Portsmouth 1 - 1 Plymouth
Toppmötet slutade oavgjort trots stor hemmadominans. Ett otroligt starkt bortaförsvar såg till att det blev delad pott och det verkade som att båda lägren var nöjda med det.
Det är ett möte som fått karaktärsdrag som påminner om ett derby sedan Portsmouth flyttades ned till League 2 för snart fyra år sedan. Klubbarna har följts åt i jakten på League 1 med Plymouth hela tiden steget före. För tre år sedan kvitterade Reuben Reid sent på Fratton Park i sista omgången och såg till att Plymouth placerade sig före Portsmouth i mitten av tabellen. Och för knappt två år sedan när Derek Adams och Paul Cook tog över respektive klubb började de på allvar utmana. Är detta helgen då båda klubbarna tar steget upp?
Portsmouth bjöd inte på några överraskningar i sin elva. Den var oförändrad gentemot senast. Plymouth hade med Sonny Bradley, Jake Jervis och Ryan Taylor från start. Jag önskade att Cook hade gjort mer för att behålla Taylor för två år sedan.
Första halvlek var intensiv och tuff. Domaren tillät tuffa tag men var lite väl inkonsekvent i sina bedömningar. Kanske var Plymouth lite smartare också, och gick in lite renare i duellerna. I en av dessa åkte Bradley på vad som såg ut som en lårkaka. En kollision med Carl Baker som hade gett den sistnämnde ett gult kort i vilken annan serie som helst, men inte ens frispark dömdes. Bradley spelade resten av halvleken men byttes ut i pausen.
Portsmouth hade de två första chanserna. Först fick Enda Stevens ett fint skottläge men valde att slå in bollen framför mål där Kal Naismiths avslut styrdes till hörna. Sedan ett skott från Gareth Evans som Luke McCormick tappade. Men strax därefter kom matchens första mål och det var Plymouth som tog ledningen. En fin kombination på vänsterkanten avslutades med ett läckert inlägg av Gary Sawyer och en kraftfull nick i mål av Jervis. Släkten är värst och sådär gjorde han minsann aldrig i den blå tröjan. Jervis tog chansen att jubla lite extra framför Fratton End.
Inledningen hade varit intensiv och Portsmouth hade svårt att få ned bollen på marken, men så småningom fick man kontroll. Portsmouth hade mycket boll och skapade ett par lägen, men allt som oftast tog det lite för lång tid och flera skott blockades. Farligast blev det när McCormick återigen tappade ett skott, men han fick ut en fot på Gary Roberts retur från snäv vinkel och avstyrde till hörna. Hemmalaget försökte och försökte, och Kal Naismith ställde till problem med sina positionsskiften, men det fanns ingen därinne att nå med inlägg.
Det skapades inte mycket framåt och det var faktiskt så att Matty Kennedy hade bästa chansen efter Roberts miss. Han dribblade sig igenom till vänster i straffområdet och sköt i burgaveln. I andra änden hade Naismith ett fint frisparksläge, men slog bollen på Antoni Sarcevic armbåge och det blev bara hörna. Eftersom mittfältaren gjorde sig större borde domaren dömt straff, men det är inte säkert att han såg exakt vad som hände. Precis som för ett år sedan när Peter Hartley sänkte Roberts med en armbåge, samma domare då som nu och ett solklart rött kort blev bara gult.
Plymouth var mycket nöjda med sin ledning och gjorde allt för att behålla den. Deras defensiv var stark, kanske det bästa något bortalag stått för på Fratton Park. Efter Kennedys chans skapade man ingenting. Antingen fanns inte ambitionen där, eller så var Portsmouth för bra. Andra halvlek visade en tydligare tendens med ett pressande hemmalag och ett pressat bortalag. Utdelningen skulle komma.
