Inför Southend - Portsmouth
Det blir ytterligare en svår match för Portsmouth när hemmastarka Southend tar emot på Roots Hall. Portsmouth kommer närmast från en hedersam förlust mot starka Blackburn.
Det var kontrasterande tankar som gick genom huvudet på tisdagskvällen. Å ena sidan en stolthet över insatsen. Blackburn hade tur med studsarna vid båda målen och med lite mer skärpa hade Portsmouth vunnit. Men det är just det. Mer skärpa. Kenny Jackett talade om mer kvalitet när det handlade om att låsa upp dörren till mål istället för att försöka slå in dörren. Portsmouth har slagit in många dörrar den här säsongen, men för att ta nästa steg måste nyckeln användas också. Stoltheten över fina insatser har varit i stort sett genomgående under 2018, men trots det har det bara blivit fem poäng på sju matcher. Det är det som utgör å andra sidan i detta resonemang. Bra insatser i jämna och överlag svåra matcher, men dålig utdelning. Fyra uddamålsförluster, två på tilläggstid (i gengäld har vi förstås stopptidssegern mot MK i lördags).
Det gör mig egentligen inget att Portsmouth missade chansen att ta in poäng på topp sex. Fyra eller fem lag har potential att hålla sig kvar i the Championship. Resten, Portsmouth inkluderat, är inte bra nog. Ett eller två lag av dessa kommer att få kvala. Portsmouth har spelat tio matcher mot de sex bästa och tagit två poäng. Flera av förlusterna förvisso hedersamma, men att tro på att snittet 0,2 poäng per match skulle förbättras till 1 i matcher mot lag av minst samma kaliber (Blackburn och Wigan står sig nog bra i andradivisionen, men blir knappast topplag) är otroligt naivt. Plymouth å andra sidan, som för första gången mellan två matcher ligger före Portsmouth i tabellen, skulle nog klara sig bättre. De har trots allt klarat av att besegra topplagen. Nyligen har såväl Blackburn som Shrewsbury gått på pumpen mot Derek Adams mannar.
En viktig skillnad mot de bästa är att Portsmouth inte klarar av att spela det spel de vill spela. Det är baserat på tempo och det är passningsorienterat. Blackburns mittfält var för bra för att tillåta det. Bradley Dack visade exempel på det när han i en rörelse vände bort två motståndare och mot slutet av tilläggstiden pressade det då decimerade bortalaget sina värdar så att det inte fanns någon väg framåt i det tempo som våra spelare kan behärska.
Men nu är det värsta över. Southend i all ära, det kommer garanterat att bli tufft imorgon, men resten av februari och mars är mänskligare för Portsmouth och det är inte mycket som skiljer förlust från seger i dessa jämna matcher. En liten formförbättring och en liten kvalitetssänkning hos motståndet skiljer denna dystra svit från det fina tvåpoängssnitt laget hade över en längre tid innan Bristol Rovers vände sent på årets första dag.
Southend kickade Phil Brown och det var inte en dag för tidigt. Överskattad i mina ögon han är, men jag är öppen för synpunkter från Hull-håll också. Southend borde vara ett lag för playoff eller strax nedanför (sjua ifjol) men befinner sig för närvarande på en fjortondeplats, fem poäng efter Portsmouth. En rejäl uppryckning under Chris Powell har skapat lite utrymme nedåt. Med tre vinster och en oavgjord kommer man till helgens match med gott självförtroende. Såväl Scunthorpe som Wigan har förlorat på Roots Hall under denna period, vilket understryker Southends hemmastyrka. Truppen har mängder med rutin i Michael Turner, Anton Ferdinand, Michael Kightly, Simon Cox och Marc-Antoine Fortune. Högerkanten med Jason Demetriou och Stephen McLaughlin blir något att bita i för den defensivt allt starkare vänsterkanten i Portsmouth, och på andra sidan blir det intressant att se hur Anton Walkes, som imponerat stort hittills, hanterar Kightly.
