Nyfunnen stabilitet efter 1-4 och 0-4
Den andra halvan av oktober bjöd på två stjärnsmällar mot tänkta toppkonkurrenter och Portsmouth blev indraget i bottenstriden. Connor Ogilvies comeback bidrog därefter till att trebackslinjen byttes ut mot en fyrbackslinje. Mot mänskligare motstånd blev det fyra poäng på två matcher och kanske kan laget nu blicka uppåt igen.
Rotherham 4 - 1 Portsmouth
Rotherham (3-1-4-2): Johansson; Edmonds-Green, Wood (k), Ihiekwe (Ogbene 54); Barlaser; Harding, Rathbone, Wiles, Miller; Smith (Kayode 81), Grigg (Ladapo 68)
Mål: Smith 29, 55, Wood 60, Wiles 62
Gula kort: Ihiekwe, Rathbone
Övriga avbytare: Vickers, Ferguson, Odoffin, Sadlier
Pompey (3-4-1-2): Bazunu; Freeman, Raggett, Ogilvie; Romeo, Morrell, Williams (Thompson 73), Brown (k); Tunnicliffe (Hackett 72); Harness, Marquis (Hirst 70)
Mål: Harness 49
Gula kort: Romeo, Freeman
Övriga avbytare: Bass, Jacobs, Azeez, Gassan
Domare: Anthony Backhouse
Publik: 9684 (1242 gästande)
Det var en på förhand svår match som jag såg som en free hit och det viktigaste var att Rotherham itne skulle visa sig vara flera nummer för stort. I 55 minuter såg det hela bra ut, men en serie olyckliga situationer efter kvitteringen ledde till en lika oförsvarlig som oroväckande kollaps.
Jag såg en Rotherham-supporter på Twitter skriva att Portsmouth var det bästa laget han sett mot Rotherham den här säsongen baserat på de första 30 minuterna och det sämsta baserat på de sista 35. I 30 minuter dominerade Portsmouth, men sedan släppte Lee Brown för mycket yta för sin motståndarvingback och Michael Smith kunde skalla in 1-0. Smith visade att han kunde vara en fotbollsspelare i Portsmouth lite då och då, men han attackerade aldrig en boll med sådan kraft i den blå tröjan. Hans svar på de hån han fick från bortaklacken kan beskrivas som rättfärdigat och absolut inom ramarna för acceptabelt skithuseri. 1-0 till Rotherham, 1-0 till Smith.
Portsmouth kom att resa sig och kvitterade tidigt i andra halvlek. Förvisso efter en liten bjudning då Ryan Tunnicliffe tilläts vinna tillbaka en boll som borde rensats undan, men det ska inte förta det fina i Marcus Harness mottagning och rappa skott i bortre gaveln. I det skedet var en annan Rotherham-supporter säker på att Portsmouth skulle vinna, enligt en tweet som denne postade efter matchen.
Men Portsmouth hittade ett sätt att förlora genom parodiskt försvarsspel. Först en målvaktstavla till 2-1 och sedan genom att hålla säkert pandemiavstånd till motståndaren i eget straffområde. Till viss del kan kollapsen förklaras med oflyt, för i upprinnelsen till 2-1-målet missade domaren en hands på en hemmaspelare. Istället för frispark blev det skottläge för Ollie Rathbone. Skottet dök och Bazunu tappade bollen på sina fötter till Smith som på något sätt lyckades klacka bollen genom målvakt och två försvarare.
Ja, domaren borde sett den där handsen, men inget lag som har några aspirationer på att vinna matcher ska kunna låta sådana saker gång på gång leda till poängförlust. Härifrån vek gästerna ner sig och vi har sett det flera gånger under säsongen på bortaplan. Mot Wigan, MK och Burton förmådde man inte hota efter att ha hamnat i underläge. Mot Rotherham kom man tillbaka en gång, men inte en till för snart kom 3-1 och 4-1 och det var som om man inte ens bemödade sig att göra det svårt för hemmalaget.
