Inga förluster i november
Det har gått sex veckor efter 1-4 i Rotherham och 0-4 hemma mot Ipswich. Scenförändringen har varit total med sju vinster och två kryss. Plötsligt är Portsmouth, som var så nära nedflyttningsstrecket, med i toppstriden igen.
Såg ni omspelet Stockport - Bolton i FA-cupens första omgång? Magisk match för alla som inte hejar på Bolton. Stockport har bra spelare och i just den här matchen var de extra bra. Högervingbacken såg ut att lätt kunna peta Mahlon Romeo till exempel. Stockport gjorde vad de kunde för att förlora matchen med komiskt dåligt försvarsspel. Som Portsmouth mot Rotherham och Ipswich. Sedan kom de tillbaka från 1-3 för att kvittera i matchens slutskede, när mittbacken som gjorde självmål till 0-2 tog revansch med en kraftfull nick framför den stora kortsidesläktaren. The Pompey Chimes fast på Stockportska ringde ett flertal gånger. Och sedan förlängning, tidigt 4-3 och därefter ytterst nära kvittering innan 5-3 kom med två minuter kvar. Målskytten kastade tröjan, planinvasion, målskytten hittade inte tröjan och spelet kunde inte sättas igång för att en hörnflagga försvann i tumultet. Hörnflaggan hittades och en tröja utan nummer togs på. Domaren blåste igång för att direkt blåsa av. Rotherham borta för Stockport i nästa omgång.
Wycombe då? Laget som Portsmouth besegrade och fick det att låta som att serien hade vunnits? Jo, de åkte på stryk hemma mot Hartlepool. Jag misstänker att Gareth Ainsworth inte tolkade gästernas firande som om Wycombe är en massiv klubb. Portsmouth har åkt ur mot Aldershot så vi vet hur det känns. Det var tillfället då Mark Molesley var bättre än en medelmåtta.
Portsmouth - Wimbledon
Pompey (4-4-2): Bazunu; Romeo, Raggett, Ogilvie, Brown (k); Harness, Thompson (Morrell 56), Williams, Jacobs (Harrison 82); Curtis, Hirst (Hackett 53)
Mål: Jacobs 63, Harness 89
Gula kort: Brown
Övriga avbytare: Bass, Freeman, Azeez, Gassan
AFC Wimbledon (4-2-3-1): Tzanev; Osew, Heneghan, Czoka, Guinness-Walker; Hartigan, Woodyard (k); Assal (Chislett 82), McCormick (Marsh 76), Rudoni; Palmer (Pressley 76)
Mål: Palmer 24 (straff)
Gula kort: Assal
Övriga avbytare: Oualah, Charles, Jenkins, Mebude
Domare: Thomas Bramall
Publik: 16234 (910 gästande)
För andra matchen i rad startade Danny Cowley med 4-4-2 med en diamant. Han kan hitta lämpliga positioner för sina yttrar när Kenny Jackett hela tiden var låst vid 4-2-3-1. Under Jackett och även Paul Cook hade laget ofta problem mot lag som hade mycket folk på innermittfältet, särskilt diamanter. Ronan Curtis på topp och Marcus Harness bakom är Cowleys lösning. Michael Jacobs ersatte Miguel Azeez och Gavin Bazunu återtog sin plats i målet. Lite hårt för Alex Bass som var briljant mot Wycombe.
Ett rappt, kvickt och fyndigt hemmalag skapade några riktigt fina chanser utan att få utdelning. Antingen en försvarare i vägen i sista stund, eller en bra räddning av Nick Tzanev. Jacobs försökte lyfta bollen över nyzeeländaren efter en klackskarv från Harness som lurade fyra försvarare. Det hade kunnat bli något alldeles extra.
Men hemmalaget kom av sig och Wimbledon började få ett fotfäste med stabilt passningsspel och kvicka kantspelare. Mest av allt hade man god hjälp av domaren som istället för att varna Nesta Guinness-Walker för filmning dömde straff som Ollie Palmer rullade in mitt i målet, på samma ställe där Bass nöp en straff förra lördagen.
Det finns skådespelartalang i släkten, men Guinness-Walker kommer inte att vinna någon Oscar. Curtis drog lite i honom utanför straffområdet, men när de kommit över linjen dunkade Guinness-Walker höften i Curtis och kastade sig.
Portsmouth tappade fokus här och det var inte långt från 0-2 minuterna senare. Linjemannen missade att bollen var över linjen och Lee Brown drog omkull en motståndare. Frispark och säsongens femte varning för Brown. Förseelsen i sig var inte värd gult kort, men det var mycket överdrivet kroppsspråk inte värdigt en kapten som nu är avstängd mot Lincoln. På frisparken blev det kalabalik och bollen skickades till slut tätt över målet.
