Fortsatt svårt att vinna i ligan, men Ipswich besegrades i cupen
Det är ett alltjämt kryssglatt Portsmouth i ligaspelet och det verkar vara förtvivlat svårt att avgöra matcher för närvarande. Efter 1-1 i Morecambe och 0-0 hemma mot Derby blev det ändå en vinst borta mot Ipswich i EFL Trophy. För en gångs skull fick Portsmouth spela kontringsspel mot ett försvar som var allt annat än samlat och då blev det ofta farligt.
Morecambe 1 - 1 Portsmouth
Morecambe (3-4-2-1): Ripley; O’Connor, Bedeau, Delaney; Cooney, Weir, Shaw, Love (k) (Melbourne 87); Watts (Connolly 75), Mayor (Gnahoua 75); Phillips (Stockton 75)
Mål: Shaw 36
Gula kort: Love, Connolly, Shaw
Övriga avbytare: Smith, Rawson, Fane
Pompey (4-4-2): Griffiths; Swanson (Mingi 84), Raggett, Robertson (k) (Hume 46), Ogilvie; Dale (Hackett 68), Pack (Morrison 90+1), Tunnicliffe, Koroma; Bishop (Pigott 84), Scarlett
Mål: Bishop 67
Gula kort: Pack, Mingi, Hume
Övriga avbytare: Oluwayemi, Morrell
Domare: Adam Herczeg
Publik: 4726 (1057 Pompey-fans)
Portsmouth fortsätter att inte vinna i Morecambe. För sjätte gången i rad kom man ifrån matchen med max en poäng och det var en skör poäng denna gång. Det var en match där bollen studsade hemmalaget väg och vi vet vad det beror på. Inte så mycket tur som att de sprang mer och mer rätt.
Det var annars en ganska bra start från gästerna som hade kontroll över matchen och skapade ett par lägen. Josh Koroma hittade Owen Dale vars skott tippades över ribban och ett inlägg från Connor Ogilvie var något för högt för Colby Bishop, men så plötsligt hamnade man i underläge när Morecambe för första gången skapade en målchans.
Lite slarv på mittplan gav bollen till hemmalaget och en fin djupledspassning till höger gav yta för Adam Mayor. Ogilvie och Pack försökte blockera inspelet, som framförallt den förstnämnde borde kunnat stoppa och en helt fri Liam Shaw kunde raka in 1-0 från straffpunkten. Dale hade chansen att komma ikapp, men valde att istället springa åt sidan för att förhindra en passning ut mot hörnflaggan. JAG FATTAR INTE HUR MAN KAN FÖRSTÅ FÖRSVARSSPEL SÅ DÅLIGT. Ut med skiten, brukade min innebandytränare säga. Det här var ett avslut från slottet.
Gästerna tappade mycket av sitt spel efter detta, men ställdes allt mer mot en niobackslinje. När man körde fast kontrade Morecambe snabbt, men inte så effektivt. Clark Robertson hade en frambrytning som resulterade i vad som såg ut som en svår skada för mittbacken efter att han åkt på en ful stämpling som bara gav frispark. Robertson kom tillbaka för att spela de sista minuterna, men hans oförmåga att skjuta ifrån gav Morecambe ett friläge som de borde förvalta. Skottet gick dock via Josh Griffiths och över.
I paus var det flera som konstaterade att det var sämsta halvleken någonsin vilket tycks inträffa ofta numera. Kanske har folk svårt att greppa det här med division tre trots tio säsonger i trean och fyran, men Portsmouth var också mycket bättre under de första nio matcherna.
Andra halvlek var mycket bättre från gästerna. Dock var det Morecambe som skapade mest av det farliga. Inbytte Denver Hume var stark offensivt samtidigt som han hamnade på mellanhand i defensiven. Sean Raggett och Ogilvie hade inte koll på varandra. Hume hade ett par farliga inlägg som med mest tur styrdes över eller utanför eget mål av hemmaförsvaret, medan Morecambe skapade två-tre farliga chanser bakom honom.
1-1 kom efter en period av bra tryck från Portsmouth och det var Hume som låg bakom det med ett inlägg som Pack nickade mot mål. Bollen räddades på mållinjen av ett knä och gick i en hög båge mot högra delen av målområdet där Zak Swanson nådde högst. Nicken gick fram till Bishop som petade in kvitteringen.
Resten av matchen böljade spelet fram och tillbaka. Morecambe hade de bästa chanserna med ett skott som gick någon meter utanför, en nick från nära håll och Cole Stocktons felträff från snarlikt läge som vid första målet. En bra chans för Portsmouth att avgöra kom sedan Pack gjort en fin skottfint och skjutit ett vänsterskott som målvakten slog rakt upp till en offsidestående Reeco Hackett.
