Inga segrar i september
Andra halvan av månaden bjöd på två svaga och två starka insatser, men bara två poäng. Det nya 3-4-3-systemet med en renodlad mittback är intressant, men riskabelt. Ogilvie och Robertson saknas.
Pompey 1 - 2 Cambridge
Pompey (4-1-4-1): Bazunu; Romeo, Downing (Hirst 67), Raggett, Brown (k); Williams; Harness, Tunnicliffe, Azeez (Thompson 59), Curtis; Harrison (Marquis 59)
Mål: Curtis 76
Gula kort: Williams, Brown, Curtis
Övriga avbytare: Bass, Freeman, Morrell, Hackett-Fairchild
Cambridge (4-1-4-1): Mitov; Williams, Jones, Masterson, Iredale; Digby (k); Tracey (Dunk 87), May, O’Neil, Brophy; Ironside (Smith 74)
Mål: Ironside 38, O’Neil 69
Gula kort: Tracey, Digby, Williams
Övriga avbytare: McKenzie-Lyle, Okedina, Weir, Lankester, Knibbs
Domare: Gavin Ward
Publik: 15330 (544 gästande)
Wow. Jag hoppas jag sett säsongens bästa utövning av destruktiv taktik från ett motståndarlag. Frågan är om Wycombe kan bräcka detta? Cambridge kom till Fratton Park efter fem insläppta och det var inte oväntat att de skulle parkera bussen. En fembackslinje framför en fyrbackslinje. Maska från minut 10. Portsmouth hade inte verktygen och det såg precis ut som under Kenny Jackett. Långsamt bollflyttande utan att hota. Till slut ett högt inlägg ivägslängt mot en stor målvakt som fångade och sedan tog god tid på sig att sätta igång spelet. Sedan en sekvens med fasta situationer som var och en tog Cambridge en halvminut extra att sätta igång tills Portsmouth till slut lyckats vinna tillbaka boll. Upprepa. Gavin Bazunu hade flest bolltouch i hemmalaget och bäst procent. I sista tredjedelen var felprocenten hög.
Och så plötsligt ett anfall från Cambridge. Ingen press på bollhållaren, inläggsläge efter att Lee Brown hamnat i en en mot två-situation. Det första inlägget från bortalaget satt perfekt och Paul Downing hade ingen chans i duellen mot Joe Ironside. Det var ett bra mål egentligen, men inte omöjligt att undvika, och definitivt något som Cowleys lag förväntas kunna undvika. Som tur var lade domaren inte till något för maskandet. Bara en minut och längre stopptid hade säkert ökat underläget. Bra att snabbt få chansen att gruppera om.
Andra halvlek blev inte bättre. Miguel Azeez hade bidragit till det lilla positiva som fanns i offensiv tredjedel, men i andra halvlek började även han slå bort bollarna. In med Louis Thompson istället, och ut med Ellis Harrison och in med John Marquis. Effekten uteblev. Ett sista taktiskt drag var att plocka ut Downing och sätta in George Hirst. Shaun Williams ner som mittback och 4-4-2 istället. Ny hörna för Cambridge, en lite för dålig träff med pannan från Sean Raggett och så en volley i krysset från 25 meter. Du måste skämta med mig. Här hade Portsmouth försökt och försökt och försökt att spela fotboll mot ett lag som bara förstört alla förutsättningar för det och så sticker detta destruktiva lag upp och sätter bollen i krysset. Ja, varför passa och hålla på när det räcker med att göra så. Men det destruktiva laget ledde rättvist. Det var Cambridge som var farliga när de anföll och det var Cambridge som var det bästa laget.
Portsmouth vaknade till till slut och pressade gästerna resten av matchen. Reduceringen kom efter att Cambridge för en gångs skull slarvat och gett Ronan Curtis en chans att skjuta som han tog. Måltorkan över, men fortfarande ingen poäng. In med fler bollar mot den store målvakten och dueller som gjorde ack så ont på bortaspelarna. Mer tid som gick, mer frustration som visades. Grinigare och fulare hemmaspelare ju längre matchen led och den skulle lida ganska länge med sju tilläggsminuter. Det täckte skadorna, men täckte det maskningen? Nej. Spelar det någon roll för resultatet? Knappast. Möjligen skulle några minuters press till innebära ett misstag till från Cambridge på sin höjd.
