Cowleys förlustnolla är spräckt
Efter fyra raka segrar blev det en överraskande förlust hemma mot formstarka bottenlaget Burton. Detta följdes upp av 0-0 i Crewe. Kvalplatsen är inte alls given och Portsmouth kämpar med stora skadeproblem bland de offensiva alternativen. Räcker laget hela vägen?
Normalt sett är toppen mot botten en match mellan ett lag som spelar fotboll och ett som inte gör det. Rochdale är inget vanligt bottenlag. Brian Barry-Murphy fortsätter envist med att få sitt lag att spela med hög press utan boll och expansivt med boll. Inte sällan dominerar Rochdale bollinnehavet, men ett läckande försvar gör dem till ett bottenlag. Portsmouth under Kenny Jackett accepterade att bli utrullade av Rochdale för att ändå vinna med två eller tre mål. Cowleys har en annan inställning till fotboll.
Första halvlek var en härligt svängig tillställning där topplaget var det vassare. Med två snarlika spelstilar var det ideliga bollvinster på offensiv planhalva. En sådan ledde till 1-0 sedan vikarierande nian Ronan Curtis varit på en rensning från sin landslagskompis Gavin Bazunu i Rochdale-målet. Bollen snappades upp av Michael Jacobs vars fina genomskärare frispelade Marcus Harness till höger. Hans hårda inlägg stöttes i mål av Ryan Williams som därmed bröt sin måltorka.
Rochdale bröt också en del uppspel och det var inte för att de var dåliga direkt. Klart är att Portsmouth fortfarande kan förväntas göra en del misstag med sitt nya kortpassningsorienterade spel och visst är man lite nervös varje gång Sean Raggett ska slå en passning. Men Cowleys har jobbat med Raggett förut och vet vad man får. Om Raggett får alternativ är han en duktig passningsspelare. Hans nålsögepassning på egen planhalva öppnade upp Rochdale efter att laget trillat boll runt eget målområde. Jacobs tog emot passningen och slog en genomskärare på offensiv planhalva till Curtis, och Curtis gjorde resten på egen hand. Några tillslag och sedan ett lågt diagonalt skott med vänstern vid bortre stolpen. Raggetts passning förtjänade ett mål.
Hemmalaget hade total kontroll och borde avgjort matchen innan paus, men ett friläge för Jake Beesley kunde resulterat med en mindre rapp hemmamålvakt. I andra halvlek fortsatte kontrollen då Rochdale tycktes ta slut när tre fjärdedelar var spelade. Slutkvarten kom ändå att bli nervös ändå eftersom Rochdale har större vana av att spela på det här sättet. Portsmouth orkade inte hålla i pressen eller springa tillräckligt för att ge passningsalternativ och bollen kom hela tiden tillbaka. Det var en tidsfråga innan en chans skulle skapas och som tur var kom den först på tilläggstid, även om det tydligen var något med högt xG tidigare i matchen, troligen ungefär samtidigt som jag gav katterna mat. Beesley fick till slut till det och det hade kunnat bli hårigt i slutet, men Portsmouth kunde hålla undan till tredje raka segern.
Good from far, far from good. Guy Whittingham sammanfattade gräsmattan i Wigan med en mening. Den forne skyttekungen skjuter skarpt med tungan numera bredvid Andy Moon. Wigans ojämna matta av högt gräs kunde inte jämföras med biljardbordet Fratton Park förstås, men Danny Cowley ville inte kännas vid det som förklaring till en slätstruken insats av Portsmouth. För första gången sedan de tog över var det motståndarna som dominerade bollinnehavet. Portsmouth verkade slitna. Under Jackett såg man oftast starkare ut ju tätare matchandet var, men den nya spelstilen kräver mer.
Wigan var det bättre fotbollslaget och skapade också första halvleks bästa chans. Curtis Tilt tåade bollen på Whatmough till hörna. Mer tur än skicklighet fredade målet den gången, men det var också så bra som det blev för Wigan vars avslut matchen igenom inte var tillräckligt bra. Portsmouths första avslut kom i slutet av halvleken genom ett skott av Williams som resulterade i en rutinräddning av målvakten. 0-0 i paus kändes som ett bra resultat.
Byten behövde göras och ett gjordes i paus. Andy Cannon kom in och kan nå’n kan Cannon för att parafrasera något som sades när jag gick på gymnasiet (om det nu är en parafrasering när Levenshtein-avståndet är 1 och ja, det här är roligt om man är nörd). 36 sekunder in på andra halvlek hade Cannon hittat nätet med ett distansskott värt hans efternamn. Han hade fått gott om yta att driva fram på och skottet var hårt och högt.