Kommer inte Cowleys på ett sätt att undvika sådana här händelser lyfter Portsmouth inte upp mot kvalstrecket. Förvisso, de fyra förlustmatcherna på bortaplan har spelats mot lag på kvalplats och åttan Burton. En poäng har tagits mot tänkta topplaget Charlton och tre mot normalt hemmastarka Fleetwood. Det är bra att komma ihåg när man ser raden 4-3-5 att siffrorna borta inte är så katastrofala och att 3-1-1 hemma ändå är godkänt.
Portsmouth 0 - 4 Ipswich
Pompey (3-4-3): Bazunu; Freeman, Raggett, Williams (Ogilvie 73); Romeo, Tunnicliffe, Morrell, Brown (k); Harness (Hackett 69), Marquis (Hirst 64), Curtis
Gula kort: Curtis, Harness
Övriga avbytare: Bass, Thompson, Azeez, Jacobs
Ipswich (4-2-3-1): Walton; Donacien, Nsiala, Edmundson, Penney; Evans, Morsy (k); Aluko (Celina 85), Chaplin (Harper 78), Edwards (Burns 64); Bonne
Mål: Bonne 41, Chaplin 54, Aluko 58, Burns 75
Gula kort: Edmundson, Morsy
Övriga avbytare: Hladky, Burgess, El Mizouni, Barry
Domare: Joshua Smith
Publik: 16301 (1260 gästande)
Ett heltaggat Fratton Park mot en före detta Pompey-manager som med sitt impulsiva sätt skapar mer irritation än nödvändigt. Det var vad jag hade förväntat mig när jag började titta på matchen och visst var det lite liv i luckan, men Fratton Park kokade absolut inte. 16000 åskådare låter en del. Grejen med Fratton Park är att ribban ligger högt. (Varning: det jag skriver härnäst i detta stycke har jag skrivit förr, och jag skriver det igen för att få ut det ur systemet. Hoppa gärna över detta stycke om du vill.) 16000 åskådare ska låta som det dubbla och det ska vara jobbigt som bortalag att komma dit, men så många av de som går på matcherna har fastnat i ett sorts självberättigandetänk som skapar en negativ stämning. Vad var sämst mot Ipswich, hemmapubliken eller spelarna? Den frågan är lätt att svara på, men publiken kommer inte undan här. Man skyller hela tiden på det ena och det andra, är det inte biljettkrångel (som verkar ha uppstått för att saker inte är som de alltid har varit) så är det för att bollen spelas bakåt ibland och bristen på ambition (som tydligen enbart yttrar sig i hur mycket extra pengar som pumpas in i spelarbudgeten). Fans som hellre tar ut förlusten på förhand och ägnar sig åt att klaga och gnälla istället för att ställa sig bakom laget. Kan vi inte vara inblandat i en evig bottenstrid i andradivisionen istället?
Det här var en match mellan två lag utan självförtroende och tillställningen var tempostark och hafsig. Många passningar gick fel och båda lagen skickade ofta iväg bollen utan adress. O-Cowleyskt och o-Cookskt. Lite press från Ipswich från start där Conor Chaplin sköt på Sean Raggett medan det enda riktigt ordnade anfallet avslutates med att Harness sköt utanför. Det var tydligt att det lag som gjorde första målet skulle få självförtroende att vinna och det första målet fick Ipswich. Efter att trebackslinjen spelat sig ur pressen fick Raggett för sig att passa bakåt till Bazunu som normalt sett är säker med fötterna, men den här gången tvekade han i brist på alternativ och Macauley Bonne kunde tackla bollen från hans fötter. Bollen rullade alltför långsamt mot kortlinjen och Bonne hann ikapp den innan han vände bort Bazunu och skickade den i nät.
