Målnollan till slut spräckt, men för sent
Tre matcher under januaris andra halva gav en poäng, ett mål framåt och en ökad känsla av apati hos supportrarna. Portsmouth står still och mycket talar för att man spelat bort sina chanser till play-off.
Wimbledon 0 - 0 Portsmouth
AFC Wimbledon (4-2-3-1): Tzanev; Alexander, Nightingale, Csoka, Osew (Guinness-Walker 82); Marsh, Woodyard (k); Rudoni, McCormick, Mebude (Assal 64); Palmer (Ablade 76)
Gula kort: Woodyard, McCormick
Övriga avbytare: Oualah, Kaja, Chislett, Cosgrave
Pompey (3-4-1-2): Bazunu; Carter, Raggett, Ogilvie; Romeo, Thompson (Williams 71), Morrell, Brown (k); Harness (Jacobs 80); Walker, Hirst (Curtis 67)
Gula kort: Harness, Romeo
Övriga avbytare: Bass, Freeman, Robertson, Tunnicliffe
Domare: James Oldham
Publik: 8086 (1100 Pompey-fans)
Det sägs att matchen var full av tempo och intensitet. Vad den saknade var riktigt bra målchanser. Lagen hade varsin halvlek, men målvakterna var sysslolösa och 0-0 var logiskt. Wimbledon inledde bäst och var nära ett ledningsmål efter en tilltrasslad situation vid målområdeslinjen. Bollen hade kunnat studsa vart som helst, men i nät hamnade den inte.
Av Portsmouths debutanter Hayden Carter och Tyler Walker var den förstnämnda mycket involverad och fick högsta betyg, medan Walker inte hade mycket att jobba med. I andra halvlek avslutade han med ett rappt skott från dålig vinkel, men Nik Tzanev kunde rädda komfortabelt.
Portsmouth dominerade stort ett tag och träffade ribban genom Mahlon Romeos långskott innan Tzanev räddade Connor Ogilvies nick från nära håll. George Hirst ville ha straff och det kan man kanske hålla med om eftersom försvararen inte var nära bollen, men det såg för mycket ut som att anfallaren flyttade bollen åt sidan, fortsatte framåt och gick omkull för enkelt. Jag ger domaren rätt som friade. Enligt xG-sammanställningen skulle den här matchen sluta 1-1 efter flertalet halvchanser. En bra insats av Wimbledon och en offensivt svag insats av Portsmouth. Kreativitet och kombinationer lyser med sin frånvaro.
Sunderland 1 - 0 Portsmouth
Sunderland (3-4-1-2): Hoffmann; Flanagan, Batth, Doyle; Gooch, Evans (k), Neil, Cirkin; Embleton (Winchester 83); Dajaku (O’Brien 88), Stewart
Mål: Stewart 40
Gula kort: Flanagan
Övriga avbytare: Patterson, Hume, Xhemajli, Diamond, Kimpioka
Pompey (3-4-1-2): Bazunu; Carter, Raggett, Robertson (k) (Jacobs 78); Romeo, Thompson (Williams 71), Morrell, Hackett; Harness; Walker, Curtis (Hirst 71)
Gula kort: Romeo, Williams
Övriga avbytare: Steward, Freeman, Ogilvie, Brown
Domare: David Rock
Publik: 32220 (1434 Pompey-fans)
Det var bortalaget som tog tag i spelet ganska omgående och dominerade klart med över 60% bollinnehav och 5-0 i avslut. Dock träffade man inte målramen och då blir det inga mål. På egen planhalva slarvade man flera gånger och Sunderland hade tre lägen att spräcka målnollan. Det blev tredje gången gillt sedan Carter hamnat i trångmål varpå Elliot Embleton placerade in bollen bakom Gavin Bazunu.
Planen var mycket sliten och svårspelad och inget av lagen fick till sitt offensiva passningsspel. Sunderland kontrollerade andra halvlek och det höll i sig tills Michael Jacobs kom in. Jacobs skapade lite chanser, men nära var det aldrig. Visst borde Hirst nickat in Jacobs hörna i krysset istället för en halvmeter över, men det är inte en riktigt så högkvalitativ forward vi pratar om.
Nej, Portsmouth behöver mer kreativitet framåt och Jacobs tillför det, men han passar inte bra i 3-5-2. Samtidigt var det ett tag sedan vi såg exempel på Cowleys berömda breda trianglar.
Portsmouth 1 - 2 Charlton
Pompey (3-4-1-2): Bazunu; Carter (Jacobs 72), Raggett, Robertson (k); Romeo, Morrell, Williams (Thompson 71), Hume; Harness; Hirst, Walker (Curtis 71)
Mål: Jacobs 79
Gula kort: Morrell
Övriga avbytare: Webber, Freeman, Ogilvie, Hackett
Charlton (3-5-2): MacGillivray; Clare, Inniss (k) (Pearce 70), Famewo; Matthews, Gilbey, Dobson, Morgan, Blackett-Taylor (Purrington 87); Aneke (Leko 87), Washington
Mål: Washington 31, Robertson 64 (og)
Gula kort: Famewo, Aneke, Dobson, Leko
Övriga avbytare: Henderson, Watson, Jaiyesimi, Lee
Domare: Neil Hair
Publik: 15326 (1230 gästande)
Efter att inte kunnat/inte valt att se två matcher tänkte jag ändå att det kunde vara intressant att se denna. Inte för att jag hade så stora förhoppningar på den, men det är inte så himla roligt att se siffrorna på Flashscore heller. Men ni som valde “riktig” fotboll utan VAR och pinsamma filmningar kunde se att det här inte var så kul från vårt perspektiv. Skaplig start av Portsmouth, förutom de riktigt riktigt svaga avsluten framför mål. Eller var det ens avslut? Vad gjorde Hirst med Morrells för-bra-för-den-här-nivån-passning? Hela Rotherham jublade över den missen. Charlton såg förstås alltid farliga ut när de kom med fart och kraft, men det berodde på att Harness gjorde sig osynlig i försvarsspelet och Williams ben var flera tiotalet meter från hans huvud. Han läser spelet bra, men hinner inte dit där spelet är.
