Cracovia Krakow - Górnik Zabrze1 - 0
Burton 2 - 0 Portsmouth
En frustrerande match slutade med förlust med 2-0 mot nyblivna serieledarna Burton. Portsmouth släppte in mål redan efter 85 sekunder och kunde trots spelmässig dominans inte komma tillbaka målmässigt.
Till klagokörens förtret gjorde Andy Awford förändringar igen och det skulle han förstås inte ha gjort med facit i hand. Klagokören brukar inte gilla spelare som Ryan Taylor, men framförallt gillar den inte förändringar som görs inför matcher som sedan förloras (klagokören har inget emot förändringar som görs inför matcher som vinns).
Förändringarna var att Miles Storey bänkades till förmån för Ricky Holmes. Nigel Atangana och Nick Awford stod över på grund av skada och ersattes av givna duon Danny Hollands och James Dunne, och Dan Butler ersattes av lika givne Nicky Shorey. Craig Westcarr placerades i positionen bakom Taylor.
Burton chockstartade matchen med mål redan efter 85 sekunder. Danny Hollands gjorde en perfekt tackling på egen planhalva, men hade inget understöd och bollen hamnade hos Lucas Akins. Akins trädde in en passning mellan försvararna till Stuart Beavon som helt obehindrat kunde vända bort Paul Robinson och skjuta en felträff som Adam McGurk förpassade in i öppet mål vid bortre stolpen. Portsmouth var kvar i bussen enligt Andy Awford. Det var svårt att säga emot.
En kvart in på matchen tänkte jag att det inte är någon skam att förlora borta mot Burton, ett lag som två år i rad fallit på målsnöret i sin kamp att nå League 1 och redan den här säsongen besegrat såväl Wigan som QPR hemma. Det senare laget fullt rättvist dessutom. Det jag vill se i den här typen av matcher är att laget inte ger sig utan kamp, att man över 90 minuter plus tillägg spelar jämnt med sina motståndare och inte under några som helst förutsättningar faller ihop som i bortamatcher mot Fleetwood, Rochdale, York och Scunthorpe förra säsongen.
I en kvart kände jag att det här laget inte alls tävlade i matchen. Burton dominerade totalt och kom i anfallsvåg efter anfallsvåg. Ledningen hade mycket väl kunnat utökas om det inte vore för en fantastiskt sista sekunden-blockering av James Dunne (eller Danny Hollands?). Sedan hände något. De som såg matchen med Burton-ögon tyckte att laget borde fortsatt ösa på framåt. Jag tänker förstås att de hade gjort det om de hade kunnat. Portsmouth har ett bra passningsspel och när man väl fick tag på bollen tog man kontroll över matchen. Burton pressade och stressade i perioder, men långa stunder dominerade Portsmouth.
Det skapades kanske inte några heta chanser, men bra lägen saknades inte. Ryan Taylors cykelspark hade gått in om den inte hade gått rakt på Jon McLaughlin. Jed Wallace sköt utanför via egen spelare från straffområdeslinjen efter en frispark. Craig Westcarr testade en volley efter en snabb vändning, men liksom för Taylor kom det hårda skottet rakt på målvakten. Så var det förstås också nära ett andra mål för hemmalaget när Shane Cansdell-Sheriffs nick blockerades av Danny Hollands strax innan paus.
Även den andra halvleken inleddes vassast av hemmalaget. Portsmouth lyckades nu freda sitt mål med ett försvarsspel som med all säkerhet hade inneburit en intakt nolla, om det hade praktiserats i den första halvlekens första kvart också. Sedan tog man över igen och belägrade Burtons planhalva under fem minuter. Det kulminerade i att Johnny Ertl kom runt på högerkanten och satte en perfekt passning på läppen på Alex Wynter. Wynters direktskott från fem meter blockerades av Ian Sharps men han fick en ny chans på returen, dock utan att få till något bättre än en fösning som McLaughlin enkelt kunde rädda. Wynter erkände att en tåpaj hade varit ett bättre alternativ då bollen tycktes fastna under hans fot.