Wigan svarade positivt och pressade Portsmouth större delen av återstoden av matchen, men inget avslut nådde fram till målet och Craig MacGillivray behövde inte göra någon räddning. Callum Lang föll och ville ha straff utan sympati från domaren och strax därefter var Williams ytterst nära att punktera matchen, men en klassräddning av Jamie Jones höll kvar Wigan vid 0-1. Det hände inte mycket framför respektive mål efter det. Raggett gick bryskt in i en nickduell med Lang som tvingade båda av planen och gav frispark för Wigan. Möjligen borde Raggett också ha fått en varning, men ett misstänkt brutet kindben och en sårad stolthet av att inte kunna slutföra en match för en gångs skull kanske var straff nog.
Jamie Proctor testade tricket att springa bredvid Johnson för att sedan kasta sig när han inte kunde nå bollen. Ett mer Shrewt lag hade omringat domaren och det kanske även Wigan hade kunnat göra om någon medspelare verkligen tyckte att det där kan man blåsa straff för. Sju minuters tillägg passerade utan att något mer spännande hände och Cowleys kunde konstatera att det här laget kan vinna på andra sätt också. I slutet skickades James Bolton in som en femte försvarare och vi vet vad man hade sagt om Jackett hade vunnit en match på det sättet, men Cowleys har en klarare tanke med allt och även försvar av ledning är offensivt. Skillnaden ligger främst i att man nu inte bara passivt inväntar inläggen utan aktivt försöker störa alla försök till inspel i straffområdet.
Jacketts Pompey kunde också dominera ibland och man var verkligen bra på att vinna på det här sättet som mot Wigan, men Cowleys är tydliga med att man förväntar sig mer. Jackett hade inte sagt ett kritiskt ord efter att ha skrapat hem tre knappa poäng. Danny Cowley menade att det här var deras bästa seger eftersom det var lagets sämsta insats hittills. Och alla vet vad de ska göra i anfall och försvar. Det blir inte kalabalik bara för att en försvarare byts eller läggs till.
Men Wigan-matchen visade också en tydlig sårbarhet. Laget orkar inte spela på Cowleys sätt när det är för tätt mellan matcherna. Och tätt mellan matcherna kommer det att bli. Det är två matcher i veckan igen och de tunna trupper som ligan tvingat på samtliga klubbar med de nu delvis hävda lönetaksrelaterade restriktionerna skapar en intressant utmaning. Portsmouth är utan strikers för tredje matchen i rad på lördag. Ellis Harrison och Jordy Hiwula är borta säsongen ut och John Marquis avtjänar sista matchen av sin avstängning. Alla fyra yttrar spelar varje match från start och det är bara Cannon och Harvey White som kan vikariera på en kant. Tom Naylor är enda ankaret på mittfältet sedan Bryn Morris lånades ut och nu verkar det som att Raggett riskerar att missa resten av säsongen. Eller kanske inte?
Dagen efter matchen fick han frågan på Twitter hur det såg ut och svarade med en selfie som avslöjade ett igenmurat öga och ett omplåstrat rejält sår på kindbenet. Bildtexten? "Just a light scratch mate". Raggett var åter i träning på torsdagen.
77 procent bollinnehav räckte inte mot ultradefensiva Burton. Jimmy-Floyd Hasselbainks lag gjorde jobbet med en sexbackslinje, ett långt inkast och en lång frispark. Portsmouth saknade kreativitet och en anfallare. Tre yttrar på fyra offensiva positioner är inte optimalt. Cannon vikarierade inte bra som tia, men det blev bättre med George Byers. Under Jackett hade detta varit en än mer frustrerande förlust med 55 procent boll och hopplösa långbollar mot Curtis. Den här gången fick Burton kämpa för poängen och efter den sena reduceringen försvara mot fler chanser. “If you're going to lose they've got to kill you to beat you” låter bättre än “Good way to lose”.
Hatten av för Burton. De hade en plan som de utnyttjade till fullo. Portsmouth bjöd på 0-1 då ett långt inkast orsakade panik på grund av passivt försvarsspel medan 0-2 var en hård häxpipa från 25 meter. Studsa tillbaka mot Crewe och det ser bra ut igen. Oavsett vilket skulle jag se fram emot en ny säsong i League 1 om Cowleys är kvar. Det är lätt att säga nu inför en potentiell andra förlust i rad, men jag har sett tillräckligt för att få en positiv känsla. Dessa båda passar Portsmouth bra och kommer att bidra till mer positiv stämning på Fratton Park.
Någon andra förlust i rad blev det inte och 0-0 i Crewe får nog ses som rätt bra ändå. Men Crewe föll ju med 0-6 senast? Jovisst, men spelare som har någon form av karaktär reser sig efter en sådan smäll och ser till att det inte händer igen. Portsmouth blev bättre ju längre matchen led trots svårigheter med underlaget, vilket även Crewe hade. Bollen studsade lite konstigt då och då och främst Portsmouths offensiva spelare drabbades av detta. Marquis, åter efter avstängning, Williams och Harness fattade antingen fel beslut eller fick en lite för dålig touch när det skulle skapas målchanser. Ju längre matchen led desto mer ängslig kände jag mig. Hellre hålla nollan än våga avgöra matchen och då kan man inte vara missnöjd med 0-0. Cowleys ansats var den motsatta dock och hade kombinationerna suttit lite bättre vid några tillfällen hade målet kommit.
