Krap Nottarf
Fratton Park baklänges. Det är lite crap över Portsmouths insatser där denna säsong och nu blev det bara en poäng på två matcher mot mittenlag. Bättring krävs för uppflyttning.
En kapitulation när konkurrenterna redan tappat poäng? Tja, det har vi väl sett förr. Bristol Rovers, utan segrar på jättelänge, på bortaplan där Portsmouth är så starka och tre givna poäng. Rovers har svårt att försvara fasta situationer och svårt att hantera hög press, alltså en synnerligen lämplig uppgift för Portsmouth. Men matchen såg inte så bra ut från början även om John Marquis gav Portsmouth ledningen. Kenny Jackett kunde i väntan på sin operation se på distans hur hemmalaget var hetare och skarpare, och framförallt tyngre. Jonah Ayunga och Brandon Hanlan, två forwards som Portsmouth haft på radarn utan att egentligen försöka värva dem, vållade problem för James Bolton och Sean Raggett med den direkta spelstil som bottenlaget tillämpade. Bolton lyckades lirka benen förbi en genomskärare och Ayunga fick fri väg till 1-1. Bolton nickskarvade bollen mellan felplacerade Raggett och Charlie Daniels till Ayunga som var helt fri för att göra 2-1. Däremellan hade Marquis missat sitt andra fina läge.
På Jacketts order gjorde Joe Gallen ett trippelbyte som gav Portsmouth något att stå på i andra halvlek. Rasmus Nicolaisen var betydligt mer stabil än Bolton och tillsammans med Lee Brown stärkte han upp defensiv och offensiv, men framför de båda målen fattade spelarna fel beslut eller träffade bollen som om foten var bedövad. Det var mycket frustrerande att se och hela anrättningen kryddades med en domare som titt som tätt gav frispark mot den spelare som fälldes.
Även om Portsmouth var bättre i andra halvlek (man var inte “outstanding” som Gallen tyckte, varför han gjorde det är oklart) såg det hela tiden ut som en sådan där dag då man inte får till det. Det stämde helt enkelt inte. Oskärpa eller oflyt? Snarare en känsla av avighet, som i “Roberts aviga dag” som jag då och då läser för barnen. Avigast av dem alla var Raggett som toppade sin insats genom att drälla med bollen och orsaka en straff till 3-1. I försöket att komma ur enmanspressen vände han hemåt mot eget mål i den tydligaste av manövrar när alla vet att motståndaren chansar på att försvararen gör precis så.
Ett Rovers med lågt självförtroende skulle säkert ha darrat vid 3-2 om det hade kommit. Nu missade domaren en snygg enhandsräddning av en försvarare och därefter träffade Marcus Harness stolpen innan Marquis passade en straff i famnen på målvakten.
Vi intalar oss att det här var en blipp som kan inträffa när säsongen är av stopp-start-karaktär och det inte finns publik på matcherna - det går inte att ha full skärpa hela tiden och när tillräckligt många inte har det blir det sådana här insatser. Men det är svårt att komma bort från den här känslan av att det här laget viker ner sig när chansen finns, inte alltid, men tillräckligt ofta för att inte nå ända fram. (Alternativt tänker vi oss att jag jinxade matchen genom att inte dricka mitt morgonkaffe i min nya Fiat-mugg)
Det kanske inte spelar någon roll i det stora hela, för hela poängen med att hålla på en klubb är att känna någon form av samhörighet att vara stolt över, och det är också minnen av enstaka händelser som sitter kvar. Neil Allens bok “Pompey: The Island City with a Football Club for a Heart” påminner mig om det.
Pompey 0 - 1 Blackpool. Det går bra nu. Domaren var snäll nog att bara lägga till tre minuter. 6-6 i avslut, 0-3 på mål, 1-1 i räddningar på mållinjen. Blackpool var realistiska. Blackpool var Pelle Olssons Gefle och jag imponerades av det, men jag vill aldrig se Pompey plocka upp poäng på det sättet regelbundet. Det är ett av mina problem med Kenny och Joe. Idén är att pressa, vara kompakt och utnyttja misstag, men inte att ta initiativ. Nästan alla är ur form. Nästan ingen visar självförtroende. Jag citerar min gamle innebandytränare: "ut med skiten", men det är klart att det blir svårt att hitta elva spelare till Oxford på tisdag i så fall. Förlust och jag kommer tvivla starkt på att det ens blir kval. Taktiken är genomskådad av motståndaren, som det klassiska CM3-problemet "AI cracks your tactics".
