Fortsatta problem på anfallssidan
Efter en målrik tillställning i EFL Trophy blev det förlust mot Wimbledon. I ligamatchen mot Milton Keynes blev det också förlust, den andra raka i ligaspelet och den tredje raka ligamatchen utan mål framåt.
Wimbledon 5 - 3 Portsmouth
AFC Wimbledon (4-2-3-1): Oualah; Alexander, Kalambayi (k), Nightingale, Guinness-Walker; Marsh, Hartigan; Assal (McCormick 70), Chislett (Rudoni 70), Mebude (Lawrence 57); Pressley
Mål: Kalambayi 2, Pressley 43, 80 (pen), Nightingale 87, McCormick 90+4
Gula kort: Lawrence
Övriga avbytare: Tzanev, Heneghan, Woodyard, Bartley
Pompey (4-4-2): Eastwood; Romeo, Mnoga, Downing (k), Ogilvie; Hackett-Fairchild, Thompson (Jewitt-White 71), Jacobs, Gassan; Hirst, Harrison
Mål: Harrison 45+4, 52, 78
Gula kort: Mnoga
Övriga avbytare: Steward, Kaba, Simpson, Bridgman, Payce, Gifford
Domare: Darren Drysdale
Publik: okänt (835 Pompey-fans)
Efter ett längre uppehåll som följd av tre landslagsuttagningar gjorde Danny Cowley elva förändringar i EFL Trophy-premiären. Wimbledon ändrade i mindre utsträckning från den starka segern hemma mot Oxford i ligan. Ändringarna innebar bland annat att hjälten Jack Rudoni fick starta på bänken liksom målvakten Nikola Tzanev och Ayoub Assal och Zaki Oualah startade. I Portsmouth var det första starten för åtta spelare, varav en ett nödlån på målvaktsposten då Gavin Bazunu gör stor succé som Irlands etta och Alex Bass var borta på grund av Covid. En backlinje bestående av debutanten Mahlon Romeo, skadecomebackande Paul Downing, 19-årige Haji Mnoga och Connor Ogilvie var bräcklig framför Sheffield Uniteds Jake Eastwood, som inte hade någon träning med sina nya lagkamrater. Framför backlinjen spelade en innermittfältare, debutanten Louis Thompson och bredvid honom vänsteryttern Michael Jacobs. Övriga fyra spelare är att betrakta som anfallare. Reeco Hackett-Fairchild fick spela på högerkanten och Gassan Ahadme på vänsterkanten. I anfallet placerades Ellis Harrison och George Hirst.
Det var inte upplagt för en succé för Portsmouth även om åtminstone sju spelare kan sägas vara etablerade på den här nivån. Ringrostigheten var tydlig under första kvarten och Eastwoods nolla höll bara i en dryg minut. I den tredje minuten drog Mnoga på sig en varning, vilket kom att påverka hans spel resten av matchen. Mnoga blandade och gav. En del briljanta sekvenser visade vad han går för, medan andra tveksamma insatser som dåligt tajmade tacklingar och missar i positionsspelet visade att han inte är redo för att spela i ett topplag i League 1.
Det var mycket Wimbledon tills Cowley ändrade till en trebackslinje och flyttade ut Hackett-Fairchild till vänsterkanten. Assal var dock hela tiden ett hot och hemmalagets kvicka och fantasifulla spel skapade ofta problem. När 2-0 kom strax innan paus var det väntat och faktiskt startsignalen på en bra period för Portsmouth. På tilläggstid träffade man ribban två gånger innan Harrisons häxpipa släpptes in av Oualah. Den korte målvakten borde kunnat styra undan det avslutet och målskytten firade inte reduceringen.
I andra halvlek etablerade Portsmouth tryck och Harrison kunde kvittera efter en hörna. Den här gången kostade han på sig ett leende. Thompson behövde sedan byta med kramp och 17-årige Harry Jewitt-White kom in, för dagen den mest erfarne på bänken. Med en tonåring och en ytter på innermittfältet tappade gästerna kontrollen helt, men Jacobs kunde ändå hitta ut med bollarna på kanterna. Det var på det sättet som 2-3 kom då Hackett-Fairchild hittade in till Ahadme vars skott räddades rakt i gapet på Harrison. För tredje gången firade han inte sitt mål, men den här gången var leendet ändå ganska stort.