Filmningar och maskning är två saker som jag hatar med fotboll. Tyvärr finns det inget större intresse av att bli av med det. Domaren sade vid ett tillfälle till på skarpen, men det fick inte önskad effekt. Två gånger 30 minuter effektiv tid, någon? Jag vill inte se 45 minuter av misslyckade anfall från mitt lag, jag vill se 60. Då får spelarna i varje fall en rättvis chans att misslyckas, för något annat fanns inte på kartan. Det enda som hade kunnat påverka resultatet åt andra hållet hade varit om bollen gått över till andra laget vid maskning. Portsmouth var för dagen inte bra nog och efter sju matcher är det inte mycket som tyder på att det kan bli kval. Spelar man som mot Crewe så går det, men en av sju matcher är för sällan. Det är tydligt att det tar tid att få spelidén att fungera och frågan är om tåget gått när det börjar stämma.
Pompey 2 - 2 Plymouth
Pompey (3-4-1-2): Bazunu; Freeman (Harrison 87), Raggett, Williams; Romeo, Tunnicliffe, Morrell, Brown (k) (Hackett-Fairchild 84); Harness; Curtis, Marquis
Mål: Brown 6, Raggett 90+5
Gula kort: Raggett, Curtis, Harness
Övriga avbytare: Bass, Downing, Thompson, Azeez, Hirst
Plymouth (3-5-2): Cooper; Wilson, Scarr, Galloway; Edwards (k), Camara, Houghton, Broom (Law 85), Grant; Jephcott (Agard 90+2), Hardie (Garrick 87)
Mål: Hardie 48, 80
Gula kort: Grant, Edwards, Houghton
Övriga avbytare: Burton, Gillesphey, Randell, Shirley
Domare: Carl Brook
Publik: 13375 (824 gästande)
Wow igen. Vilken match! Det stod väl skrivet i stjärnorna att det här skulle sluta med ett kryss efter att sju av tio av lagens senaste möten slutat 0-0, 1-1 och 2-2. Det här var tredje raka 2-2-matchen lagen emellan. Cowleys vred och vände på allt de hade att tillgå och kom fram till att 3-4-1-2 var lämpligast mot Plymouths 3-5-2. Bristen på vänsterfotade mittbackar gjorde att en trebackslinje bestående av högerbacken Kieron Freeman och innermittfältaren Williams flankerade Raggett. Joe Morrell var tillbaka efter att ha stått vid sidan dagen efter en begravning och hemmalaget var så mycket bättre än de senaste matcherna.
Efter en rivstart sköt Brown in en frispark under muren till 1-0, helt enligt plan och ingen felträff enligt målskytten och Portsmouth hade god kontroll. I den tionde minuten stoppade domaren spelet i samband med en inspark för en minuts applåd för Sophie Fairall, en tio år ung tjej som nyligen förlorat kampen mot cancer. Plymouth hade sett till att ge henne en signerad tröja som hon valde att auktionera ut för välgörenhet strax innan hon gick bort.
På planen fortsatte Portsmouth att dominera och Plymouth fick vänta till halvtimmen spelad innan man fick iväg ett avslut. Så dags hade det kunnat stå 2-0, men Ryan Hardie och Luke Jephcott var ändå ett hot trots att den förstnämnde tvingades bandagera huvudet efter att ha fått Raggett över sig och reklamskylten under sig. Det var ändå 1-0 med mersmak och det såg ut att bli mer i början av andra halvlek.
Men efter en snabb kontring på en hörna missade Freeman en relativt enkel nickrensning på mittplan och Panutche Camara kunde frispela Hardie. Skotten tog sig hela vägen in i straffområdet, fintade ner Bazunu på mattan och lyfte snyggt in 1-1. Ett klassmål som Marquis inte hade gjort.
Efter detta svängde matchen fram och tillbaka och det var ineffektivitet och bra målvaktsspel som höll ställningen vid 1-1. Jephcott blev blåst på en straff sedan Tunnicliffe hakat i hans fötter och Bazunu gjorde en stark dubbelräddning när Jephcott fick fritt läge från nära håll. I andra änden brände Marquis öppet mål efter att Harness och Curtis hade kombinerat fram bollen. Det hade blivit ett mycket snyggt mål. Marquis var sedan ytterst nära att styra in ett annat inlägg, men avslutet styrdes decimetern utanför av en försvarare.