I skrivande stund har jag inte nåtts av några nyheter kring vilka spelare som inte finns tillgängliga för Southend vilket innebär att rapporten baseras på deras senaste matcher. I Portsmouths läger är det inga nya skador trots att Blackburns Lewis Travis gjorde sitt bästa för att bryta benet på Nathan Thompson, men det var ju bara så det såg ut för Travis är en ärlig spelare har hans manager bedyrat. Det brann nog bara till i skallen eller något. Bollen fanns där, men Travis tacklade ett par decimeter över bollen för att träffa Thompsons ben strax under knäet. Tack vare att Thompson precis hann få upp foten från gräset har Portsmouth ett innermittfält med lite stål i. Det var tydligt senast att Ben Close behöver antingen stål bredvid sig eller någon som kan driva bollen uppåt i banan, men med både Stuart O'Keefe och Danny Rose långtidsskadade är Thompson enda alternativet.
I övrigt har truppen hanterat det osannolika skadeläget bra. Alla lag har nog en position som drabbas särskilt hårt. Vänsterbacken har det varit för Portsmouth med tre specialister långtidsskadade. Nu har Donohue till slut lärt sig positionen och han imponerar stort för närvarande. Dåliga nyheter för Sylvain Deslandes som snart också har Brandon Haunstrup att konkurrera med. Haunstrup och Jack Whatmough är nu redo för matchtruppen efter att ha klarat en andra reservlagsmatch så på backsidan ser det nu helt okej ut. Svagheten är innermittfältet, och det kommer att få tampas med ett nykomponerat sådant mot Southend. Rutinerade Michael Timlin har spelat ihop med Dru Yearwood, 18 år i helgen, de senaste matcherna. Det skiljer sig från höstens möte då Ryan Leonard (såld till Sheffield United) och Josh Wright spelade på Fratton Park.
I det mötet var två anfallare i centrum. Först kontroversielle Nile Ranger (jag är medveten om att det är en överdrivet diplomatisk beskrivning) som skickade en feldömd straff in i publikhavet och sedan Brett Pitman som nickade in matchens enda mål. Ranger är föga oväntat utan kontrakt efter ett övertramp för mycket. Pitmans målform är inget vidare och han har haft flera fina lägen mot Shrewsbury, MK och Blackburn utan att få till det, men det kommer att lossna snart. Det gör det alltid för målfarliga spelare, de tenderar att komma in i stim då och då.
Just målskyttet är något som måste förbättras. Jag har en liten tes om varför det inte gjorts fler mål. Normalt målfarliga spelare är vana vid att ha lite mer tid på sig mot sämre försvarare. Det här är första säsongen i League 1 för Oliver Hawkins (sex mål), Conor Chaplin (fem), Jamal Lowe (tre), Kal Naismith (ett) och andra hela för Gareth Evans. Hawkins och Lowe spelade dessutom hela respektive halva fjolårssäsongen utanför de fyra proffsligorna. Pitman är ju undantag här, och det är så tydligt när han inte får in bollarna. I det här laget kan en Pitman i målform vara skillnaden mellan uddamålsförlust och poäng eller mellan oavgjort och uddamålsvinst.
Jackett har inte heller hittat balansen än, men Chaplin och Pitman börjar se lovande ut som anfallspar. Lowe trivs bäst till höger och Matty Kennedy har mycket potential till vänster, men Evans behövs med sin rutin (främst då Rose och O'Keefe saknas) och serve. Defensiven är generellt bra, men individuella misstag har fällt laget. Tanken var förstås att Stephen Henderson skulle ge mer trygghet till backlinjen, men han gick ju sönder efter 85 minuter och Luke McGee har åter blivit etta. McGee har svarat för två fina insatser och verkar oslagbar i en mot en-lägen, men han äger inte direkt sitt straffområde vilket tycks ha en något negativ inverkan på Christian Burgess som får ta ett större ansvar.
Trolig elva: Luke McGee - Anton Walkes, Christian Burgess, Matt Clarke, Dion Donohue - Nathan Thompson, Ben Close - Gareth Evans, Conor Chaplin, Jamal Lowe - Brett Pitman.