Portsmouth hade sniffat på en kvittering innan Roberts till slut fick dit bollen. Bennett hade skjutit via Yann Songo'o tätt utanför och Matt Clarke var nära med en nick. När målet kom var det till följd av en tavla. Portsmouth rullade upp fint till vänster och Bennett slog ett lågt inlägg som McCormick tappade. Roberts petade in returen framför Fratton End. Som FA-cupfinalmålet 2008 fast från andra hållet.
Plymouth började satsa framåt, men Portsmouths försvar stod pall. David Forde var sysslolös och det tog inte mer än några minuter innan Portsmouth återigen tog kontroll, men det var en massiv vitgrön mur att forcera. Conor Chaplin ersatte Roberts och Naismith gick ner på mittfältet. Det kändes som att det bytet var planerat.
Det var Baker som fick nästa chans med fritt skottfält från 25 meter men det hårda skottet gick rakt på målvakten som så dags hade börjat klistra bollarna. Chaplin var inte mycket involverad, men fick den stora chansen då han kom loss på ett inlägg och nickade tätt utanför krysset. Det var en vacker kombination och det var ingen tillfällighet att Naismith slog inlägget. Från sin mittfältsposition får han ut mer.
Det märktes mot slutet att lagen hade gett allt utan att lyckas bryta dödläget. Plymouth hade nog försökt, men inte kommit närmare än ett klent distansskott rakt i Fordes skopa. Portsmouth ville mer, men hade också fokus på att behålla poängen. En chans till skulle man dock få. När stopptiden tickade upp mot sitt slut fick Naismith en frispark på straffområdeslinjen som Bennett skruvade över. Matchen slutade oavgjort till lättnad för gästerna.
22-8 i avslut, 8-2 på mål, är snarlika siffror som efter kvalmötet ifjol, och matchbilden var också den snarlik. Plymouth trycktes tillbaka och kastade sig framför de flesta avslut. Båda lagens taktik hindrade det andra lagets anfallsspel. Portsmouth satte presspelet bra och flyttade boll kvickt vilket medförde att Plymouth inte kunde kontra. Talande för hemmalagets insats var att Jervis, förutom målet, Taylor och Carey var osynliga efter den inledande kvarten. Plymouths försvarsspel i och runt eget straffområde mininerade å andra sidan hemmalagets farliga chanser. Det är så Plymouth har blivit seriens bästa bortalag. Det kan inte handla om tur när man vinner 13 av 21 bortamatcher.
Båda lagen kan spela fin fotboll. Det är bara det att Plymouth väljer att göra det enbart i sista tredjedelen, och i andra halvlek kom de knappt dit. Men de försvarade sig på ett imponerande sätt. På något konstigt vis blir de här matcherna stor underhållning trots att lagens olika stilar inte borde komma till sin rätt i samma match. Det är som att det uppstår en form av harmoni. League 2s variant av Federer mot Nadal. Det blir som bäst när de möts.
Paul Cook hade tagit med två flaskor champagne till Derek Adams, men Plymouths manager får vänta med att korka upp. En sen kvittering för Luton innebär att Plymouth behöver max en poäng till. Portsmouth behöver fem. Båda klubbarna kan bli klara för League 1 redan imorgon. För Portsmouth handlar det om att ta två poäng fler än Luton, men att bortabesegra formstarka Notts County är inte lätt. Notts County har lika många poäng som Portsmouth på sista 15 matcherna och managern Kevin Nolan tänker inte låta Portsmouth fira imorgon.
Pompey (4-2-3-1): Forde - Evans, Burgess, Clarke, Stevens - Rose, Doyle (k) - Baker (Lowe 78), Roberts (Chaplin 67), Bennett - Naismith
Plymouth (4-2-3-1): McCormick (k) - Threlkeld, Songo’o, Bradley (Sokolik 46), Sawyer - Sarcevic, Fox - Jervis (Smith 68), Carey, Kennedy (Tanner 81) - Taylor
Domare: Christopher Sarginson
Åskådare: 18625 (2644 gästande)