Det vi såg mot Oxford är nog det mest typiskt pompeyska. En svår bortamatch mot ett av formlagen i serien, en match som inte fick förloras för då hade avståndet lagen emellan varit en poäng, och ett Pompey som är ur form. Då svarade laget för en stark insats och tre poäng. Jämnt var det och ingen hade protesterat mot oavgjort, särskilt som Oxfords anstormning på slutet var stark och Craig MacGillivray fick bekänna färg tre gånger mellan minut 96 och 98. Karl Robinson tyckte att Cameron Brannagan borde visats ut för att ha svingat armen mot Harness, men också att Curtis hade samlat ihop till ett rött kort och att Oxford borde fått en straff. Men domaren var bra ändå, tyckte han, och var nöjd med hur domaren var lugn och hanterade lagen på ett bra sätt. Mest överraskande var att han trots förlusten berömde sitt försvar och menade att när Portsmouth spelar med Curtis och Harrison längst fram uppbackade av olika typer av yttrar är det den tuffaste utmaningen en backlinje kan få i League 1.
Jackett hade bestämt att det skulle bli 4-4-2 och han ville testa Curtis längst fram. Utan Michael Jacobs blev det Harvey White på vänsterkanten, i en något ovan position, men det visade sig vara det stora genidraget för det var White som sprang in segermålet med en hård nick på Callum Johnsons inlägg. Därefter var det bara Portsmouth som var nära att göra mål. Oxford avslutade med att kasta allt framåt och det var nära att lyckas på slutet. Matty Taylors skickliga framspelning till Olamide Shodipo var värd ett bättre öde, men MacGillivray var snabbt ute för att avvärja friläget i minut 97. Sedan kom en nick mot bortre stolpen i andravågen som målvakten styrde undan precis under ribban.
Poängtapp för flera konkurrenter, men Peterborough ångar på. Efter förlusten på Fratton Park har de tappat få poäng. Peterborough ser ut att gå upp medan Portsmouth haltar mot kval. 1-1 mot Gillingham var inte vad vi hoppades på, men det såg bra ut strax innan paus, med ledning och bud på fler mål. Då bjöd Brown på kvitteringen med en korkad och dålig bröstning mot men inte till egen målvakt. Gillingham var farligare i andra halvlek och missade flera bra lägen, bland annat ett friläge i sista tilläggsminuten då MacGillivray räddade John Akindes avslut.
Jackett hade behövt göra något i ett läge där inget kunde göras. Harrison vann inget när det var nödvändigt med en target player för att få fast bollen. Magi från mittfältet kom en gång men det hade behövts en till. Jag tror inte att Byers eller Hiwula hade gjort någon skillnad. Gillingham vann nästan alla andrabollar och frisparkar. Gillingham förtjänade segern och detta måste klassas som en vunnen poäng för Portsmouth och inte två förlorade. Formsvackan består med elva poäng på nio matcher, men den kommer att ta slut så småningom. Två-tre spelare för mycket är ur form.
Men det som skiljer Portsmouth från att vara ett lag för topp två är bristen på linjer i anfallsspelet. Eller kanske bristen på rätt sorts linjer, för linjer finns ju. Just nu handlar det om en passning till Cannon eller någon av yttrarna som ska göra något tekniskt för att skaka av sig bevakningen. Det går hem förvånansvärt ofta ändå, men i nästa steg ska samma sak ske högre upp i banan. Det funkar bra på den här nivån så länge som tillräckligt många spelare vill ha bollen för då finns det ett litet gap mellan anfallare och försvarare. Jag skulle väldigt gärna se ett anfallsspel som var mer baserat på löpningar och färre tillslag, där spelarna vet hur de ska löpa och ungefär var och när de kan förvänta sig att bollen ska komma. Kanske är det för mycket att begära på den här nivån. Vi kan se hur White har ett sådant spelsätt i sig, men det är sällan som hans medspelare förstår, och tittar vi på hela divisionen har jag bara sett Lincoln, Doncaster och (ibland) Hull spela på det sättet.
Pompey under Jackett bjuder på hopp som går i kras, spänning blandat med frustration och en känsla av att laget borde kunna bättre, men alltjämt får några fler poäng än vad det egentligen förtjänar. Jag skulle acceptera det i Championship, men inte i League 1. 16 seriematcher kvar och sedan kval. En formtopp till skapar hopp om direktuppflyttning medan en svacka till kan komma att kosta kvalplatsen. Klubbens strategi är att vara bättre rustat för två matcher i veckan än konkurrenterna och det tror jag att man är. Mars blir synnerligen intressant med flera svåra uppgifter. Den första idag, mot tidigare formstarka Doncaster som nu tagit en poäng på fem matcher och tappat manager Darren Moore till Sheffield Wednesday.
