Det går bra i cupspelet i varje fall
En vinst på tio matcher i ligaspelet, men bara en förlust på elva matcher om man räknar in cupspel. Vinst på lördag känns allt mer nödvändigt.
Jag engagerar mig i ett fotbollslag som bjuder på fler besvikelser än trevligheter. Låter bekant, eller hur? Jag har notoriskt svårt att släppa saker. Inte så att en förlust påverkar humöret mer än några timmar, men den där skuggan ligger kvar tills nästa framgång.
För det mesta brukar jag till slut hamna i ett tillstånd av likgiltighet och så får managern sparken till slut och engagemanget kommer tillbaka. Men det är annorlunda denna gång. Jag älskar Cowleys och det som de byggt upp med stadens själ återspeglad i klubben. Och jag älskar truppen med många favoritspelare bakom den största favoriten Marlon Pack.
Men kanske börjar jag närma mig likgiltighet igen. Cowleys kan sina grejer, men det är alltid något som gör att laget inte når ända fram. En mittback tillgänglig, alla vänsterbackar borta, två och en halv innermittfältare i en dryg månad och nu alla högerbackar borta. Bara otur? Det känns som att det kommer fortsätta så här och sluta utanför kval igen.
"Jag gillar Cowleys, men…"
Ett inte ovanligt inlägg på sociala medier. I slutändan är det resultat som gäller och det enda godkända är topp sex utan hänsyn tagen till faktumet att elva eller tolv lag slåss om det. Tre eller fyra underpresterar och det ser ut som åtta just nu. I en så jämn serie finns inte utrymme för oflyt. Du kan inte förvänta dig segrar om de fyra bästa innermittfältarna eller samtliga högerbackar är borta. Att laget ligger utanför kvalplats beror inte på att tränarna varit lärare istället för professionella fotbollsspelare och det har inget att göra med att de fick sparken från Huddersfield trots relativt sett fantastiska resultat.
Alla som kan något om fotboll förstår att brödernas kunskap om teknik, taktik, gruppmentalitet och ja, allt möjligt som man behöver kunna något om, är otroligt stor. Och de jobbar hårt. De har haft sina tre fönster och byggt en stark trupp, men den håller inte rent fysiskt. Lös det problemet och topp sex är klart.
Wycombe 2 - 0 Portsmouth
Wycombe (4-2-3-1): Stryjek; Grimmer, Mawson (k), Tafazolli, Obita; Wing (Freeman 90), Scowen; Wheeler, Mehmeti, McCleary; Hanlan (Vokes 79)
Mål: Mehmeti 14, McCleary 88
Gula kort: Mawson
Övriga avbytare: Dickinson, McCarthy, Horgan, Al-Hamadi, Kaikai
Pompey (3-4-1-2): Griffiths; Morrison (Koroma 84), Raggett, Robertson (k); Dale, Mingi (Tunnicliffe 46), Pack, Ogilvie (Hume 66); Curtis (Hackett 46); Scarlett, Bishop
Gula kort: Ogilvie, Robertson
Övriga avbytare: Oluwayemi, Morrell, Pigott
Domare: Scott Oldham
Publik: 6306 (1828 Pompey-fans)
Varför det uppgivna resonemanget ovan? Svaret finns i en synnerligen svag insats i Wycombe. Jag såg inte ens matchen så jag borde inte vara rätt person att uttala mig. Och inte heller kan man gå på fansens kommentarer för i var och varannan match är det sämsta insatsen på länge. Den här gången backades åsikten dock upp av journalister, spelare och Danny Cowley. Det här var riktigt uselt. Portsmouth blev inte bara utkämpat utan också utspelat av antifotbollskungarna Wycombe. I slutet av första halvlek hade gästerna inte mäktat med ett enda avslut. Motståndaren satte sin första chans, något vi sett alltför mycket av på sistone, och hade bud på fler mål. Stolpen räddade kvar Portsmouth i matchen. Visst kunde man fått straff när Ronan Curtis sparkades i huvudet och det hade kunnat ändra på matchbilden, men låt oss inte förstöra det här fina domedagsnarrativet.
