Portsmouth 0 - 2 Gillingham
Det blev överraskande formsvaga Gillingham som bortaslog formstarka Portsmouth på ett regnigt Fratton Park. Gästerna förtjänade segern med tappert försvarsspel och ett förbaskat snyggt mål.
Det var kallt och blött och många undrade om matchen skulle bli av över huvud taget. Framför västra straffområdet rullade bollen dåligt, men mattan såg grön och fin ut. Vid avspark var det ingen tvekan om att det var rätt beslut att sparka igång matchen. När så skedde var det ett oförändrat Portsmouth mot ett defensivt, men flexibelt Gillingham. Gästerna packade sitt straffområde med en fembackslinje med en fyra framför och Tom Eaves längst fram, men utan att spela defensivt. Gillingham anföll med många spelare och kunde i första halvlek förlänga sina anfall.
Gästerna hade de få chanserna i inledningen och var nära när Mark Byrne sköt ett hårt skott på egen spelare. I mitten av halvleken tog Gillingham ledningen och även om de hade varit närmast så långt kom målet överraskande. Genom att undvika gräset på ett briljant sätt kunde Eaves förpassa bollen i mål sedan en långboll nickats fram till honom. Med ryggen mot mål tog han emot bollen med vänster fot, lyfte upp den med höger och sköt ett ofattbart hårt volleyskott i första krysset med vänstern. Ronaldinho, Cristiano Ronaldo, Craig Bellamy och Andy Coles son Devante har alla gjort snygga mål för bortalaget på Fratton Park, men det här var det snyggaste jag sett.
Portsmouth var bättre efter detta och Gillingham fick svårare att komma över mittlinjen, men det hände väldigt lite framför deras mål. Det var riktigt nära när Max Ehmer var i vägen för Ben Close inläggsskott. Utan att veta om det styrde han bollen till hörna. Nej, mycket handlade om tekniska missar vid inlägg och avslut och det som varit lagets styrka fanns inte där. Farliga målchanser skapades inte, avsluten träffade inte mål och försvaret bjöd på ytterligare ett mål.
Ja, på tilläggstid i första halvlek kom knocken som blev matchavgörande. Det tog lång tid för Gillingham att slå en hörna och när den väl slogs gick en låg boll rakt igenom försvaret och Alex Lacey tryckte in 0-2 från nära håll. Det visade sig bli enda försvarsmissen men den var kostsam.
Kenny Jackett gjorde ett dubbelbyte och satte in Ben Thompson istället för Close och David Wheeler istället för Gareth Evans. Evans fina inläggsfot var inte med i matchen och underlaget passade Close dåligt. Andra halvlek var en kavalkad av blockade skott i Gillinghams straffområde. Brett Pitman, Ronan Curtis och Jamal Lowe testade, men varje gång var en försvarare i vägen. Lowe fick till slut igenom ett skott men då var en släpphänt målvakt där.
Gång på gång matades bollar in mot målet. Gång på gång var någon eller något i vägen. Bollen ville inte in och det var en kombination av tappert försvarsspel och slarviga inlägg och avslut. Det gick inte att hålla räkning på hur många bollar som studsade precis förbi en blåklädd spelare.
Jackett gjorde vad han kunde. Oliver Hawkins in istället för Nathan Thompson, men inläggen saknade kvalitet. Evans, Curtis och Lowe fick inte till det och Pitmans avslut höll inte måttet. Jag fick känslan av att Gillingham inte skulle kunna försvara sig så hela halvleken på den blöta planen, men Portsmouth var inte tillräckligt vassa framåt. Inte tillräckligt heta när bollarna kom in eller så var timingen inte där. Frustrerande, men kanske inte konstigt att det till slut kom en sådan här match. Möjligen blev desperationen för stor för tidigt, för från 70 minuter och framåt blev det mesta på offensiv planhalva genomfört på ett panikartat sätt.
När frustrationen väl lagt sig tänkte jag att om vi bortser från andra målet var det här den ultimata förlusten. Ett ögonblick av briljans, jag har vevat Eaves mål många gånger, och sedan ett tappert försvar som blockade allt. Portsmouth gav allt och föll inte på grund av dålig inställning. De tekniska detaljerna var förvisso inte tillräckligt bra, men det var också en dag när bollen studsade fel. Det går inte med en mänsklig hjärna att förklara detta. Parametrarna är för många och några är okända för oss. Vi kallar det för slump. Vi kan till och med gå så långt att vi säger att Gillingham hade tur, men det förringar deras insats. Gillingham förtjänade poängen.
Jag läste igår att inget lag i topp sju har fler än tre segrar på hemmaplan. Luton på åttonde plats har fyra och är med det bäst i serien. Det är intressant statistik. Inte bara Portsmouth har problem med att ta sig igenom bortaförsvaret, men när topplag spelar borta blir matcherna mer öppna. Med facit i hand hade det varit bättre att starta med Thompson, men jag tycker Jackett gjorde vad han kunde. Att första förlusten skulle komma så småningom var ingen överraskning. Frågan är nu hur laget reagerar på detta. Kanske är det bra med en cupmatch imorgon för att komma tillbaka på rätt spår inför Wimbledon borta på lördag. Det blir en utmaning att ersätta Curtis som är iväg med Irlands a-trupp.
Pompey (4-2-3-1): MacGillivray; N.Thompson (Hawkins 74), Whatmough, Clarke, Brown; Naylor, Close (B.Thompson 46); Lowe, Evans (Wheeler 46), Curtis; Pitman (k)
Gillingham (4-1-2-1-2): Holy; O’Neill, Ehmer, Zakuani (k), Fuller; Lacey; Byrne, Reilly; Parrett; Hanlan (List 80), Eaves
Domare: Christopher Sarginson
Publik: 18158 (542 gästande)