***
Ett par skarpa ögon pekade dagen efter på att Raggett spelade en avgörande roll vid Shodipos friläge mot Oxford. Bollen passerade bakom honom vilket han försökte lösa genom att skorpionklacka bollen till säkerhet. Det blev inte mycket av det, men touchen på bollen var tillräcklig för att anfallaren skulle få bollen för långt ifrån sig. Marginalerna är små och vi minns hur Raggett var centimetrar från att rädda Harrisons självmål i samma ände av samma plan i kvalet i somras, ett självmål som visade sig leda till straffavgörandet som skickade Oxford till final.
Det här var en liten revansch för just den förlusten, och en liten revansch för när Portsmouth tappade 5-2-ledning till 5-5 borta mot Oxford 1993. Den gången kom 4-5 med sekunder kvar och domaren sade till Alan Knight att det enda han behövde för att blåsa av matchen var att Portsmouth skickade iväg bollen direkt efter avspark, men det misslyckades man med och Oxford kunde kvittera direkt på avspark. De förlorade poängen var skillnaden mellan uppflyttning och kval den säsongen, och precis som vid alla andra kval i klubbens historia blev det förlust där också.
***
På tal om Gillingham. Jag fick en låt på hjärnan när jag såg höjdpunkterna dagen efter att Portsmouth vunnit med 0-2 på Priestfield. Blott femton sekunder med en kommentator som störde gav inget utslag i Shazam. Efter en vecka var jag ganska desperat och började lyssna på topplistor i två timmar. Topplistor! Nej, det där är inte musik för mig. Allt låter ju bara likadant och ointressant. Till slut kom jag på att söka på Gillingham. Kanske var det en typisk låt för dem? Jo, den fanns där. Det visade sig vara “Sweet Caroline” som är så gammal att till och med Elvis gjort en cover på den. Den hittar man knappast på en topplista idag.
Matchfakta
Bristol R 3 - 1 Pompey
Bristol Rovers (3-4-1-2): Day; Baldwin, Kilgour, Harries; Williams, McCormick (Upson 81), Grant, Leahy (k); Nicholson; Ayunga (Daly 85), Hanlan
Pompey (4-3-3): MacGillivray; Johnson, Bolton (Nicolaisen 46), Raggett, Daniels (Brown 46); Byers, Naylor (k), Cannon (Harrison 65); Williams (White 80), Marquis, Curtis (Harness 46)
Mål: 0-1 (Marquis 15), 1-1 (Ayunga 34), 2-1 (Ayunga 44), 3-1 (Leahy 70, str)
Pompey 0 - 1 Blackpool
Pompey (4-4-1-1): MacGillivray; Johnson, Raggett, Nicolaisen, Daniels; Curtis, Naylor (k), Cannon, Harness (Byers 61); Williams (Hiwula 77); Marquis (Harrison 77)
Blackpool (4-4-2): Maxwell (k); Gabriel, Ballard, Husband, Garbutt; Ward (Virtue 85), Stewart, Dougall, Kaikai (Embleton 75); Simms (Mitchell 46), Yates
Mål: 0-1 (Yates 82)
Oxford 0 - 1 Pompey
Oxford (4-1-4-1): Stevens; Long, Moore (k), Atkinson (Forde 84), Ruffels; Brannagan; Lee (Barker 65), Henry (Taylor 75), Sykes (Gorrin 65), Shodipo; Winnall
Pompey (4-4-2): MacGillivray; Johnson, Raggett, Nicolaisen, Brown; Harness (Williams 63), Naylor (k), Cannon, White; Harrison (Hiwula 86), Curtis (Marquis 75)
Mål: 0-1 (White 48)
Pompey 1 - 1 Gillingham
Pompey (4-4-2): MacGillivray; Mnoga (Whatmough 85), Raggett, Nicolaisen, Brown; Harness, Naylor (k), Cannon, White; Curtis (Williams 79), Harrison (Marquis 59)
Gillingham (4-4-2): Bonham; Jackson, Cundy, Tucker, Ogilvie; Graham, Dempsey (k), O’Keefe, O’Connor; Lee (Akinde 73), Oliver
Mål: 1-0 (Raggett 32), 1-1 (Oliver 40)
Kommande matcher
2/3: Doncaster (b)
6/3: Northampton (b)
9/3: Sunderland (h)
13/3: Salford (EFL Trophy, 2020 års final)
16/3: Peterborough (b)
20/3: Ipswich (h)
27/3: Shrewsbury (b)