Nu behövde Portsmouth en reaktion och denna uteblev. Chaplin satte 0-2 några minuter in på andra halvlek och när det såg ut som att hemmalagets passningsspel skulle komma igång tappade man boll på egen planhalva varpå ett löst skott smet under Bazunu till 0-3. Ilsket slog jag ihop laptopen och blev lite extra förbannad över att jag som 40 år gammal förälder låter något så trivialt som en fotbollsmatch förstöra vad som hade kunnat vara en fin kväll med familjen. Ska det vara så svårt att skaka av sig detta, att bara säga “jaha, det gick ìnte så bra idag”, stänga av och gå vidare med kvällen utan att tappa humöret? De som var kvar på Fratton Park ägnade sig åt galghumor och det är vad som krävs för att hantera sådana här besvikelser. “We’ve got the ball/we’ve lost the ball” sjöngs under en kvart mot slutet av matchen och det hade lika gärna kunnat vara Bradford-klackens “He’s eating pie”. Samma melodi var det. Jag som är stolt över att kalla mig motgångssupporter missade detta för att jag inte kunde hantera motgången, men som tur var gick det att återuppleva några sekunder av det tack vare Youtube https://www.youtube.com/watch?v=QAFqE8SFvZM.
Är Cowleys bara snack och inga resultat? Nej, men detta är deras första motgång och kanske är det första gången som de på allvar sätts på prov. Är Portsmouth ett för stort jobb för dem? Jag köper inte att Portsmouth skulle vara något alldeles speciellt. Har man grävt ur Huddersfield från ett hopplöst läge i andradivisionen kan man hantera stora jobb. Här har vi två ledare med otrolig kunskap om spelet som de inte lyckas föra över till spelplanen till fullo. Vi ser det i vissa matcher, men vi ser också lag som enkelt nullifierar laget genom hög press (Burton) eller genom att vara lite tyngre (Rotherham och Ipswich). Laget viker ner sig i motgång och saknar ledare. Tom Naylor gick till Wigan och kapten Clark Robertson, en av de viktigaste pjäserna i den fyrbackslinje som höll fyra raka nollor i början av säsongen, är borta till jul.
Jag tänker på Elfsborgs första säsonger under Magnus Haglund. Jag visste att det var rätt man att leda laget, men hösten 2005 involverade en tvåmålsledning mot ÖIS som blev till 2-4-förlust och den berömda 1-8-förlusten mot Djurgården. In kom Andreas Augustsson och laget hade fått den ledare som behövdes. Elfsborg slutade vika ner sig. Dagens Portsmouth har inget som liknar Augustsson och inte heller något som liknar Michael Doyle. Naylor var en hyfsad ledare, men vi förde liknande resonemang när Kenny Jacketts lag var inne i liknande svackor.
Ipswich gjorde 0-4 och Chaplin byttes ut till stora hyllningar från sin före detta hemmapublik. Det svider att en av klubbens egna är bättre annorstädes, liksom Marlon Pack och Matt Ritchie som lämnat klubben för att de fick för lite speltid. Det är talande att Smith är mycket bättre i Rotherham och att John Marquis är mycket sämre i Portsmouth än vad han var i Doncaster. Otåligheten hos fansen hjälper inte till här. En spelare är för evigt kass om han inlett dåligt. Raggett ses fortfarande genom en extra kritisk lins för att han hade svårt i början och Kieron Freeman bedöms fortfarande utifrån de få matcher han gjorde inlånad 2015. Detta är bara två exempel på ett stort problem med bristen på tålamod och oförmågan att se kvalitet. Portsmouths supportrar är inte supportrar. De har blivit de kunder som de felaktigt anklagat förre VDn Mark Catlin beskriva dem som.
Men fansen ska inte ha en alltför stor slev kritik. Det har varit tio tärande år och alldeles för många glimtar av hopp som släckts, och nu slocknar ytterligare en. Efter att ha sett vad vi kan få i enstaka hela matcher och i delar av många matcher är det allt jobbigare att hitta gnistan. Vi faller in ett kollektivt cyniskt tänk där vi bara ser en förlorarklubb. Det har varit för många falska gryningar och vi hittar inte fler sätt att hantera dem på. Vi har slut på idéer, precis som spelarna. Det finns en misstänksamhet gentemot klubben som går så djupt att enbart positiva resultat kan få saker att vända. 1-8 på två matcher skadar mer än man kan tro.