Vid 2-3 kunde man tro att det skulle gå vägen, men det var ju det där med kontroll, eller brist på den. Mnoga orsakade en straff minuten efter Harrisons tredje mål och 19-årige Aaron Pressley satte sitt andra mål för dagen i matchminut 80. Sju minuter senare nickade Will Nightingale in en fin frispark till 4-3 och mitt i en tung press utan målchanser kunde Luke McCormick slå in 5-3 på en kontring i 94:e minuten. Wimbledons bänk var mycket starkare och Harry Lawrence, McCormick och Rudoni kom alla in under andra halvlek. Portsmouth hade nog kunnat vinna matchen om man hade haft a-lagsspelare att sätta in.
Det var på det hela taget en underhållande match utan handbromsar där Wimbledons ungdomar utmärkte sig positivt. Att rätt lag vann är inte mycket att säga om då de var bättre än sina mer rutinerade, men väldigt ringrostiga gäster. Låt oss säga att det var bra att vissa spelare inte nådde acceptabel nivå i den här matchen och inte en ligamatch.
Till matchen på lördag kan vi räkna med ungefär elva ändringar. Förvisso imponerade Romeo och Thompson, medan Harrison skickade en stark signal om att han kan ersätta John Marquis. Plus också för Jacobs som trots en ovan position gjorde mycket nytta offensivt, och Hirst som gjorde en överlag bra insats, även om han inte var vän med bollen alla gånger.
Milton Keynes 1 - 0 Portsmouth
MK Dons (3-4-3): Fisher; O’Hora, Darling, Lewington (k); Watson (Kioso 69), O’Riley, Robson, Harvie; Boateng (McEachran 62), Parrott (Watters 90), Twine
Mål: Robson 72
Gula kort: Parrott, Fisher
Övriga avbytare: Ravizzoli, Jules, Brown, Martin
Pompey (4-2-3-1): Bazunu; Freeman (Romeo 57), Raggett, Robertson (k), Brown; Morrell, Williams; Harness, Tunnicliffe, Hackett-Fairchild (Curtis 54); Marquis (Harrison 78)
Gula kort: Williams
Övriga avbytare: Bass, Ogilvie, Thompson, Azeez
Domare: Marc Edwards
Publik: 10822 (2920 Pompey-fans)
Hackett-Fairchild var den ende som behöll sin plats från den ena matchen till den andra. Från en Hawaii-artad match till en helt annan typ av matchbild. Milton Keynes är seriens klart bollsäkraste lag och jag undrar om det ens finns mer bollsäkra lag i divisionen över, men efter 27 raka matcher med ett bollinnehav på över 50% var det Portsmouth som vann den statistiken. Det är väl det bästa vi kan ta med oss från matchen, för det var en rättvis seger för hemmalaget som vid fyra-fem tillfällen tvingade Gavin Bazunu att visa klassen och utöver det träffade båda stolparna med samma avslut.
I paus var vi tacksamma för 0-0 och den andra halvleken skulle inledas med en 25 minuter lång press från gästerna innan målet kom på en snabb kontring. Det var Milton Keynes första avslut och Portsmouth kunde aldrig resa sig från detta. Milton Keynes i ledning är en pest att möta. De håller i bollen, söker upp kontakt, täcker bollen väl och faller för minsta lilla beröring. Domaren gör inte fel i att blåsa, men nivån är mer pinsam än Nathan Thompson.
Danny Cowley menade efter matchen att man skapade tillräckligt för att kunna vinna en bortamatch. Det ligger något i det, men för att ens ha chansen krävdes det en väldigt bra målvakt och tur med stolparna. Efter sex matcher har Portsmouth tio poäng och det är inte en sådan inledning som vi hade hoppats på. Det är precis så många poäng som laget förtjänat, kanske till och med några fler. Vi kan dra slutsatsen att det som Cowleys vill införa tar lång tid och kanske är det lika bra att acceptera det redan nu.
Om vi bryter ner det i match för match kan vi konstatera att det var en något orättvis seger i Fleetwood där prestationen påverkades starkt av bristen på innermittfältare. Mot Crewe stämde å andra sidan allt medan laget verkade slitet mot Shrewsbury. Sedan dess har det varit svårt att hitta balansen på innermittfältet med Morrell, Williams och Tunnicliffe. Doncaster var man ändå ytterst nära att besegra efter en straffmiss och Wigan kontrollerade man i 60 minuter.
Men det skapas för lite och när man snittar tre avslut på mål är något fel. De snabba kombinationer som man arbetar med så mycket på träning måste sitta oftare på match. Sitter de inte läggs allt ansvar på att någon kreativ spelare hittar på något. Jag tittar på Curtis och Harness främst, men det finns alternativ. Jacobs och Miguel Azeez kanske kan vara lösningen.