Den bästa chansen fick Marquis från straffpunkten. Den förvaltade han genom att åter testa den där fåniga ansatsen med några snabba fotisättningar på stället som på något vis ska lura målvakten, men det är inte ofta målvakter luras av en bakåtpassning två meter från mitten av målet. Skicka fram Raggett istället, eller Browns sträckta baklår. Där har vi spelare som kan slå en straff utan krusiduller. Will Jääskeläinen var matchens spelare med två högkaratiga räddningar utöver straffen medan MacGillivray hade en väldigt lugn kväll så nog var det mer två tappade poäng än en vunnen, men bara marginellt.
Marquis såg för någon månad sedan ut att snubbla på saker som inte finns. Det var inte mycket bättre igår och matchoträning kan vara en förklaring efter tre matchers avstängning och två sprutor i en fot som skadades på Wembley. Men han erbjuder något som ingen annan kan av de som är tillgängliga i dagens trupp - rörligheten och löpvägarna. Anfallsspelet ser mer komplett ut. När Marquis presterar en femma på en tiogradig skala som nia är det mycket bättre för laget än när Curtis presterar en sjua.
Jag vet inte om Portsmouth klarar sig till kval med alla dessa skador. I undantagsfall går det att registrera en ny spelare och detta är ett undantag med tre spelare borta resten av säsongen. Hur kunde ligan tro att det går att spela 46 omgångar och tre cuper på kortare tid och med max 22 seniorer? Danny Cowley har gjort klart att man inte räknar med att kunna utöka truppen på något sätt samt att det är uteslutet att återkalla Eoin Teggart och Reeco Hackett-Fairchild från deras lån.
Men situationen är inte unik för Portsmouth som säkert hade kunnat undvika någon skada om Jackett gjort något byte vid ledning. Att Hiwula gick sönder så fort han fick speltid är kanske inte så underligt om han inte fick något inhopp när det fanns möjlighet. Det är lätt att vara efterklok, men jag har kritiserat Jackett för detta förut. Cowleys får jobba med det de har och jag tror nog ändå att det räcker. Om Charlton avslutar starkt trots mycket svårt motstånd kan de mycket väl knipa en sjätteplats, men jag tror att ytterligare 10-12 poäng räcker för Portsmouth och det är inte mycket begärt på sex matcher mot lag som just nu ligger på plats 11, 14, 19, 22 och 23.
Matchfakta
Pompey 2 - 1 Rochdale
Pompey (4-2-3-1): MacGillivray; Johnson, Whatmough, Raggett, Brown; Naylor (k), Close (Daniels 87); Harness (Cannon 82), Williams, Jacobs (White 65); Curtis
Rochdale (3-5-2): Bazunu; O’Connell (k), McShane (Roberts 53), Osho; Keohane (Newby 82), Shaughnessy (Dooley 68), Rathbone, Grant (Morley 53), Done; Beesley, Baah
Mål: 1-0 (Williams 5), 2-0 (Curtis 37), 2-1 (Beesley 93)
Wigan 0 - 1 Pompey
Wigan (4-2-3-1): Jones (k); Darikwa, Tilt, Johnston, Robinson; Evans, Aasgaard (Keane 68); Lang (Dodoo 83), Ojo, Solomon-Otabor (Gardner 79); Proctor
Pompey (4-2-3-1): MacGillivray; Johnson, Whatmough, Raggett (Nicolaisen 81), Brown; Naylor (k), Close (White 62); Harness (Bolton 88), Williams, Jacobs (Cannon 46); Curtis
Mål: 0-1 (Cannon 46)
Pompey 1 - 2 Burton
Pompey (4-2-3-1): MacGillivray; Johnson (Bolton 73), Whatmough, Raggett (Nicolaisen 53), Brown (Daniels 26); Naylor (k) (White 73), Close; Harness, Cannon (Byers 53), Williams; Curtis
Burton (4-2-3-1): Garratt; Brayford (k), Carter, Bostwick, Hamer; Mancienne, Clare (Taylor 83); Powell (Rowe 67), Edwards, Akins; Fondop (Hemmings 67)
Mål: 0-1 (Fondop 45), 0-2 (Powell 47), 1-2 (Daniels 88)
Crewe 0 - 0 Pompey
Crewe (4-4-2): Jaaskelainen; Adebisi (Daniels 32), Wood, Offord, Pickering (k); Evans, Murphy, Wood, Kirk (Mandron 61); Dale, Porter
Pompey (4-2-3-1): MacGillivray; Johnson, Whatmough, Raggett, Daniels; Naylor (k), Close (White 72); Harness, Williams (Byers 74), Curtis; Marquis
Kommande matcher
17/4: MK (b)
20/4: Swindon (b)
24/4: Bristol R (h)
27/4: Accrington (b)
1/5: Wimbledon (b)
8/5: Accrington (h)