Formsvackan är djup. 1-4-2 på sju matcher sammanfaller förstås med en stor mittfältskris och skador har också ställt till problem i backlinjen. Rytmen har störts. Typiskt för den här matchen var att Morecambe kontrade blixtsnabbt och skapade otroliga chanser utan att lyckas göra fler mål, medan Portsmouth kontrade halvsnabbt för att slå bort en enkel passning på offensiv planhalva. Dale och Koroma var sällsynt okoncentrerade i deras yrkesutövning och har en extremt högupplöst spegel att granska sig själva i. Vill de spela på högre nivå måste de utvecklas på denna punkt.
Det vore fint om Michael Jacobs kunde vara tillbaka snart och jag ser mer än gärna Hackett från start. Och i och med att Jayden Reid missar resten av säsongen byter jag gärna Koroma mot en spelare som med kraft och fart går rakt mot mål eller kortlinjen för ett inlägg. Matt Ritchie är tillgänglig, men utanför Portsmouths räckvidd. Ritchie vill hem någon gång så man ska inte utesluta något. Frågan är bara hur Portsmouth skulle kunna värva en etablerad spelare från Premier League.
Portsmouth 0 - 0 Derby
Pompey (4-4-2): Griffiths; Swanson, Raggett, Robertson (k), Ogilvie; Dale, Pack, Mingi, Koroma (Curtis 61); Scarlett (Pigott 86), Bishop
Gula kort: Robertson, Bishop
Övriga avbytare: Oluwayemi, Morrison, Hume, Tunnicliffe, Hackett
Derby (3-5-2): Wildsmith; Rooney (Stearman 78), Forsyth, Cashin; Smith, Thompson (Barkhuizen 78), Bird (k), Hourihane, Sibley; McGoldrick (Osula 87), Collins (Dobbin 78)
Gula kort: Sibley, Cashin, Thompson, Dobbin
Övriga avbytare: Loach, Oduroh, Aghatise
Domare: Ben Speedie
Publik: 18623 (1270 gästande)
Det var dags för ett klassiskt storklubbsmöte i division tre när Derby gästade Fratton Park. Liksom i stort sett alla storklubbar som harvar i de lägre serierna kom Derby dit efter stora ekonomiska bekymmer, men det verkar som att de lagt dessa bakom sig med ny ägare och en budget som är dubbelt så stor som Pompeys enligt Danny Cowley. Ja, han påpekar gärna sådana saker för att sätta matcherna i rätt sammanhang. Ursäkt eller förklaring? Det beror på perspektiv hos betraktaren.
Det var en TV-match och då vill man se sitt lag och dess supportrar visa sig från sin bästa sida. Även om matchen innehöll kvalitet och kamp och bra ljudvolym från läktarna kommer den inte gå till historien som den som fick tittarna att hålla sig kvar framför skärmen. All kvalitet visade sig i de första två tredjedelarna av planen med vissa undantag. Owen Dale hade några räder med bra inlägg och ett skapligt skott utan att det på riktigt hettade till medan Derby hade David McCormicks högklassiga skott i ribban och ett jätteläge när Griffiths hängde tvätt, men Craig Forsyth kunde inte styra in bollen.
Andra halvlek utspelade sig mest på Derbys planhalva utan att Portsmouth kom till en enda farlig målchans. Antingen sprang Dale in i en försvarare efter en dubbel överstegare som aldrig hade lurat någon när Swanson hade sprungit sig till ett bra läge eller så sprang Koroma, Scarlett och Ogilvie i vägen för varandra. Till och med Pack slog några dåliga passningar.
Portsmouth tryckte på i 20 minuter eller så tills Derby fattade vinken och bestämde sig för att försvara sin poäng. Ett trippelbyte bröt rytmen tillsammans med maskning och filmning. Conor Hourihanes säsong såg ut att vara över för att vakna till liv några minuter senare. Man tog ut sina anfallare och gick ner på 5-4-1 och det var alltid en försvarare i vägen eller först på andrabollen. Och Portsmouth saknade återigen sina mest kreativa spelare som fortfarande är skadade. När inga passningar hittar rätt i offensivt straffområde blir det inga mål.
För allt tryck hade man alltså inget att visa upp i statistiken. Farligast blev det under den period som Derby dominerade, med ett skott som nästan träffade Mingis arm och gick till hörna. Sedan var det ytterst nära när Louie Sibleys smarta löpning resulterade i ett skott som Griffiths räddade varpå Pack nickade ut bollen till hörna.
Givet förutsättningarna tror jag båda lagen var hyfsat nöjda med en poäng. Båda lagen har problem med skador och Portsmouth är också ur form. Vissa ljusglimtar kunde skönjas i Packs och Mingis samarbete medan yttrarna är aningens bättre än vad de varit en tid, men det stämmer inte riktigt i och runt offensivt straffområde. Lägen som blev målchanser och mål i september blir det inte mycket av just nu. 6-3-0 har följts av 1-5-2. Det måste vända snart.