Det krävs stora mängder karaktär för att komma på rätt fot här. Med dåligt självförtroende gör man allt krampaktigt. Då ser det inte ut som att man kämpar. Vi förväntar oss att spelarna åtminstone ger allt, men om spelarna gör det kan vi inte se det. “Man kan alltid ge allt” är lätt att säga och det låter rimligt och logiskt. Ibland sitter ett par resultat så djupt att det inte ens går att ge allt. Vi minns 3-3-matchen mot Coventry där motståndaren kvitterade trots två man mindre. Vi minns 3-3-matchen mot Southend där Portsmouth tappade en tremålsledning. Vi minns 0-4 hemma mot Hull förra säsongen där tabellettan Portsmouth blev utskåpat av de som kom att vinna serien. 1-8 på två matcher och laget känns fast förankrat i botten av en avgrund med Marquis dykarskor. Nu är det bottenstrid som gäller och spelarna måste kämpa för varje boll, trots att de inte vågar.
Har Cowleys vad som krävs för att gräva fram den typen av karaktär hos spelarna? Lite back to basics kanske? Danny hintade om en fyrbackslinje nu när Connor Ogilvie var tillbaka, men tre matcher på åtta dagar vågade man inte utsätta honom för. Trebackslinjen var enda lösningen när alla mittbackar utom Raggett var borta och det såg ut att kunna bli något bra av det när det väl satt sig. De hamnar dock i trångmål då och då och både Brown och Mahlon Romeo isoleras på sina kanter. Burton, Rotherham och Ipswich har tydligt exponerat bristerna och det är lämpligt att prova något annat mot Accrington. Vad sägs om en hållen nolla?
Accrington 2 - 2 Portsmouth
Accrington (3-5-1-1): Savin; Amankwah, Nottingham, Sherring (Sykes 19); Butcher, Hamilton, Conneely (k), Morgan, McConville; Pell; Bishop
Mål: Pell 50, Butcher 77
Gula kort: Sykes, Hamilton
Övriga avbytare: Trafford, O’Sullivan, Leigh, Nolan, Mansell, Malcolm
Pompey (4-2-3-1): Bazunu; Romeo, Raggett, Ogilvie, Brown (k); Morrell (Tunnicliffe 84), Williams (Thompson 78); Hackett (Jacobs 84), Harness, Curtis; Marquis
Mål: Curtis 18, Harness 86
Gula kort: Raggett, Curtis
Övriga avbytare: Bass, Freeman, Azeez, Hirst
Domare: Geoff Eltringham
Publik: 2889 (892 Pompey-fans)
Fyrbackslinjen var tillbaka mot Accrington och med den kom en rejäl prestation. Portsmouth avslutade 19 gånger i en svår bortamatch mot ett fysiskt motstånd. John Coleman erkände att 0-2 eller 0-3 i paus hade varit mer rättvist och hyllade sin målvakt Toby Savin. Det var egentligen mer fråga om dålig effektivitet från bortalagets sida då avsluten var inom räckhåll för målvakten eller utanför målramen. Samtidigt som Savin storspelade kan det sägas att Portsmouth gjorde så många mål som de förtjänade givet avsluten, men inte så många som de förtjänade givet chanserna. Och som så ofta straffades laget hårt för det när Accrington avslutade på mål för första gången i matchen. Kvitteringen kom på hörna fem minuter in på andra halvlek sedan Portsmouth förlorat två nickdueller och Accrington tog över för en kort period.
När alla hade väntat sig ett ras reste sig Portsmouth och tog över igen. Matt Butcher räddade ett avslut via stolpens insida på egen mållinje med mer tur än skicklighet och Portsmouth brände ett par, tre frilägen. Ett avslut av Harness gick förbi Savin för att styras till hörna på ett ganska tursamt sätt av en försvarare. När 1-2 hängde i luften kom 2-1 istället sedan Savins utspark nickats ut på kanten av Colby Bishop. Sean McConville hittade Butcher i djupet och den förlorade Portsmouth-sonen lyfte bollen i mål.
