Lagbanner

Portsmouth 1 - 3 Gillingham

Trots stor dominans och ledning i paus lyckades Portsmouth förlora hemma mot Gillingham. Gästerna var grymt effektiva och gjorde tre mål på fem avslut.

"We successfully snatched defeat from the jaws of victory." 

Twittraren @Jamie_h_1979 fick det att låta poetiskt och humoristiskt. Denna mening fick mig på banan igen efter ytterligare en onödig besvikelse. Hur gick det till, och varför, när Portsmouth tappade en ledning och fullständig dominans till förlust? 

Innan vi går in på förklaringar och matchhändelser vill jag tillkännage att det inte var den Steve Lovell som jag trodde som tagit över Gillingham utan en annan. Den här, som är 20 år äldre, har bara gjort tre kamper för Bournemouth och ingen för Portsmouth. Vem kunde ana.

Så nu vet ni att det var min arrogans som avgjorde matchen. Hur förklarar man annars varför det blev som det blev? Portsmouth hade 11-0 i avslut i paus men Gillingham satte fyra av sina fem i andra halvlek på mål och tre av dem i mål. Portsmouth missade ytterligare sex avslut under samma period. 

Oliver Hawkins gick sönder på uppvärmningen i fredags och den formation man tränat på hela veckan fick kastas ut och ersättas med 3-5-2. Jack Whatmough hade spelat innermittfältare men blev nu mittback. Sylvain Deslandes, Connor Ronan och Kal Naismith var övriga nya i elvan. Den påtvingade ändringen gav god effekt. Portsmouth var mycket bra första halvlek ut och hade bra chanser att ta ledningen. Jamal Lowe nickade över från nära håll och Naismith sköt tätt utanför innan den sistnämnde lirkade fram bollen till den förstnämnde som stänkte in 1-0 i nättaket från straffpunkten. Fint spel, men passivt försvar. 

Portsmouth tryckte på för fler mål och Lowe borde gjort sitt andra när han kom ren med målvakten, men det blev en tiondels väntan för mycket och Luke O'Neill kunde hinna ikapp och bryta till hörna. Gillingham hade ingenting och avsluten var alltså elva mot noll efter en halvlek. Underläge med ett mål var säkerligen något som Lovell tryckte på i paus, för normalt sett är en sådan här match avgjord, men nu hade Gillingham chansen. 

Tom Eaves gick ut och det en gång misslyckade Portsmouth-lånet Conor Wilkinson kom in. Gillingham hade ett bra kvitteringsläge omgående när Matt Clarke blockade, men det skulle inte dröja länge innan Wilkinson slog till. Han fick en djupledsboll till höger, lyfte den över Christian Burgess, klackade sig snett inåt bakåt förbi Clarke och sköt ett lågt skott förbi Whatmoughs utsträckta ben och Luke McGees lika mycket utsträckta armar. Passivt av Burgess, men ändå, wow, vilket mål! 

Nu var det Gillingham som hade självförtroende och Portsmouth som såg ut som ett lag i fritt fall, men det var ytterst nära att Ronan gav hemmalaget ledningen. Hans snabbt och fräckt slagna frispark slog i stolpen. Men mycket mer än så skapades inte av hemmalaget. Istället var det Gillingham som tog ledningen när Lee Martins inlägg gick över Burgess panna och smet in vid bortre stolpen. Dion Donohue och Ben Close hade bra skott som smet utanför innan Martin visade hur man skjuter. Han satte pricken över i och avgjorde matchen med ett fint distansskott i bortre krysset med tio minuter kvar. Gillinghams tre första avslut på mål hade gått in och det kunde blivit värre, men McGee räddade Wilkinsons skott minuterna senare. Totalt 17-5 i avslut säger allt om hur orättvist detta var, men Portsmouth har svårt med effektiviteten framför båda målen och betalar priset för det just nu. 