I andra halvlek kom det någon dubbelchans och några halvchanser. Wycombe hade också sina lägen och kunde till slut punktera matchen med sitt välförtjänta 2-0-mål. Portsmouth hade ett utmärkt läge att ta sig upp på kvalplats igen efter att andra lag misslyckats med att vinna, men tog inte chansen. Antagligen är det för svårt att spela borta mot Wycombe utan högerbackar och med en defensivt svag Owen Dale som vingback.
Portsmouth 3 - 0 Stevenage (EFL Trophy)
Pompey (3-5-2): Oluwayemi; Morrison, Robertson (k) (Raggett 62), Ogilvie; Dale, Morrell (Tunnicliffe 70), Mingi (Pack 62), Hackett (Jacobs 62), Hume; Koroma (Curtis 70), Pigott
Mål: Mingi 37, Koroma 59, Pigott 90+4
Gula kort: Dale, Oluwayemi
Övriga avbytare: Smith, Bishop
Stevenage (3-5-2): Chapman; James-Wildin, Piergianni (k), Sweeney; Smith (Amoo 46), Taylor, Campbell, Read (Roberts 46), Clark; Reid, Rose (Norris 46)
Övriga avbytare: Ashby-Hammond, Earley
Domare: Neil Hair
Publik: 2162 (76 gästande)
Den alltid så härlige Steve Evans var tillbaka på Fratton Park med sin League 2-tvåa Stevenage. Jag har saknat den korte och korpulente managern med det av ilska illröda ansiktet. En karaktär, och inför knappt 3000 åskådare någon som man förväntade sig höra mycket av.
Åttondelsfinalen var en trivsam tillställning att titta på. Stevenage gav tidigt upp långbollande och höga inlägg då de insåg att Michael Morrison, Clark Robertson och Connor Ogilvie vann allt i luften. Evans var ovanligt tyst. Dale fortsatte som vingback och frågan är om det finns någon högerback mot Milton Keynes på lördag. Tillbaka var Joe Morrell och det blev starter för Denver Hume, Reeco Hackett, Joe Pigott och Josh Koroma. Mer än halva laget var utbytt och det var ändå en stark elva.
Det var mycket Portsmouth från start även om vi missade en handfull minuter då kameran riktades mot allt annat än spelet. Det var inte helt olikt det man kan hitta på sin telefon efter att ens treåring lekt med den.
Flera gånger kom hemmalaget runt på vänsterkanten utan att någon högg på inläggen. Stevenage hade några chanser också och Josh Oluwayemi fick sträcka ut på en frispark från distans innan en boll tofflades över från nära håll. Stevenage var matchen igenom lite påpassligare på slumpstudsarna och av den anledningen var avslutsstatistiken hyfsat jämn medans det hela tiden såg ut som att Portsmouth hade full kontroll när de ville ha det. 1-0 kom sedan Jay Mingi drivit fram från mittcirkeln, ryckt ifrån en motståndare, tunnlat en annan och sedan placerat in bollen under målvakten. Hans första för Portsmouth efter en typisk Mingi-drive.
Andra halvlek inleddes av en kavalkad av chanser till 2-0 utan utdelning och så blev det lite spännande ett tag med någon fin chans för gästerna, men Morrell kunde till slut frispela Koroma efter en bollvinst på mittplan och låneanfallaren kunde finta ner målvakten för att placera in bollen i mål från drygt 20 meter. Det målet var allt Koroma behövde för nu började han skjuta allt oftare och var nära ett andra mål vid två tillfällen.
Pack, Sean Raggett och Michael Jacobs hoppade in och hemmalaget spelade av resten av matchen med god kontroll. Pigott var nära ett efterlängtat mål när han nickade i stolpen, men det var väldigt mycket som gick emot honom den här matchen. Rörelsemönstret och presspelet var utmärkt, touchen inte alls. Pigott skulle ändå få göra sitt mål till slut när han skruvade in en frispark från 25 meter på tilläggstid, vilket var det sista som hände i matchen.
Till kvartsfinal har även Bolton, Lincoln, Accrington, Cheltenham och Bristol Rovers tagit sig. De tre U21-lagen från Manchester United, Everton och Chelsea var tämligen chanslösa i sina matcher. Salford och Wimbledon är sista kvarvarande League 2-lag och de spelar sina åttondelar mot Port Vale respektive Plymouth.
Kenneth Jackett, managern som lyckats både vinna och förlora en final med Pompey i denna cup, var den som fick verkställa lottningen och självklart ordnade han en tripp till Bolton i kvarten.