Cowleys mannar gick mot en orättvis förlust och i det skedet gick det inte att se något positivt i insatsen. Laget hade kämpat och gjort allt för att vinna, även om inte alla supportrar vill se det, och nu såg det ut att vara förgäves. Marquis missade sin tredje fina chans för dagen när han från nära håll sköt rakt på Savin och tiden tickade iväg medans Accrington tog väldigt god tid på sig för att sätta bollen i spel.
Men laget gav inte upp och fick till slut betalt för det. Inhopparen Michael Jacobs obstruerades av en försvarare, men fick fram bollen till Marquis. Anfallaren drev ner mot kortlinjen och skickade ett hårt inlägg in framför mål där Harness mötte med en bredsida. 2-2 och snabbt tillbaka med bollen på mittpunkten.
Fler chanser blev det inte för gästerna utan Accrington stängde butiken de sista minuterna. Istället var det nära att Raggett oturligt snubblade fram ett friläge för Bishop, men han räddade dagen med en perfekt brytning. Insatsen var ett enormt fall framåt även om en poäng var en stor besvikelse. Det är ändå skönt att kunna skriva om en orättvis poängförlust istället för om en total kapitulation mot ett lag som egentligen inte ska vara bättre.
Portsmouth 1 - 0 Bolton
Pompey (4-2-3-1): Bazunu; Romeo, Raggett, Ogilvie, Brown (k); Tunnicliffe (Thompson 40), Williams (Morrell 78); Harness, Hackett, Curtis; Marquis (Hirst 90+4)
Mål: Marquis 51
Övriga avbytare: Bass, Freeman, Azeez, Jacobs
Bolton (4-1-4-1): Dixon; Isgrove (Brockbank 72), Santos (k), Aimson (Johnston 72), John; Williams; Delfouneso (Sheehan 56), Lee, Afolayan, Kachunga; Doyle
Övriga avbytare: Gilks, Baptiste, Gordon, Thomason
Domare: Craig Hicks
Publik: 16231 (1087 gästande)
Krampaktigt och händelsefattigt, precis vad man kan vänta sig av ett lag som tagit en poäng på tre matcher mot ett som tagit en poäng på fyra matcher. Två läckande försvar borde bädda för mål, men i första halvlek fanns inte kvaliteten där i den offensiva tredjedelen. Passningar slogs bort, oftare av hemmalaget än av gästerna. Båda lagen kunde trilla boll utan den press som vi normalt sett ser på den här nivån, men när det började bli trångt på offensiv planhalva var det inte lika lätt.
Den första halvleken var direkt dålig, en batalj mellan två mediokra lag som borde kunna prestera bättre. Ronan Curtis stod för det lilla framåt för Portsmouth medan mycket kretsade kring Dapo Afolayan för Bolton. Hans distansskott som tippades i ribban av Bazunu var första halvleks bästa chans. Den näst bästa ett inlägg från Nathan Delfouneso som Romeo på ett mycket skickligt sätt styrde undan framför målet. Den tredje bästa var ett skott från snäv vinkel som slog i utsidan av Bazunus stolpe, men där såg det ut som att irländaren hade full koll. Innan halvleken var över hade Tunnicliffe, ersättare för Joe Morrell vars ljumskar behövde lite vila, skadat sig och ersatts av Louis Thompson.
Nej, första halvlek var inte godkänd för hemmalagets del och med tanke på att Bolton sällan förlorar när de inte ligger under i paus såg det inte jättebra ut direkt. Men efter pausen var Portsmouth ett normalpresterande lag igen och det räckte för att ta alla poäng och på det hela taget en rättvis seger. Reeco Hacketts smörpass ut till Curtis bäddade för vad som först såg ut som ett turligt ledningsmål. Curtis skickade in ett hårt inlägg som tycktes styras av en försvarare och hamna bakom Marquis som instinktivt klackade bollen i marken och över målvakten. Joel Dixon fick en hand på bollen och vispade undan den, men det var tydligt att bollen hade passerat mållinjen.