En pinsamt stor del av våra medsupportrar fortsätter agera som bortskämda fotbollskonsumenter och lämnade sina stolar vid 1-3. Många som stannade kvar buade och det fattar ju vem som helst att sådant bara stärker bortalaget medan det egna laget blir ännu mer ängsligt. 

Det är som vanligt de enkla förklaringarna från fansen. Brist på passion, fight och fysisk träning. De två första är egentligen brist på självförtroende och jag trodde i mitt enfald att alla kände igen sig i det. Dåligt självförtroende begränsar mycket, man vågar inte göra saker, man gör inte rörelser fullt ut eftersom det låser sig och man orkar inte lika mycket som normalt. Supportrar hävdar gärna att eftersom de betalar tid och pengar för detta har de rätt att kräva full inställning (och attraktiv, offensiv fotboll samt obegränsad satsning mot uppflyttning, med mera), men det är inte så enkelt. Det där med fysiken fick ny fart eftersom Drew Talbot hävdat att de tränar hårdare i Chesterfield, och det verkar ju funka bra... (Friska upp mitt minne, var ligger Chesterfield i tabellen nu igen?) 

Jackett sade efter matchen att bristen på ledarskap kostade segern. No shit Sherlock. Påminn mig om vem som inte värvat en ledare igen. Men det är en bra förklaring. Vid 1-1 sjönk självförtroendet direkt och spelarna började med stor sannolikhet omedvetet tänka på hur den allt mer missnöjda och ohälsosamt gnälliga publiken skulle vända sig mot dem. Inte konstigt att det knyter sig. Inte konstigt att ingen vågar söka och ha boll. Med sådana fans behöver vi inte någon motståndare. 

Det är nog väl att sex av tio återstående matcher spelas borta. Hur de tre poäng jag tror räcker till nytt kontrakt kommer att tas kan jag inte se just nu, för alla tio matcher var och en för sig ser ut att kunna förloras. Men inte avslutar vi med tolv raka förluster? Visst kan det ske, minns vår 23 matcher långa svit utan vinster förra säsongen i League 1, men det var med ett lag som pusslades ihop på månadsbasis av kontraktslösa spelare. Även med alla skador är dagens lag bättre än så. 

Men vad har vi framför oss? Oldham borta och de är i bra form, dessutom ett sådant där fysiskt lag som brukar ställa till det för oss. Men Brett Pitman och Gareth Evans är nog tillbaka så dags. Sedan Oxford hemma och Nathan Thompson åter efter avstängning. De har sjunkit som en sten, men nu är det ju TV-match och det vinner Portsmouth aldrig numera (bortsett från Gillingham borta i höstas, men positiva punkter räknas inte i Pompey). Och sedan Walsall borta, återigen ett fysiskt lag som inte är speciellt bra. Sedan kommer tuffa april och det vore skönt att säkra kontraktet redan i mars. Jag tror nog ändå på att det kommer trilla in tre eller fyra poäng på kommande tre matcherna, och även efter det kommer det bli en och annan seger. Det kommer dagar då motståndarlaget har en dålig dag. 

Och skulle det mot förmodan bli noll, en eller två poäng på de kommande nio matcherna finns vi ändå där på sista matchen, Anton och jag och elva andra skandinaver och bär laget fram mot nytt kontrakt i en episkt nervös avslutning mot Peterborough. Vad kan gå fel?

Pompey (3-5-2): McGee; Whatmough (Chaplin 76), Burgess, Clarke (k); Walkes, Ronan, Close, Donohue, Deslandes (Haunstrup 65); Lowe, Naismith

Gillingham (4-2-3-1): Holy; O’Neill, Ehmer, Zakuani, Reilly; Byrne, Hessenthaler; Wagstaff (List 79), Martin (k) (Nasseri 90+2), Parker; Eaves (Wilkinson 46)

Domare: Carl Boyeson

Publik: 18247 (1551 gästande) 

David Gunnarsson Lorentzen2018-03-11 21:01:30
Author

Fler artiklar om Portsmouth