I andra änden dömdes ett mål av Harness bort på grund av nackdel med boll då Curtis foulades utanför straffområdet. Domaren var hela tiden för snabb med pipan, men det är möjligt att bollen varit över kortlinjen också. Harness hade sedan ett bra läge från nära håll efter att blivit frispelad av Jacobs, men återigen var Tzanev i vägen.
Några minuter in i andra halvlek ersatte Cowley George Hirst med yttern Reeco Hackett. Aningens kontroversiellt att gå ner på en forward, men Portsmouth behövde få grepp om mittfältet för att kunna hota framåt. Joe Morrell kom också in istället för Louis Thompson, vilket nog var den mest betydande förändringen. Det gav Harness fler möjligheter centralt och ökade hotet på kanterna. Och det var från kanten kvitteringen kom när Jacobs bröt igenom och överraskade Tzanev med ett lågt skott vid första stolpen. En liten målvaktstavla förstås, han fick en hand på bollen men inte tillräckligt för att styra undan skottet - Tzanev var mänsklig trots allt. På tal om att få en arm på bollen: reprisen visade att bollen träffade Jacobs överarm i uppbyggnaden till målet. Låt oss kalla det för en kompensation.
Det såg mer och mer ut som att Wimbledon spelade för en poäng utan att det för den skull var riktigt nära 2-1, men när Palmer klev ut förändrades matchbilden igen. Wimbledon fick lite tryck och Bazunu tvingades rädda från Paul Osew två gånger, med en snabb utrusning i straffområdet och en TV-räddning på ett långskott.
Sedan, med en minut kvar att spela, drev Morrell upp bollen och gav den till Harness. Harness gjorde resten på egen hand, dribblade till sig ett skottläge och sköt stolpe in från drygt 20 meter. Rättvisa? Svårt att säga. Matchen hade blivit jämnare än vad den borde blivit då Portsmouth säkerligen hade haft ledningen i paus om det inte var för domaren.
Sista ordet var inte sagt dock och Wimbledon skulle få en gyllene chans att kvittera i stopptidens slutsekunder. Brown bjöd på en hörna då han missade att Shaun Williams var sist på bollen och den damp ner vid straffpunkten där Ethan Chislett svingade, men rakt i gapet på Bazunu. Trots viss maskning från hemmalaget lade domaren inte till ytterligare tid och matchen blåstes av direkt efter denna chans.
För Jacobs var det sköna tre poäng och ett viktigt mål. Efter skador och transferdebacle gjorde han säsongens första start i serien. Av de 13 matcher han startat har laget vunnit elva.
Lincoln 0 - 3 Portsmouth
Lincoln (4-1-4-1): Griffiths; Poole, Montsma, Eyoma, Robson; McGrandles (k); Bishop (Nlundulu 58), Sorensen (Adelakun 68), Maguire, Fiorini; Draper (Sanders 86)
Gula kort: Montsma, Maguire
Övriga avbytare: Long, Jackson, Roughan, Gallagher
Pompey (3-4-1-2): Bazunu; Freeman, Raggett (k), Ogilvie; Romeo, Morrell (Thompson 76), Williams, Hackett; Harness (Harrison 80); Curtis, Hirst (Jacobs 73)
Mål: Harness 45+3, Hirst 66, Hackett 89
Gula kort: Raggett, Morrell
Övriga avbytare: Bass, Vincent, Azeez, Gassan
Domare: Ross Joyce
Publik: 8533 (746 Pompey-fans)
Det var lätt att tro att Cowleys skulle gå med en så oförändrad elva som möjligt. Kieron Freeman eller Romeo skulle spela vänsterback. Att Morrell gick in från start överraskade ingen, men ögonbryn höjdes av att Jacobs ersattes av Hackett. Kanske var det frågan om att Jacobs inte är i fullt slag efter skadorna? Nej, det visade sig att Portsmouth skulle spela 3-4-3. Danny Cowley förklarade efteråt att de hade gått igenom alternativen efter flera timmars Wyscoutande och funnit att Freeman och Romeo hade spelat vänsterback i elva respektive 51 minuter. Williams i sin tur hade gjort några matcher i Millwall, men sågs inte som en lämplig lösning. Han är ju inte direkt snabb.
3-4-3 gav balans med vänsterfotade Hackett på mittfältet och Ogilvie i trebackslinjen. Resultatet av det taktiska draget var fullständig dominans i första halvlek. Avslutsstatistiken var 2-12 i paus och enda gången som Lincoln hotade var när Lasse Sörensen lite för lätt gick omkull efter en axel mot axel-tackling i straffområdet av Hackett. Det kunde också bli farligt när 17-årige Freddie Draper var på väg igenom, men Freeman var alert och kunde avvärja faran.