Härifrån var det fråga om det skulle bli fler mål för hemmalaget snarare om det skulle bli en kvittering. Bolton skapade allt som allt två lägen för kvittering, tre om vi räknar snällt. Marquis bröt sig loss, fintade bort en försvarare och sköt när det istället hade blivit ett säkert mål om han hade passat till Hackett eller Curtis. Men vi vill ju också att en nia faktiskt tar avslut när chansen dyker upp, mot Accrington fick han kritik för att passa när han borde skjutit.
Det såg ut att bli mål vid flera tillfällen när Portsmouth kom farande utan att det blev något ordentligt avslut. En tilltrasslad situation var nära att resultera när Curtis tog en touch för mycket istället för att prova en hederlig tåfjutt. Curtis fick sedan själv utstå en utskällning av Brown som hade tagit en 70-meterslöpning, bara för att se irländaren skjuta högt och snett istället för att spela fram vänsterbacken till vad som skulle kunna vara säsongens fjärde mål. Nu står de båda kvar på tre mål var.
Med potentiellt bra lägen bortkastade skulle det alltid bli nervöst och med fem minuter kvar dök Eoin Doyle upp med en nick som slog i ribbans ovansida, men även här hade Bazunu koll. Den bollen hade inte gått in om den hade gått under ribban. Fyra minuters tilläggstid följde och normalt sett ska hemmapubliken kunna bära fram sitt lag här. Fratton Park var dock förvånansvärt tyst och det är klart att nervositet kan vara förlamande ibland. Nej, överlag är klubben långt från där vi vill att den ska vara och det kommer ta tid för den att hitta tillbaka. Fyra poäng på två matcher och en nyfunnen stabilitet var nödvändigt för att få ett fotfäste igen och det är först när det finns ett fotfäste som laget kan klättra uppåt. En klättring uppåt i tabellen är vad som krävs för att supportrarna ska få ny energi att stötta laget igen.
***
Följetången om hur klubben sköts fortgår med fler negativa rykten. Det senaste jag läst är att klubben försökte att bara värva Danny och inte hans bror Nicky (källan är Ryan Stilwell som jag skulle bedöma som trovärdig). Vi får se om Andrew Cullen har ett svar på detta. Det är möjligt att det pågår någon form av smutskastningskampanj från gänget som tycker att supportrarna sköter klubben bäst, men man undrar hur det kommer sig att negativa rykten poppar upp titt som tätt. Finns det någon eld bakom röken? Det hade säkert underlättat med mer transparens från klubbens sida, att istället för att reagera på rykten i ett tidigt skede förklara vad som hänt. Att gå ut med nyheten att den coachen nappat på ett bättre erbjudande från den klubben innan rykten om missnöje uppstår är rimligen bättre än att hålla tyst tills skadan redan blivit för stor. För den misstänksamme låter denna typ av krishantering som efterhandskonstruktioner.
Supportrarna orkar inte längre gå samman och ställa sig bakom klubben. Det kräver så mycket känslomässigt engagemang och det är lätt att vara rädd för att bli sviken. Istället väljer många att utgå från att sveket kommer att komma förr eller senare och att varenda gryning är falsk. Efter de senaste tio åren är det förståeligt. Eisners har nu svarat på frågor dels i en intervju med Michael och dels i en supporterkonferens. När de plöjt ner £30 miljoner i klubbens infrastruktur och Fratton Park går det inte att ifrågasätta att de menar allvar, men samtidigt ser fansen en hel del brister från sitt perspektiv. Ett utdrag från klubbens siffror mellan 2017 och 2020 visar att inte mycket pengar har satsats på ungdomsverksamheten till exempel, och även om merparten av de 30 miljonerna har spenderats från och med den gånga sommaren (köp av träningsanläggning, upprustning av Fratton Park med mera) behöver vi se något konkret. För vissa supportrar är snacket om de 30 miljonerna inget annat än en PR-bluff.
