En poäng bättre, men långt från kvalstriden
Säsongen är över och vi kan konstatera att Portsmouth tog en poäng mer än den förra, men var i slutändan inte nära kvalspel. Seriens sex bästa lag var i en klass för sig den här säsongen och sexans 83 poäng är den högsta poängsumman för en sexa under 2000-talet. Det var blott fjärde gången sista kvallaget samlade ihop 80 poäng eller mer sedan millenieskiftet.
Portsmouth 3 - 1 Gillingham
Pompey (4-2-3-1): Bazunu; Carter, Raggett, Robertson (k), Ogilvie (Romeo 78); Morrell, Thompson (Mingi 74); Harness (O’Brien 89), Jacobs, Curtis; Hirst
Mål: Curtis 4, 45+2, Robertson 54
Övriga avbytare: Webber, Williams, Tunnicliffe, Walker
Gillingham (3-5-2): Chapman; Tucker, Ehmer, Masterson; Jackson, Thompson, Lee, O’Keefe (k) (Phillips 46), Tutonda (Dickson-Peters 64); Oliver, Reeves
Mål: Jackson 30
Gula kort: Tutonda, Ehmer
Övriga avbytare: Dahlberg, Lintott, Maghoma, Chambers, Sithole
Domare: Darren Drysdale
Publik: 15540 (1192 gästande)
Portsmouth var ett nummer för stort för Gillingham som kämpar i botten av serien. Neil Harris har gjort underverk med laget som såg ut att vara nedflyttat redan i vintras, men efter den här matchen var man åter under strecket. Det sades att Harris stil var väldigt lik Kenny Jacketts och av denna matchen att döma går det inte att säga annorlunda. Djupt försvarsspel och ett anfallsspel som enbart bestod av snabbt och direkt spel på fysiskt starka forwards.
Cowleys stil är ju väldigt annorlunda och det tog inte mer än tre minuter för hemmalaget att såga sig igenom ett passivt försvar och göra 1-0 genom Ronan Curtis. Sedan följde en period av full kontroll från de blå med ett flertal nästanlägen. Gillingham kom dock tillbaka in i matchen när Curtis tappade bort Ryan Jackson som kvitterade med en kontrollerad volley i bortre hörnet.
Här tappade hemmapubliken en hel del tålamod då det inte skapades speciellt mycket framåt. Portsmouth försökte och hade bollen 70% av tiden till liten nytta. När man vann en frispark med tio sekunder kvar av tilläggstiden valde man att fortsätta rulla i backlinjen och här hade domaren all chans att blåsa av, men han väntade och tittade på klockan och väntade lite till. Med 20 sekunder tillagd på tilläggstiden skickade Sean Raggett in ett inlägg som Jackson totalmissade och Curtis bredsidade in 2-1. Harris var vansinnig och snackade till sig ett rött kort. Just då tyckte jag att han hade all rätt att protestera, men när jag tittade på tilläggsminuten igen eftersom jag inte hade något bättre för mig såg jag hur det tog en halvminut för Gillinghams målvakt att skicka iväg en inspark plus att frisparken behövde tas om för att en bortaspelare var i vägen. Effektiv tid på tilläggstiden vid målet var 30 sekunder.
Målet däckade Gillingham som inte hade något att komma med i andra halvlek. Visserligen hade man lite press i fem minuter eller så, men när Clark Robertson dunkade in 3-1 med en nick var matchen över. Gillingham var inte nära en reducering förrän djupt in på tilläggstid medan Portsmouth hade en handfull bra lägen att utöka ledningen. Det mest spännande som hände i andra halvlek var när en liten autistisk kille sprang in på planen och rullade runt i en halv minut.
32 poäng på 16 matcher. Det är inte utter dross/shite/shambles som kritikerna vill ha det till. Det handlar inte om två bröder som inte pallar trycket. Det handlar om ett lag som hade fixat direktuppflyttning om detta hade fått fortsätta i 30 matcher till.