I andra änden såg det länge ut som att ineffektiviteten skulle straffa bortalaget. Ogilvie hade två bra avslutslägen utan att få till det och Hirst arbetade fram ett friläge efter att ha sprungit över halva planen med bollen. Lincoln hängde på repen och försökte få ner tempot så mycket som möjligt under tilläggstiden, men förgäves. Romeo, som spelade som Glen Johnson under hans glansdagar, fräste fram tillsammans med Harness och Curtis och bollen studsade hit och dit. Varje gång Lincoln bröt hamnade den hos någon av dessa tre. Romeo slog ett inlägg som studsade till Harness som sköt och till slut satt 0-1, mycket välförtjänt. Enda smolket i bägaren var varningen på Raggett. Om det inte var för snack var det synnerligen billigt och om det var för snack synnerligen onödigt. Raggett är nu avstängd mot Gillingham och utan kortet hade han fått börja om på noll efter denna match.
Andra halvlek var lite jämnare än den första. Portsmouth var ytterst nära 0-2 när Romeo sköt i insidan av stolpen och i andra änden hade Chris Maguire ett avslut från distans som gick några decimeter över krysset. Ledningen kom att utökas sedan Harness hittat Curtis som i sin tur hittade in till Hirst framför mål. Hårt uppvaktad kunde han stöta in karriärens första ligamål och det var ett mål som han verkligen var värd.
Resten av matchen spelades av och Lincoln var aldrig riktigt nära ett mål. Bazunu fick göra sin enda räddning med fem minuter kvar och sedan kom 0-3 sedan Hackett skjutit en frispark i muren och dunkat in returen från straffområdeslinjen. Nu är det fem raka segrar i liga och cup och 6-2-0 sedan 0-4-förlusten hemma mot Ipswich. Kommer det att hålla i sig även mot formsvaga Gillingham? Med samtliga mittbackar skadade och avstängda kan det bli tufft. Ogilvie får fortsätta vikariera i mittförsvaret, men med vem? Om problemet inför Lincoln-matchen var att hitta vänsterfötter i backlinjen och på mittfältet blir problemet här det omvända. En fyrbackslinje komponeras rimligen av Romeo, Ogilvie, Williams och Brown, alltså tre vänsterfotade spelare, och en trebackslinje av antingen Freeman, Ogilvie och Williams eller Freeman, Ogilvie och Brown. Hur ska något av dessa möjliga försvar kunna stå pall mot Gillinghams långbollar?
Portsmouth - Gillingham
Gillingham (4-2-3-1): Cumming; Jackson, Ehmer, Tucker, McKenzie; Adshead (Akehurst 59), O’Keefe (k); Lloyd, Lee, Carayol (Sithole 83); Akinde
Övriga avbytare: Chapman, Lintott, Gale, Gbode
Pompey (3-4-1-2): Bazunu; Freeman, Ogilvie, Williams; Romeo, Thompson (Azeez 64), Morrell, Hackett (Jacobs 81); Harness; Curtis (k), Hirst (Harrison 71)
Mål: Jacobs 90+3
Gula kort: Romeo
Övriga avbytare: Bass, Vincent, Jewitt-White, Gassan
Domare: Dean Whitestone
Publik: 5637 (1435 Pompey-fans)
Du brukar vilja se ditt lag gå in till en match mot ett långbollande och långkastande motstånd med minst två nickstarka mittbackar. I och med Raggetts avstängning var samtliga tre renodlade mittbackar borta och strax innan avspark fick även Brown kasta in handduken med en ryggskada. Ytterbackarna Romeo, Freeman och Ogilvie återstod och även om den sistnämnde spelat mycket mittback för just Gillingham är vänsterbackspositionen den mest bekväma för honom. Freemans mittbackserfarenhet sträcker sig till de sju matcher han spelat till höger i trebackslinjen den här säsongen. Romeo är en vingback.
Så Cowleys enda alternativ var att spela med de två tredjedelar av den backlinje som var med om kollapsen mot Ipswich, utan generalen Raggett och med Ogilvie istället. Williams tog plats till vänster, vilket i sig försvagade innermittfältet. Williams har varit suverän tillsammans med Morrell respektive Thompson på sistone och hans lugn hade behövts i den här matchen. Brown hade varit ett gott alternativ på vänsterkanten då det visade sig att Hackett spelade skadad.
Men visst var det ändå så som Steve Evans sade inför matchen, att det är tidig julafton att möta Gillingham nu. Ingen vinst på åtta matcher och senast en bänk bestående av juniorer. Den här gången fyra juniorer, en seniormålvakt och ytterligare en ung spelare. Den sjunde platsen tom. Startelvan å andra sidan såg ganska stark ut, och på förhand var det en intressant batalj mellan de gamla lagkamraterna Ogilvie och John Akinde (eller A-kidney som Andy Moon uttalade namnet).