När Portsmouth pressade som bäst kom kallduschen. Återigen var det en kontring sedan Marquis förlorat bollen strax utanför offensivt straffområde. Camara skickade fram en boll som Williams kom helt fel på och Hardie fick åter ett friläge med samma resultat som det förra. 1-2 med tio minuter kvar. Nu var frågan om laget hade karaktären att komma tillbaka efter tre raka förluster i ligaspelet, men den här gången svarade laget med att trycka på ännu mer. Fler bollar skickades in mot straffområdet och vi såg fler försök att attackera centralt med kombinationer och dribblingsräder av Morrell. Reeco Hackett-Fairchild kom in och borde fått en straff sedan hans inlägg stoppats av en klar hands, men domaren hade ju redan friat en lika klar straff i andra straffområdet.
Tiden började ut och i sista tilläggsminuten skickade Williams in en hörna från höger som gick till inkast till vänster. Williams tog en löpning för att ta emot inkastet, men såg ut att hamna i trångmål. En nätt lyftning över försvararen gjorde att Curtis kunde hitta utrymme för ett inlägg vid hörnflaggan. Från ett mycket svårt läge blev inlägget perfekt mot bortre stolpen där den andre inhopparen Harrison nickade ner bollen. Raggett var närmast och fläkte fram sitt högra koben för att förpassa bollen i mål. 2-2 med femton sekunder kvar av tilläggstiden och taket lyftes på Fratton Park. En poäng hemma mot Plymouth må inte vara mycket att jubla över men prestationen var bra och det hade blivit en seger om det inte var för två försvarsmissar.
Det snackades efter matchen om att hade Hardie och Marquis bytt lag hade Portsmouth vunnit med 4-0. Det är en enkel analys baserad på målfarlighet. Visst, Hardie är en utmärkt anfallare och antagligen bättre än de som Cowleys har att tillgå, men gör han pressjobbet som Marquis gör? Å andra sidan, hade Marquis kunnat springa sig fri från mittlinjen och göra mål på samma självklara sätt som Hardie?
Charlton 2 - 2 Portsmouth
Charlton (4-1-4-1): MacGillivray; Matthews, Lavelle, Pearce (k), Souare; Watson; Leko, Arter (Clare 46), Gilbey, Lee (Blackett-Taylor 82); Stockley (Davison 82)
Mål: Clare 47, Davison 87
Gula kort: Souare, Clare
Övriga avbytare: Henderson, Famewa, Dobson, Kirk
Pompey (3-4-3): Bazunu; Freeman, Raggett, Williams; Romeo, Tunnicliffe, Morrell, Brown (k); Harness (Hackett-Fairchild 78), Marquis (Hirst 82), Curtis
Mål: Curtis 6, Harness 72
Gula kort: Brown, Raggett
Övriga avbytare: Bass, Downing, Thompson, Azeez, Harrison
Domare: Antony Coggins
Publik: 16278 (2995 gästande)
Det var ytterligare en offensivt lyckad insats och ytterligare en match där försvarsmisstagen kostade poäng. Portsmouth gjorde säsongens bästa halvlek borta mot Charlton, men hade bara med sig 0-1. Ett anfall som inleddes med att Bazunu tog emot en passning och spelade vidare till högra delen av backlinjen ledde till första målet sedan Romeo hittat Curtis. Irländaren tog emot bollen med vänstern, tog några kliv framåt och pricksköt via ribban helt otagbart för Craig MacGillivray. Även om Charlton omedelbart var ytterst nära en kvittering, Elliott Lees skott gick via Bazunus fot och antagligen något mer till hörna, var det klasskillnad mellan lagen. Bortalaget kom i farliga anfall hela tiden och borde absolut ha gjort fler mål. Först var Marquis lite för seg vilket gav Adam Matthews chansen att få undan bollen med en glidtackling och sedan var samme anfallare ovän med bollen (igen) och lyckades trots gott om tid missa målet från sju meter.