Ipswich 0 - 2 Pompey (EFL Trophy)
Ipswich (3-4-2-1): Hladký; Woolfenden (Burgess 62), Keogh, Edmundson; Vincent-Young, Morsy (k), Humphreys, Leigh (Burns 62); Camara (Armin 75), Harness (Siziba 24); Jackson
Gula kort: Morsy
Övriga avbytare: Coleman, Agbaje, Ladapo
Pompey (4-2-3-1): Oluwayemi; Freeman (Swanson 67), Morrison (k), Ogilvie (Robertson 67), Hume; Tunnicliffe, Mingi (Raggett 67); Dale, Hackett (Bishop 67), Curtis; Scarlett (Koroma 79)
Mål: Scarlett 43, Swanson 90+4
Gula kort: Morrison, Dale, Koroma
Övriga avbytare: Griffiths, Gifford
Domare: Tom Nield
Publik: 5686 (245 Pompey-fans)
EFL Trophy är en möjlighet för rotation för de flesta klubbar. Vissa kan rotera bättre än andra, men trots att Ipswich har en stor och stark trupp tyckte jag det såg ut som två likvärdiga lag. Portsmouth hade gjort sju ändringar och ingen av de fyra bästa innermittfältarna var med i truppen. Morrell förstås iväg på VM medan Louis Thompson och Tom Lowery fortfarande är skadade. Pack vilades. Det var en 4-2-3-1-uppställning med Hackett bakom Scarlett. Josh Oluwayemi vaktade målet bakom en backlinje ledd av Michael Morrison, med Kieron Freeman och Hume på kanterna.
Det var tacksamt att se Leif Davis och Lee Evans utanför Ipswichs trupp samt Wes Burns på bänken, men i gengäld startade Marcus Harness. Hemmalaget hade bollen mest hela tiden och spelade skickligt runt Portsmouths mittfält med en kvadrat. Jag gillade att se hur bollinnehavaren flyttade bollen någon decimeter hit och dit för att hitta passningen precis förbi en motståndare och oftast var det Harness som var mottagaren. Harness tvingades ganska snart kliva av efter att ha vridit till knäet, och det kom att påverka hemmalagets anfallsspel negativt.
Det var Ipswich, Ipswich och sedan lite mer Ipswich. För all dominans behövde Oluwayemi dock bara göra en räddning före paus, men Ipswich hade också något läge där man borde träffat mål. Ju längre halvleken gick desto oftare kunde Portsmouth komma fram i farliga kontringar. Det påminde mycket om bortamatchen mot Morecambe, fast tvärtom.
I den 43:e minuten bröt Dale en passning på egen planhalva och satte fart mot mål. Han försökte vända bort George Edmundson varpå bollen studsade till Scarlett som fick lite yta efter att Luke Woolfenden halkat till. Det var allt han behövde och med ett lågt skott mellan benen på Woolfenden hittade han bortre stolproten för 0-1 och en tio matcher lång måltorka var över. Det var oturligt för Edmundson som hade avvärjt flera potentiellt farliga chanser med sitt prickfria försvarsspel.
Ipswich fortsatte tappa boll runt mittlinjen och Portsmouth borde gått till halvtidsvila med en större ledning, men Dale sköt rakt på Václav Hladký innan Scarletts lite slappa lobbförsök från vad som verkade som en klar offsideposition inte lyckades överlista målvakten. Scarlett såg ut att spela med en skada då han haltade en del och inte hade det vanliga klippet i steget, men han kom likväl ut till spel efter paus.
Ipswich hade bollen och Portsmouth chanserna i första halvan av andra halvlek. Riktigt nära blev det inte, men Morrison hade en nick som nästan smet in i bortre krysset och Scarlett var inte långt från att göra mål från mittlinjen när Hladký var långt ute. Det kändes som att det behövdes ett mål till då pressen konstant ökade och Cowleys svarade på detta med att byta till 3-4-3. En backlinje bestående av Morrison, Raggett och Robertson vinner det mesta i luften och lite till.
Det närmaste hemmalaget kom en farlighet var när Burns tog sig förbi Hume för att gå omkull i straffområdet. Jag skrattade till när domaren viftade avvärjade, men reprisen visade att Burns mer eller mindre gått omkull av egen kraft. Visst kunde det varit kontakt mellan Humes hand och Burns rygg, men absolut inte tillräckligt för att gå omkull.
På tilläggstid kom det definitiva avgörandet när inhopparna Koroma och Swanson hamnade i ett två mot en-läge. Koromas passning friställde Swanson som enkelt rullade in 0-2 varpå han försökte hitta de 245 tillresta supportrarna på läktarna. De var undangömda på andra våning på en sida som i övrigt var tom. Swanson hade hoppat in på innermittfältet som ersättare för Mingi och gjorde ett gott jobb i en roll han har begränsad erfarenhet av.
Nu blir det avancemang i cupen som Portsmouth tagit hem en gång och förlorat i en final inför tomma läktare en gång. Den svårast möjliga uppgiften i den här turneringen klarades av, men Plymouth är alltjämt kvar och det vore väl rätt så skönt att slippa dem i nästas omgång ändå.