Portsmouth 3 - 2 Wigan
Pompey (4-2-3-1): Bazunu; Carter, Raggett, Robertson (k), Ogilvie; Morrell, Thompson (Tunnicliffe 86); Harness (Romeo 90), Jacobs (O’Brien 77), Curtis; Hirst
Mål: Hirst 62, 64, O’Brien 87
Gula kort: Curtis
Övriga avbytare: Webber, Williams, Mingi, Walker
Wigan (3-4-1-2): Amos; Kerr, Whatmough, Bennett (Edwards 80); Darikwa (k), Naylor, Cousins (Humphrys 90), Pearce (Massey 72); Power; Keane, Lang
Mål: Lang 38, Keane 45+3
Gula kort: Darikwa, Amos
Övriga avbytare: Jones, Watts, Shinnie, Aasgaard
Domare: Craig Hicks
Publik: 14637 (792 gästande)
Det var bäddat uppflyttningsparty för Wigan som kom till sydkusten med nästan 800 supportrar en tisdagskväll. Tydligen hade man fått be om tillgång till en extra sektion på Milton End eftersom efterfrågan var så stor. Det resulterade i två halvfulla sektioner istället för en helt full, men vi ska inte hacka på dem för det. Det är inte illa för en rugbystad, eller hur?
Hemmalaget hade bara äran att spela för, men det var tillräckligt med motivation för laget dominerade större delen av första halvlek. Chanserna lyste med sin frånvaro och det var först mot slutet av halvleken som det hettade till. Hirst drog till med en hästspark och såg sitt skott smita tätt utanför stolpen när en passning till Jacobs hade varit ett bättre alternativ. I momentet efter drällde han med bollen vid eget straffområde varpå Tom Pearce sköt ett perfekt inlägg på pannan på Callum Camps och så stod det 0-1. Inte logiskt sett till matchbilden, men logiskt sett till hur Wigan har presterat på bortaplan med en ruggig effektivitet i båda straffområden. Bra tryck från bortasektionen i det här skedet av matchen.
Portsmouth sökte en omgående kvittering och den borde kommit några minuter senare om inte stolpen magiskt flyttat på sig vid Ogilvies bredsideavslut. Det såg verkligen ut som att bollen var inne, men bevisligen gick den utanför. I nästa anfall låg bollen i nät i andra änden av planen efter att Pearce skjutit ett lågt och till synes missriktat skott som Will Keane styrde in. Några repriser senare kunde jag konstatera att det helt enkelt var ett bra inlägg som effektiva lag använder sig av. Det blev ett än bättre tryck på bortasektionen. En poäng skulle räcka för uppflyttning och två mål skulle de väl inte kunna släppa in mot ett omotiverat hemmalag?
Men Danny Cowley var beslutsam: “Not on my watch”. Portsmouth hade spelat bra och kom ut fast beslutsamma att inte se motståndaren fira uppflyttning denna dag. Efter att Tom Naylors nick räddats av Gavin Bazunu var det hemmalaget för hela slanten. Harness tunnlade en motståndare och utmanade Pearce som vek ner sig och gick omkull. Harness fortsatte spela, satte in bollen till Hirst och så var det reducerat. Flera Wigan-spelare protesterade medan Max Power istället riktade sin ilska mot Pearce samtidigt som Ben Amos och Curtis brottades i målet då målvakten vägrade släppa bollen. Gult kort till de båda.
Curtis var fortsatt het och forsade fram tillsammans med Hirst två minuter senare. Curtis sköt, Tendayi Darikwa snubblade på bollen när han skulle rensa, Hirst tackade och tog emot och slog in 2-2 vid den lilla lucka som fanns vid den bortre stolpen. Wigan var fortfarande klara för uppflyttning i detta skede, men det var ångestfyllt hos de 800 vars tystnad inte gick att höra när hemmafansen lyfte taket. Fratton Park som det ska vara.
Portsmouth fortsatte trycka på. Harness och Louis Thompson tvingade fram räddningar av Amos. Hirst sprang sig fri på en magisk passning från Jacobs, men Jack Whatmough gjorde en briljant brytning när han borde varit odds-on för att bli målchansutvisad. Vackert försvarsspel där. Curtis var nära att göra 3-2 med ett skott som styrdes av en försvarare till inspark och inte hörna. Ett maskande Wigan såg ut att klara uppgiften.
Men inhopparen Aiden O’Brien hade lovat ett mål och med minuter kvar kom det. Hirst sköt först och Amos räddade starkt, sedan studsade bollen mot straffområdeslinjen där O’Brien drog till med ett vinklat och otagbart skott vid Amos vänstra stolpe. Vändningen var fullbordad i matchminut 87. Inget uppflyttningsparty på Fratton Park, men årets bästa stämning. Naylor och Whatmough blir med all säkerhet klara för the Championship på hemmaplan istället och det är ändå roligare att fira inför fler än 800.
35 poäng på 17 matcher lovar gott inför nästa säsong. 73 poäng med en match kvar innebär progression jämfört med förra säsongens total på 72 och nu känner jag mig faktiskt nöjd med säsongen. Inget kval, men nästa år krävs det inte minst 80 poäng för det. Just den poängsumman är knappast relevant att tänka på för jag räknar med att Portsmouth tar fler poäng än så. Danny’s at the wheel.