Portsmouth kom närmare och närmare en kvittering men Burton är ett lag som vinner matcher där man tar ledningen. I söndags var det lätt att se varför. Varenda gång som Portsmouth kom till ett läge fanns det en gulsvart spelare i vägen. Varenda gång. Precis den sortens försvarsspel jag vill att mitt lag ska utföra. Precis som laget gjorde mot Cambridge med en man mindre, mot Peterborough och Yeovil i cuperna. Och så kom det i just det läget ett orättvist 2-0-mål. Lucas Akins fick bollen av Robbie Weir, vände bort en back med en skicklighet som inte hör hemma i League 2 och smällde in ett vänsterskott precis intill Paul Jones högra stolpe.
Awford agerade omedelbart och satte in Miles Storey istället för Nicky Shorey. 4-2-3-1 blev 3-4-3 och Storey var direkt i händelsernas centrum. Portsmouth rullade upp hemmalagets försvar och Storey sköt ett skott som blockerades av en hemmahand, men domaren hade gjort klart med sina tidigare domslut under matchen att handboll var fullständigt tillåtet. Till domarens försvar ska det sägas att förutom handsmissarna gjorde han en utmärkt insats.
Sedan kom Patrick Agyemang in istället för Ricky Holmes och nu spelade man något som liknade 3-3-4. Det var svårt att säga, men Agyemang visade i varje fall att han fortfarande håller hög klass, dock utan att gästerna lyckades förpassa bollen i mål trots fler lovande lägen.
Jag har klurat på var Burton vann den här matchen. De var bättre i bägge straffområdena, sades det. Svårt att säga emot förstås, men varför var det så? Tittar vi på målen så kommer de till i lägen som inte är bättre än säg Wallaces skottläge i första halvlek och Storeys läge i den andra halvleken, men i bägge fall lyckas anfallaren med ryggen mot mål vända bort sin försvarare. Vid det första målet förstås enbart tack vare att Paul Robinson befann sig hela tre meter från sin gubbe (som trots det inte kunde få till ett bättre skott än att det blev till en passning, som tur var för Burton). Vid det andra målet var markeringen av Lucas Akins så bra som den kunde vara, men Akins prestation var riktigt vass, den klart bästa offensiva prestationen på hela matchen.
Wallace missade mål där han normalt sett gör mål, och Storey var förstås tvungen att peta till bollen innan han sköt. Nu sköt han på armen på försvararen och straffen var klarare än den Österrike fick i måndags, men ett direktskott hade säkert gått in.
Det är oroväckande att Robinson gör en sådan miss. Hade det varit Ertl hade vi enkelt kunnat säga att det kommer att bli bättre när Jack Whatmough och Ben Chorley är åter, men Robinson är troligtvis vår bäste mittback. Sedan tycker jag att såväl Holmes som Hollands lyste med sin frånvaro. Ingen av dem hade någon positiv inverkan på anfallsspelet, även om den sistnämnde hade flera fina aktioner i defensiven. Det är synd att vi hade sådana problem på försvarssidan inför den här matchen, och att Nigel Atangana inte kom till spel. Siffrorna visar sitt tydliga språk. Med Atangana från start har Portsmouth vunnit fem av fem matcher. Med Atangana på bänken eller utanför truppen är raden 0-1-3.
Det är inte många lag i den här serien som har en så vass offensiv som Burton. Det är inte heller många lag som klarar av att blockera så många av sina motståndares avslut. Portsmouth hade fler avslut och mer bollinnehav än Burton i den här matchen. Vi vet att det är framför mål som matcher vinns och förloras, men ett lag som kontrollerar matcher som Portsmouth gör och skapar fler målchanser än motståndarna kommer att vinna fler matcher än det förlorar.
Det finns uppskattningsvis 43 matcher som är lättare än den här i den här serien. 38 av dem återstår att spela.