Minuten in på andra halvlek blev det kostsamt. Raggett lät sig luras av Lee att orsaka en frispark där kortlinje och straffområdeslinje möts sedan den förstnämnde inte lyckats täcka ut bollen till inspark. Lee slog frisparken snett inåt bakåt till Sean Clare som pricksköt mellan Marquis ben och in vid stolproten och härifrån var det mycket Charlton. Bazunu gjorde dock jobbet och när gästerna kontrade in 1-2 med dryga kvarten kvar såg det ändå ut att bli tre poäng. Bollen gick på det berömda snöret och Marquis nätta touch friställde Harness tolv meter från mål, och därifrån kunde inte irländaren missa.
Cowley bytte in Hackett-Fairchild och Hirst för att få lite mer längd och fysik och Marquis passade på att missa ytterligare ett fritt läge. Sedan kom en lång diagonal boll till Corey Blackett-Taylor som väntade in Freeman för att rycka vid rätt tillfälle. Williams höll för långt avstånd till Josh Davison som tryckte in 2-2 från nära håll, men i ärlighetens namn vet jag inte vad Williams kunde gjort annorlunda. När Freeman hade förlorat sin duell såg målet ut att vara givet.
En fråga som många ställer sig är “Vad är problemet med Marquis?” När jag opererade min avslitna hälsena fick lokalbedövningen hela foten att kännas som en fotboll. Jag tycker det ser ut som att Marquis fötter har en känsel som ligger mellan det läget och där fötterna vitnar på grund av kyla.
Burton 2 - 1 Portsmouth
Burton (4-2-3-1): Garratt; Brayford (k), Bostwick (Leak 53), Shaughnessy, Hamer; Oshilaja, O’Connor; Smith, Lakin (Maddox 76), Akins; Jebbison (Hemmings 64)
Mål: O’Connor 32, Jebbison 60
Gula kort: Smith, Lakin, Jebbison
Övriga avbytare: Balcombe, Borthwick-Jackson, Chapman, Patrick
Pompey (3-4-3): Bazunu; Freeman (Hackett-Fairchild 61), Raggett, Williams; Romeo, Tunnicliffe (Thompson 61), Morrell, Brown (k); Harness, Marquis (Harrison 61), Curtis
Mål: Hackett-Fairchild 64
Gula kort: Raggett, Brown, Hackett-Fairchild, Harness
Övriga avbytare: Bass, Downing, Jacobs, Hirst
Domare: Tom Nield
Publik: 2810
Månaden avslutades med ett stort bakslag mot Burton. Ser vi på förstahalvlekarna mot Plymouth och Charlton skulle man kunna tro att Portsmouth skulle kunna göra slarvsylta av allt motstånd i League 1. Tittar vi på matcherna mot Cambridge och Burton undrar vi hur det här laget ska kunna vinna överhuvudtaget. Båda gulklädda lagen använde sig av en destruktiv taktik, men där Cambridge spelade på bakfoten och hoppades hålla tätt spelade Burton på framfoten. En intensiv press försatte gästerna ofta i problem och även om bollinnehavet var 30-70 var det tillräckligt många tillfällen Burton vann bollen för att skapa målchanser som motiverade segern.
1-0 kom efter att Brown slagit en för svag passning till Williams och 2-0 kom efter att Romeo drällt med bollen. Hade det varit ombytta roller planen hade vi applåderat presspelet, men nu förbannar vi misstagen. När Portsmouth spelade sig ur pressen fanns ofta en stor och stark spelare en bit in på Burtons planhalva som dammsög. Burton var formidabla. Portsmouth hade kunnat gå långt, men då hade bollen bara kommit tillbaka. Skottstatistiken var jämn, men de farliga chanserna var Burtons. Bazunu stod för en enorm räddning på ett skott som ändrade riktning medan hans motsvarighet i Burton var tämligen sysslolös. Förvisso satte Hackett-Fairchild en fin frispark till 2-1 och Louis Thompson var ytterst nära att kvittera med ett skott som styrdes tätt utanför, men det hade inte varit rättvist med 2-2.
Precis som Cambridge ägnade sig Burton åt maskning, helt inom spelets regler förstås, även om domaren sade till Tom Hamer någon gång att han inte skulle ta så mycket tid på sig när han torkade av bollen med sin handduk, pliktskyldigt levererad av en grabb lite senare än nödvändigt när Burton fick inkast. Eller så påpekade han bara att Hamer hade missat en fläck. Med fem minuter kvar föll Hamer till gräset till synes svårt skadad. Brown lade dock sina helande händer om Hamers ben och drog honom av planen, varpå Hamer mirakulöst studsade upp för att sedan kunna fullfölja matchen. Som tack för insatsen fick Brown ett fint gult kort av domaren.
