Portsmouth 1 - 2 Wimbledon (ligacupen)
Portsmouth fortsätter åka ur ligacupen tidigt. Den här gången var det Wimbledons tur att slå ut Pompey och det var Wimbledons första seger i cupen sedan återkomsten till Football League.
Det var en stark elva som Kenny Jackett placerade på planen. Viss rotation med fem nya namn gentemot senast, men Luke McGee, Christian Burgess och Brett Pitman spelade väldigt centrala roller förra säsongen, och Brendan Haunstrup är ingen dussinvänsterback. David Wheeler debuterade från start och även där finns det gott om kapacitet. När även Wimbledon roterade tänkte jag att Portsmouth säkert hade ett bättre lag, men det syntes inte på planen.
Även om det var händelsefattigt var det klar övervikt för Wimbledon. Ingen målvakt fick jobba i första halvlek, men det var gästerna som hade det enda avslutet på mål. Därtill en räddning på mållinjen av Haunstrup medan hemmalaget hade ett enda avslut under första halvan. Wheeler missade en nick från nära håll med liten marginal. Trots den chansen var Portsmouth mycket nöjt med att inte ligga under i paus.
Det var något som saknades. Dålig inställning? Jag gillar inte den förklaringen. Ville Wimbledon mer? Kanske. Eller kanske är det helt enkelt så att ett Fratton Park fyllt till en tredjedel inte taggar våra spelare? Inte så professionellt kanske, men det är ändå division tre-nivå och det är en cup som supportrarna inte bryr sig så mycket om. Oroväckande var det i alla fall så långt.
Portsmouth blixtrade till i början på andra halvlek. Pitman, så långt relativt osynlig förutom inlägget till Wheelers nick, vände snabbt och sköt ett skott som gick till hörna. Gareth Evans hörnspark hittade Burgess vid bortre stolpen och mittbacken markerade sin återkomst i startelvan med ett mål. Detta borde tända hemmalaget, men effekten blev i så fall kortvarig. Mycket av matchen påminde om premiären mot Luton för Wimbledon tog över igen och hade ett par kvitteringschanser.
Jackett valde sedan att sätta in Oliver Hawkins och Conor Chaplin för att se hur paret funkade ihop som inhoppare vilket inte direkt låter som ett försök att vinna matchen utan mer som att testa lite i en träningsmatch. Kanske var det förklaringen till eventuell dålig inställning. Pitman var en av de som fick kliva av och han var synligt missnöjd med detta och säkert frustrerad över att återigen inte fått någon vettig chans att göra vad han är bäst på. Lite oroväckande, men säsongen är ung och Pitman hade tunga perioder förra säsongen som han lade bakom sig.
Men bytet hjälpte inte utan Wimbledon kunde få in sin rättvisa kvittering när Joe Pigott nickade in Scott Wagstaffs inlägg. Sedan var det nästan bara Wimbledon och Jackett försökte vända vågen med Ronan Curtis. Portsmouth hade några nästanlägen utan att få till något avslut mot mål som blev farligt. Wimbledons backar var på tå och blockade allt. Istället kom 1-2 med två minuter kvar och det var ett väldigt rättvist om än tursamt mål. Anton Walkes kom snett på Tom Soares inlägg och nickade in bollen bakom egen målvakt och det är väl ett sådant där misstag som dyker upp ibland när motståndarnas press blir för tung.
Det här var något av en reality check för Portsmouth som måste höja sig nu. Insatsen påminde offensivt om den mot Luton, men inte defensivt. Räkna med att Lee Brown och Jack Whatmough kommer tillbaka och stabiliserar försvaret, framför den mer komplette Craig MacGillivray. Oxford har inlett med två raka förluster och 0-6 i ligaspelet, men vann igår med 2-0 hemma mot Coventry. Om man ska se något positivt med gårdagens resultat är det att Portsmouth knappast övervärderar sig själva samt att risken för underskattning, om det någonsin fanns någon sådan, är bortblåst.
Pompey (4-2-3-1): McGee; Walkes, Burgess, Clarke, Haunstrup; Naylor, Close; Wheeler (Curtis 80), Evans (Hawkins 67) Lowe; Pitman (k) (Chaplin 67)
AFC Wimbledon (4-4-2): King; Watson (Sibbick 77), Oshilaja (k), McDonald, Garratt; Wagstaff, Wordsworth, Soares, Pinnock (Appiah 66); Hanson, Pigott (Hartigan 90)
Domare: Ollie Yates
Publik: 6588 (263 gästande)