Det såg bra ut från början och gästerna var ytterst nära både ledning och straff i den andra minuten. Hirst slog till med en volleylobb på en dålig nickrensning och Jamie Cumming lyckades tippa bollen i ribban. Jack Tucker fick bollen på handen när han försökte rensa, men domaren missade det och Cumming kunde till slut skopa in bollen. Det var mer Cumming några minuter senare när han gjorde en vass dubbelräddning på Hirsts hårda skott och Romeos retur. 0-1 hängde verkligen i luften.
Gillingham jämnade dock ut spelet och skapade visst tryck med sina höga bollar in i straffområdet. Flera inkast kunde blivit farliga när Raggett inte fanns där för att ta undan dem. Farligast blev det dock när bollen spelades längs marken, efter att Portsmouth tvekat på mittfältet. Akinde sprang sig fri och avslutade, men det var ett tamt avslut som Bazunu enkelt kunde rädda.
Under blåsiga och kalla omständigheter såg det mer och mer ut som en 0-0-match. Mustapha Carayol fick ett övertag på Romeo och med Hackett påverkad av sin skada var de för dagen rödsvarta gästerna vingklippta (jag insåg snabbt att ingen skulle tycka att ett vingklippt vingbackssystem var fyndigt, men hittade ingen annan väg ut ur den här meningen tyvärr). Det blev paus och jag stängde av sändningen för att sätta upp julstjärnor.
Tydligen var det mer intressant än att titta på matchen. Textkommenteringen var sparsam då det hände väldigt lite efter paus. Sammandraget visade hur Harness dribblade sig igenom för att skjuta rakt på Cumming och sedan ville Akinde ha straff när Bazunu slog undan bollen från hans fötter. Det gick inte att avgöra vad som hände på reprisbilderna, men en fly förbannad Evans sade i varje fall att Bazunu fick en hand på bollen och sedan fällde Akinde. Därför skulle det bli straff.
Gillingham hade två lägen att ta ledningen utan att träffa målet och i det här skedet hade vi accepterat en poäng. Cowley kastade in Ellis Harrison och Jacobs. Hirst och Hackett gick ut och Harness fick avsluta matchen som vingback. Lite tidigare hade Azeez ersatt Thompson. Carayol hade tömt tanken i en härlig snabbhetskamp mot Romeo och byttes ut. Äntligen.
Harrison passade bollen i mål precis när domaren blåste av för huvudskada på Max Ehmer. Hur han skadade sig var oklart då han brottades med Harrison och han kunde fortsätta efter lite behandling, men det såg i varje fall inte ut som att han filmade på grund av att det skulle visa sig bli ett öppet läge. Han tog sig för huvudet direkt och domaren valde antagligen att avvakta för att se om det skulle bli farligt. När det var fem minuter kvar åkte Romeo på matchens första varning för fasthållning, något som domaren hade blundat för när de blåsvarta gjorde liknande saker i första halvlek. Korrekt dömt, men inte speciellt konsekvent. En minut senare kunde det blivit ett kort till för Romeo som lade sig på bollen utanför sidlinjen för att fördröja ett inkast. Jag tror han tänkte att det skulle se naturligt ut som följd av närkampen, men det gjorde det inte och lyckligtvis nöjde sig domaren med en tillsägelse. Det var kort och gott en match där domaren hade lagt ribban för högt för att det skulle kunna bli något rött kort.
Fyra minuters tillägg följde och gästerna gjorde en sista ansats. Ogilvie fick ett hyfsat nickläge utan att få bollen mot målet och Harrison var nära att nå först på andrabollen. I den tredje tilläggsminuten kom utdelningen. Curtis, vikarie för vikarierande kaptenen Raggett, kastade ett inkast till Jacobs. Jacobs lirkade bollen förbi en försvarare och skickade en yttersida mot bortre stolpen som gick i mål via Tucker. Vilt firande på den taklösa läktaren bakom målet och vilt firande av Danny Cowley. Gult kort för det.
Matchen spelades av och Evans tuggade fradga av ilska. Mundiarrén var värre än vanligt och han menade att hans lag var det bästa för de skapade två chanser och skulle minsann haft en straff. Det var minsann inte alls synd om Cowley som har en så stor budget och så fantastiska spelare, förutom Gillingham-sonen Raggett förstås som är en medelmåttig spelare på den här nivån, så det var väl inte så farligt att han var den ende som saknades. Och Williams var minsann en mittback av Championship-klass för där spelade han tydligen hela förra säsongen för Millwall (det gjorde han inte, samtliga 29 matcher var på mittfältet). För att parafrasera Danny Baker: "Steve Evans, go and kiss him today". Sluta aldrig vara dig själv, Steve, det här är så mycket roligare än mediatränade ledare och spelare.