Varför går det så här dåligt? Raden 3-3-4 är långt sämre än vad jag hade kunnat föreställa mig. Det är inte så att laget förtjänat fler poäng heller. Tolv poäng motsvarar rätt bra hur matcherna har sett ut. Förklaringen ligger i att Cowleys fortfarande söker en välbalanserad elva. 4-2-3-1 faller på att det inte finns någon naturlig tia och 4-3-3 på att mittfält och anfall inte synkar så bra. 3-5-2 och 3-4-3 ser lovande ut offensivt, men just nu saknas det mittbackar till trebackslinjen. Freeman till höger fungerar bra offensivt medan defensiven än så länge blir lite lidande. Williams till vänster är ingen helt naturlig lösning även om hans vänsterfot gör mycket nytta i uppspelsfasen. Kanske blir det bättre med Connor Ogilvie.
Jag börjar undra om det kanske är bäst att börja acceptera att det här kommer ta längre tid att få att fungera. En trebackslinje är nog enda vägen framåt för att kunna få dynamik och variation i anfallsspelet, åtminstone så länge Marquis är det bästa anfallsalternativet. Varken han eller Harrison är optimala för Cowleys spelstil medan de är klubbens två bäst betalda spelare.
Dagens reality check är kanske att vi får acceptera en liknande resultatrad halvvägs in i säsongen och sedan en förbättring därifrån, när tillräckligt med tid kunnat ägnas på träningsplanen och spelarna är mer samspelta i det här systemet. Efter 23 matcher kanske det är 8-8-7. Men just nu är det svårt att se vad som är bättre än under Kenny Jackett. Matcherna är förstås överlag mycket roligare att se på nu och vi ska komma ihåg att de här matcherna mot Cambridge och Burton hade Jackett förlorat med matchens enda mål.
***
All kommunikation från klubben tas numera emot som om det var Bagdad-Bob. En vanlig beskrivning av klubben på Twitter är att den är “shambles”. Minns ni när gemene fotbollssupporter lärde sig begreppet “horribel” och vägrade använda andra ord för taskiga domslut? Pompey-Twitter har fått ett sådant ord. Nåväl, det har länge funnits en misstanke mot de amerikanska ägarna och jag undrar om det inte främst beror på att de inte vill pumpa in extra pengar för spelarbudgeten. Under de senaste månaderna har det gått rykten om att anställda i akademin är missnöjda över utlovade satsningar som inte skett. När Sean O’Driscoll sade upp sig i veckan sades just det vara skälet. Fansen krävde en förklaring och fick som svar ett uttalande från O’Driscoll på klubbens officiella webbplats. I uttalandet förklarade han att det hela handlar om att han vill tillbringa mer tid med familjen, men för den som bestämt sig att klubben är “shambles” är det lätt att se uttalandet som fejk.
Men det ska sägas att klubben inte varit så transparent som kunnat önskas och det är känt att tidigare avhopp från akademin har skett på grund av utebliven satsning. Vi ser heller inte några vidare resultat av ungdomsverksamheten trots att ägarna var noga med att en satsning där var viktig. Några få spelare har nått a-truppen, men av förra årets kull är det idag ingen som är nära Football League. Inte ens Alfie Stanley, som många hade hoppats på efter en massa mål i ungdomslaget.
Varför klubben inte kan vara mer transparent är oklart. När man försökt förklara läget brukar det bemötas som att man kommer med ursäkter. Saker är inte så enkla som majoriteten av supportrarna tror, men i grund och botten behöver klubben kunna visa att framsteg görs på olika plan. Investeringar i arenan, för att den ska kunna användas även i framtiden, och köpet av träningsanläggningen är två viktiga saker som skett under sommaren, men nu behöver vi verkligen höra något om läget för akademin. Eller ja, höra och höra, det enda som duger för supportrarna är handling och inte ord.
***
Hackett-Fairchild har meddelat att han bara heter Hackett numera. Eftersom han säkert kommer att göra många mål är jag tacksam för det.
