Portsmouth 0 - 1 Bradford
Trean Bradford var länge underlägset men tog vara på en av få chanser. Eftersom Portsmouth missade allt blev det inga poäng för hemmalaget.
Steve Bone, en gång återkommande gästskribent på The News, skrev om den bästa 0-1-förlusten på länge, men det är tre raka förluster och nog sneglar vi nedåt nu. Fem poäng till båda strecken, men en känsla av oro. Trean Bradford ska vara mycket tacksamma för segern. Det här var inte rättvist, men det gäller att göra mål också.
Brett Pitman var åter i startelvan och det var enda ändringen gentemot senast. Kyle Bennett placerades bakom honom. Portsmouth inledde som mot MK med hög press och dominerade matchen från start. Det såg bra ut och flera bra lägen skapades. Bennett hade de bästa med ett skott utanför och ett annat högt över. Vid första läget fick han bollen lite för långt ifrån sig och det skruvade skottet oroade inte Colin Doyle i bortamålet. Den andra missen var direkt dålig, mina armar var redan i vädret när han slog till bollen, men istället för att träffa mål gjorde han ett field goal. Matty Kennedy hade satt honom i ett utmärkt läge med en tidig crossboll och ingen försvarare var nära när han lät bollen studsa innan skottet.
Bradford hade inte mycket i anfallsväg. Det tog för det mesta stopp utanför straffområdet och en nick över på hörna var så farligt som det blev. Portsmouths första halvlek var i stort sett perfekt, kanske den bästa för säsongen om det hade blivit ett mål, men det var 0-0 i paus.
Andra halvlek var än bättre från hemmalagets sida. Bennett fick chansen med C. Han läste spelet perfekt och snappade upp en misslyckad nicktouch på Luke McGees utspark, tog bollen förbi Doyle men slog den i burgaveln med öppet mål. En obegriplig miss, och en kostsam sådan, skulle det visa sig. Minuterna efter fick McGee briljera med en fin räddning på en närnick av omarkerade Charlie Wyke varpå returen skickades i burgaveln.
Men det var Portsmouth som var klart närmast ett ledningsmål. Ett tydligt tecken var att Bradford maskade till sig ett gult kort med kvarten kvar. Doyle testades dock för sällan och när skotten gick på mål räddade han. Först visade han god spelförståelse när han kom ut snabbt för att avvärja Closes friläge och i momentet efter tippade han Kennedys hårda skott till hörna. Hörnan nickades sedan tätt över av Christian Burgess.
När den enda frågan var om eller när Portsmouth skulle ta ledningen kom 0-1 som en blixt från klar himmel. Dion Donohue bjöd på en yta och blev förbisprungen. Hans enda alternativ var att orsaka en frispark och hoppas på att den försvarades, men Tony McMahon servade bra och Matthew Kilgallon var omarkerad av Matt Clarke och den här gången kunde inte McGee rädda. Ett sällsynt misstag av Clarke, men ingen tillfällighet att Bradford utnyttjade Donohues defensiva brister.
Portsmouth tryckte på för kvittering men kom inte närmare än ett skott av Conor Chaplin som blockerades av Jamal Lowe. Skottstatistiken visade 17-6 men bara 3-2 på mål. En annan dag sätter Bennett två av dessa chanser och då blir det tre poäng.
Förlusten var tung och vi hade velat ha poäng efter två raka förluster. Nu är nedflyttningsstrecket fem poäng nedanför och det är lite väl nära. Men Portsmouth börjar fungera riktigt bra på hemmaplan och kan man bara visa upp samma defensiv på bortaplan kommer avståndet nedåt att öka. November och december bjuder också på ett snällare program. Det i kombination med Damien McCrorys nära förestående comeback får mig att se positivt på resten av säsongen.
Pompey (4-2-3-1): McGee; Thompson, Burgess, Clarke, Donohue (Hawkins 86); Close, O’Keefe; Lowe, Bennett (Chaplin 67), Kennedy; Pitman (k)
Bradford (4-4-2): Doyle; McMahon, Thompson, Kilgallon, Field; Gilliead, Reeves, Vincelot (k), Law; Wyke, Taylor (Dieng 84)
Domare: Dean Whitestone
Publik: 18067 (1003 gästande)