Charlton fick 0-1 till skänks av linjemannen som troligen fått en massa damm från läktarbygget bakom honom. Chuks Aneke stod en halvmeter offside när inlägget slogs, Bazunu räddade hans nick, men Conor Washington kunde peta in returen. Varför finns det inte ögonbad när det inte finns VAR? Det kan ha att göra med att alla pengar gått åt till Portsmouths transferbudget som i slutändan inte användes.
Nåväl, alla kan göra misstag och i ärlighetens namn missade han bara en gång till, vilket kunde lett till ytterligare ett mål. Charltons slutkvart i första halvlek var mycket stark, stolpen träffades och hemmalaget hängde på repen. Och med huvudena.
Andra halvlek fortsatte i samma anda ett ganska bra tag. Portsmouth hotade inte mer än vid ett tillfälle då en smått lysande frisparksvariant ledde till att tre spelare var fria några meter framför Craig MacGillivray. Tyvärr var det kapten Robertson som fick chansen och han lyckades knäa bollen förbi sina två medspelare. Annars var det mest Charlton och Robertson hade oturen att nicka in 0-2 i egen bur efter en fin kombination på högerkanten. Detta kom efter att Raggett slagit bort en passning för femtioelfte gången (några fina svepande crossbollar med båda fötterna väger tyvärr inte upp).
Till slut agerade Cowleys och det var egentligen alldeles för sent, för alla kunde se att varken Williams eller Walker var med i matchen. Robertson lyckades mangla Williams och så blev det lite lättare att byta ut honom. In med Curtis och Thompson, och minuten senare även Jacobs, som inte kunnat träna alls inför matchen på grund av sjukdom. 3-4-3 blev 4-4-2 och plötsligt vaknade hemmalagets offensiv. En snabb kombination senare låg bollen i MacGillivrays nät efter att Jacobs skjutit hårt vid första stolpen och det är klart att det var en tavla, men det är inte lätt att plötsligt rädda ett hårt skott när alla andra avslut varit fösningar.
Charlton skulle förstås återta tvåmålsledningen om det inte varit för några blockeringar och en märklig avblåsning av domaren när bollen väl gick in. Istället var Curtis nära att springa till sig ett friläge på Morrells smörpass, men hans förstatouch var inte perfekt och det blev ett tidigt skott som gick utanför. Laget försökte och försökte och byggde upp en rejäl press utan att den riktigt vassa chansen dök upp och Charlton kunde åka hem med tre välförtjänta poäng, precis som de brukar göra när de spelar på Fratton Park. Sjätte raka segern där minsann.
Inga filmningar förresten? Ja, Morrell lurade ju domaren rätt så fint i slutet av matchen vid egen hörnflagga. Morrell fräste annars runt på hela planen och var inblandad i det mesta, och så fräste han en hel del på motståndare och domare. Han var i zonen helt enkelt och det är synd att det inte finns lagkamrater på samma våglängd.
***
Cowleys lyckades inte bygga ett play off-lag på två fönster och det är svårt att acceptera. Bra att klubben håller sig till en budget, men dåligt att det inte finns bra spelare att värva med resonabla prislappar så här års. Ungefär ett år efter att apatin hos supportrarna var så stor att en förändring behövdes är vi där igen. Lite stöttning i en kvart, men om laget inte är överlägset så dags blir det tyst. “It’s gone a bit flat” är en standardfras från kommentatorsduon runt mitten av första halvlek.
Den spelstilen som Cowleys förespråkar med hög intensitet, hög press och snabba kombinationer i anfallsspelet ser vi inte mycket av, även om Portsmouth ligger etta eller tvåa i pressligan. Om vi hade sett mer av det hade det ändå varit mer av att tapetsera över sprickorna. Efter nästan fem år av amerikanskt ägarskap uppfattas det som att klubben står still och det är klart att man börjar undra hur mycket av de där trettio miljoner punden som skulle investeras i infrastrukturen och arenan verkligen har investerats. Det låter mest som att bollen ligger hos andra aktörer som måste fixa infrastrukturen runt arenan först.
Jag vill vara tålmodig och jag vill tro på att det finns en långsiktig och hållbar plan, men det här är inte tider då det är lätt att vara tålmodig. Det är svårt nog att acceptera att det som bäst blir en åttondeplats även denna säsong för att sju-åtta klubbar har större budget och en eller två alltid överpresterar medan Portsmouth aldrig gör det.
