Plymouth 3 - 0 Portsmouth
Portsmouth fick en lektion i anfalls- och försvarsspel av Plymouth och var egentligen aldrig nära att få med sig en poäng. Hemmalaget dominerade från start och gjorde en riktigt fin match, medan Portsmouth stod för sin kanske sämsta insats för säsongen.
Knappt fem minuter var spelade när Nicky Shorey lät Lewis Alessandra springa bredvid honom. Alessandra valde att sticka ut sitt ben framför Shoreys och lät sig ”fällas”. Domaren gick på det och Reid smällde in 1-0 på straff. Det är anfallaren som gör sin rörelse in i försvararen, inte tvärtom. Nu var jag i stridens hetta säkert lite extra hård på forumet när jag dömde ut Alessandra som fuskare. När man ser reprisen ser man också att anfallaren inte vädjar efter domaren så att kalla det för filmning är nog väl magstarkt, men det är definitivt inte straff i min bok.
Det går emellertid inte att skylla den här förlusten på domaren. Efter 1-0 har Portsmouth sin bästa period och Danny Hollands och Ricky Holmes testade Luke McCormick med två hyfsade avslut. Det är när 2-0 kommer som matchen avgörs och återigen skedde upprinnelsen runt Shorey. Kanske var han märkt av straffsituationen och vågade inte ligga tillräckligt nära den anfallande spelaren, men en så pass rutinerad spelare ska ändå prestera bättre. Inspelet snett inåt bakåt satt perfekt på Alessandras högerfot och avslutet var kliniskt.
Det tog inte lång tid innan trean satt bakom Paul Jones. Kelvin Mellor hittade in till Reid som sköt i stolpen och in, utan chans för målvakten. Matchen var avgjord. Det är lätt att anfalla när man leder. Det är svårt att försvara när man tror att det blir straff så fort man närmar sig en motståndare i eget straffområde. Det är ingen ursäkt, men det är en möjlig förklaring.
Andra halvlek blev händelsefattig med ett Portsmouth som kanske ryckte upp sig något, men främst ett Plymouth som slog av på takten. Alessandra försökte göra om tricket mot Joe Devera, men den gången ville domaren annorlunda. Portsmouth skapade knappt någonting medan Plymouth träffade virket två gånger och missade ett friläge.
Vid halvtid var känslan den att 3-0 var rättvisande. Portsmouth svarade positivt på det tidiga baklängesmålet, men efter 2-0 var Plymouth överlägset. Frågan jag ställer mig är hur matchen hade sett ut om inte domaren hade gett bort 1-0 så lättvindigt, men kanske var det ändå bara en tidsfråga innan hemmalaget hade utnyttjat de stora luckor som Portsmouths försvar erbjöd.
Den här förlusten var tyngre än de flesta. Portsmouth blev förnedrat av Plymouth som i den andra halvleken gick på halvfart. Trots det träffade man virket två gånger och utan att ta hänsyn till allt som hemmalaget skapade hade man minst tre-fyra målchanser, utöver målen, som var farligare än Portsmouths farligaste. Det här var en överkörning av ett lag som strålade av självförtroende hela matchen, inte helt olikt Portsmouths överkörning av Carlisle härom veckan.
Problemet är förstås att Plymouth och Portsmouth har samma ambitionsnivå, och i ljuset av det får helt enkelt inte skillnaden vara så stor, ens i en enskild match.
Andy Awford fick mycket kritik för val av taktik och spelare. Nu visade det sig att Johnny Ertl inte var tillgänglig och att tanken bakom att sätta ynglingarna Nick Awford och Jack Whatmough på innermittfältet var att man ville få mer stål än vad Nigel Atangana kunde erbjuda, men även om Whatmough gjorde en hyfsad insats innan han tvingades av med en skada är sanningen den att Portsmouth inte alls kom till på mittfältet. Visserligen hade Awford rätt i att Portsmouth förlorade matchen i straffområdena, men för mig är huvudanledningen en annan. Plymouth tog sig gång på gång in i Portsmouths straffområde, Portsmouth gjorde motsvarande två eller tre gånger. På hela matchen.
Awford har nu stora problem att lösa. Utan James Dunne fungerar 4-4-2 dåligt, och 3-5-2 blir för defensivt då man saknar vingbackar. Ryan Taylor kan spela ensam på topp, men då saknar man rörligheten som Miles Storey erbjuder. Storey å sin sida kan inte spela ensam på topp då han inte tycks veta hur han bör löpa i frånvaron av en anfallspartner.
Defensiven då? Ja, den är ju också ett kapitel i sig. Utan Paul Robinson blev det väldigt osäkert. Ben Chorley ska vara en ledare, men hur kan man låta sig ledas av en mittback som är 5-10 meter för högt upp eller långt ner med jämna mellanrum? Största besvikelsen är dock för mig Shorey som ska vara en av ligans bästa vänsterbackar. Hade vi ställt en kona där istället kanske 1-0 hade dröjt ytterligare en kvart eller så.
Awford löste de här problemen med kontinuitet och enkelhet för några veckor sedan. Med skadan på Dunne och Robinsons avstängning rycktes mattan undan och managern fick tänka om. I lördags tänkte han inte rätt, och ersättarna visade inte att de skulle ha en plats. Med en seger mot Aldershot, vilket i sig inte känns sannolikt just nu, tror jag laget kan hitta nog med självförtroende för att besegra lag som är likvärdiga och sämre på hemmaplan, och kanske plocka poäng mot bottenlagen på bortaplan. Det skulle räcka till att man åtminstone hänger kvar på eller runt övre halvan för att möjligen spurta till sig en sjundeplats när/om skadeproblemen lättar.
När detta är sagt och lite perspektiv kan behövas ska det också nämnas att 10 av de 16 lag Portsmouth mött ligger på topp 12, och förlusterna på bortaplan har kommit mot de starka lagen Southend, Bury, Shrewsbury, Burton och Plymouth. Men som jag antytt tidigare: ska man ha play-off-ambitioner måste man också spela relativt jämnt med andra lag som har samma ambitioner.
Plymouth Argyle (3-5-2): Luke McCormick - Curtis Nelson, Carl McHugh, Peter Hartley - Kelvin Mellor, Lee Cox (Tyler Harvey, 83), Anthony O'Connor, Dominic Blizzard, Andy Kellett - Reuben Reid (Deane Smalley, 67), Lewis Alessandra (Marvin Morgan, 87).
Portsmouth (4-1-4-1): Paul Jones - Alex Wynter, Joe Devera, Ben Chorley, Nicky Shorey (Dan Butler, 60) - Jack Whatmough (Nigel Atangana, 73) - Nick Awford (Ryan Taylor, 60), Danny Hollands, Jed Wallace, Ricky Holmes - Miles Storey.
1-0 Reuben Reid (str 6), 2-0 Lewis Alessandra (21), 3-0 Reuben Reid (30)
Publik: 10354
Domare: Andy Madley