Peterborough 1 - 2 Portsmouth
Portsmouth vann toppmötet och är nu seriens enda obesegrade lag. Segern innebar också serieledning.
Ni vet hur ett toppmöte brukar kväva alla förväntningar på bra fotboll och förvandlas till ett ställningskrig på mittfältet. Tänk er detta fast utan mittfält så har ni en bra bild av gårdagens match. Kenny Jackett återinförde Ronan Curtis i startelvan medan Ben Close ersatte namnen Thompson på mittfältet. Den lilla fotboll som skulle spelas skulle minsann Portsmouth ta hand om.
Första halvlek var ett sömnpiller. Skulle detta föreställa en toppmatch? Peterboroughs stil är tråkig. Sam Allardyce fast i division tre. Långa bollar, var där andrabollen hamnar, andravåg och tredjevåg och fjärdevåg. Kul. Jag vet inte om det var bra eller dåligt att sändningen hackade, jag missade till och med att Nicke Kabamba hade gett Hawks ledningen, för den här halvleken passade bäst på texttv. Nu var det en tät och tuff match i ett högt tempo, men oerhört chansfattigt. Oliver Hawkins hade två hyfsade nicklägen utan att träffa mål och i andra änden fluffade Jason Cummings ett volleyskott innan Jason Naismith slog ett inlägg i famnen på Craig MacGillivray som avslut på det första anfallet med flera sammanhängande passningar som Boro hade i första halvlek.
Annars var det högt och långt som gällde och utan targetspelare handlade allt om att förutse var Christian Burgess och Matt Clarkes nickar skulle landa. Guy Whittingham, bisittare till Andrew Moon, uttryckte oro över det djupa försvarsspelet. När otaliga höjdbollar pumpas in mot straffområdet kommer ju ett misstag förr eller senare, men de fem längst bak med Tom Naylor framför sig stod pall.
I halvtid tänkte jag att det borde varit lite lyxigt att få se detta toppmöte. Var ute med yngste dottern som sov i vagnen och kunde sätta mig i växthuset för att titta på Pompey. Men sändningen var dålig, matchen inte mycket bättre efter paus även om Portsmouth nu försvarade högre och när dottern vaknade stängde jag av och tog med mig henne in. Då gjorde Hawkins mål. Curtis kom runt på sin vänsterkant och slog ett fint inlägg till en förvånansvärt fri anfallare. Han kunde enkelt styra in bollen vid stolpen utan chans för Aaron Chapman.
Portsmouth hade ledningen och full kontroll. Knappa kvarten senare kom andra målet efter en snabb kontring. Curtis löpte mot försvaret med fart och kraft och fick med sig bollen efter ett motlägg. Sedan hittade han ut till Hawkins som rundade sin man i straffområdet innan han slog ett inlägg tillbaka till Curtis. Irländaren nickade bollen kontrollerar till Jamal Lowe som säkert satte 0-2.
Ivan Toney hade så dags kommit in för hemmalaget och han hade en bra reduceringschans. Nicken från nära håll dock flera meter utanför. Istället var Hawkins centimeter från sitt andra mål efter hörna. Det såg ut som en bekväm seger, men då kom sju minuters tillägg från ingenstans (ok, Nathan Thompson hade legat ner en stund, men inte så länge). Fergie-time på London Road men det är ju längesen Sir Alex son basade här. Marcus Maddison och Jamie Walker hoppade in och gjorde vad de kunde för att sätta stopp på Curtis. Med varsin ful tackling misslyckades de med att stoppa hans framfart som slutade med att han kolliderade med Chapman i ett försök att stöta in ett inlägg, men en av mittfältarna hade träffat foten så illa att Curtis tvingades utgå.
Plötsligt visade Peterborough att de kan spela. Med ett gäng kortpassningar sågade de sig igenom försvaret och Matt Godden kunde elegant lyfta in bollen över MacGillivray. Steve Evans gick säkert bananas över att de frångick matchplanen. Derek Adams tog säkert åt sig målet i brist på egna. Portsmouths försvar hade inte gjort ett enda misstag på alla dessa höjdbollar. Imponerande, men när Peterborough lät bollen gå längs gräset i ren desperation hängde de svartklädda inte riktigt med. Fyra minuter till att hålla undan. Ja, det gick. Siriki Dembéle fick en chans, men fick inte någon bra riktning och MacGillivray kunde enkelt rädda enda kvitteringschansen.
Förutom tilläggstiden var det en behaglig resa efter första målet. Portsmouth var hela tiden det bättre laget utan att för den skull riktigt komma loss med sitt egna spel. Jag förutspådde kontringslägen, men det visade sig vara svårt att kontra mot den spelstilen. Kanske hade Evans lyckats styra sitt lag att inte tappa boll på fel ställen, eller så var det slumpen.
Peterborough kan spela fotboll, men behöver inte göra det för att ta sig in på topp sex. Däremot håller inte spelstilen mot lag som kan försvara. Den här upplagan av Portsmouth kan hålla i uddamålsledningar och står pall när anstormningen kommer. Den här segern sänder ut en signal till resten av serien. Det är ingen slump att Portsmouth är enda obesegrade laget. Den här truppen har svar på det mesta och i de fall det inte stämmer trillar poängen in ändå. Hittills. Nu väntar Wycombe och det blir också ett test. Gareth Ainsworth har satt ihop ett lag som är fysiskt, elakt och cyniskt. Återstår att se om dagens Portsmouth kan hantera det.
Peterborough (4-1-2-1-2): Chapman; Naismith, Bennett, Tafazolli, Daniel; Woodyard (k); Ward (Maddison 72), Dembele; O’Hara (Walker 66); Cummings (Toney 59), Godden
Pompey (4-2-3-1): MacGillivray; N.Thompson, Burgess, Clarke, Brown; Close (B.Thompson 86), Naylor; Lowe, Evans (k), Curtis (Haunstrup 90); Hawkins
Domare: Roger East
Publik: 10472 (2513 gästande)