Sheffield W 4 - 1 Portsmouth
Sheffield Wednesday (3-5-2): Peacock-Farrell; Storey, Hutchinson, Palmer; Hunt, Byers, Luongo, Bannan (k) (Paterson 83), Johnson; Berahino (Windass 76), Gregory (Dele-Bashiru 88)
Mål: Gregory 17, Berahino 36, Storey 40, Byers 86
Gula kort: Gregoy, Paterson, Byers
Övriga avbytare: Wildsmith, Gibson, Dunkley, Mendez-Laing
Pompey (4-2-3-1): Bazunu; Carter, Raggett, Robertson (k), Ogilvie; Morrell, Thompson (Mingi 88); Harness, Jacobs (O’Brien 64), Curtis; Hirst
Mål: Hirst 6
Gula kort: Morrell
Övriga avbytare: Webber, Romeo, Vincent, Williams, Walker
Domare: Anthony Backhouse
Publik: 33394 (2558 Pompey-fans)
Efter att ha saboterat för Rotherham och Wigan på hemmaplan var frågan om Portsmouth även kunde störa ugglornas uppflyttningsplaner. Svaret var ja, i 15 minuter, sedan visade hemmalaget Championship-klass medan gästernas normalt starka försvar rämnade.
Portsmouth inledde matchen mycket bra och de blåvitrandiga såg nervösa ut. Redan efter fem minuter satte Hirst 0-1 mot sitt gamla lag efter fint förarbete av Ogilvie och Curtis. Hemmalaget kom in i matchen genom en smått kontroversiell kvittering. Domaren missade en foul på Robertson och med en försvarare borta var det enkelt för Lee Gregory att hitta en lucka för att kunna styra in 1-1. Efter kvitteringen var det stor dominans från hemmalaget som kom i våg efter våg och med så många anfall med många spelare att försvara sig emot sker misstag. Portsmouth fick inte undan bollen efter en fast situation och Saido Berahino gav hemmalaget ledningen. Samma sak skedde några minuter senare när Jordan Storey styrde in 3-1. Tvåmålsledningen i paus kunde varit större.
Portsmouth ryckte upp sig rejält i andra halvlek och gjorde match av det hela. O’Brien träffade stolpen och Raggetts nick tippades i ribban av en storspelande Bailey Peacock-Farrell, som även räddade Hirsts friläge. I andra änden stod Bazunu för en rad fina parader, men kunde inte hindra George Byers från att nicka in 4-1 när försvaret stod och sov. Två mycket bra målvakter höll siffrorna nere och det hade lika gärna kunnat sluta 6-4, eller kanske till och med med bortaseger ifall gästernas fyrbackslinje presterat på normal nivå.
När det är sagt ska det också sägas att när Byers och Barry Bannan presterar på den nivå de gjorde i lördags är det svårt att försvara normalt. Nu är Byers den spelare vi hoppades på att få se förra våren och Bannan är för bra för den här nivån. Sheffield Wednesday borde vara favoriter inför playoff-spelet, de är definitivt mina favoriter, men har också att göra med Sunderland som har raden 8-5-0 inför semifinalen. I kvalet deltar också Milton Keynes som dominerar nio av tio matcher stort, och som går in till semifinalen mot Wycombe med en 5-0-vinst borta mot Plymouth i sista omgången. Det känns konstigt att av dessa tre lag kommer minst två att spela kvar i League 1 nästa säsong. Normalt sett skulle ett lag av Wycombes kaliber vara favorit, men det här har inte varit en normal säsong.
Portsmouth avslutade säsongen med 35 poäng på 19 matcher och visade att man blir att räkna med nästa säsong ifall Cowleys lyckas bygga en lika stark trupp i sommar. Flera lånespelare kommer inte att återvända, men Hirst vill i varje fall stanna om möjligt. Kanske Carter också, medan Bazunu och Mahlon Romeo kommer spela på högre nivå. Tyler Walker återfinns säkert i en annan League 1-klubb där han kan hitta självförtroendet med supportrar som har en gnutta tålamod.
Det är klart att en tiondeplats i sig är en besvikelse, men en poäng mer än förra säsongen, som levde långt in på andra halvlek i sista omgången, är ändå ett fall framåt. Alla var överens om att det här skulle bli en transitionssäsong med helt ny spelstil och stor omsättning i spelartruppen. Nästa säsong ska Portsmouth vara med och slåss om uppflyttning hela vägen in. Det blir något att se fram emot.
