k), Close; Lowe, Bennett (Chaplin 64), Kennedy (Naismith 76); Hawkins (Pitman 64)
Domare: Chris Kavanagh
Publik: 11673 (1210 gästande, inklusive Anton)
