Portsmouth 2 - 1 Wigan
Portsmouth tog sin fjärde raka seger när Paul Cooks Wigan gästade. Wigans fina svit bröts av ett heltaggat hemmalag som nu är ordentligt inblandat i kvalkampen.
Vi kan väl ändå inte vara på väg, eller kan vi? Det ska inte gå, inte med den budgeten och särskilt inte med en så lång period med skador på rutinerade spelare.
Men de är tillbaka nu, några av dem, och Kenny Jackett och Joe Gallen har hittat en formation som passar lagets styrkor. Fjärde raka segern togs när Wigan kom på besök. Wigan som kom med fyra raka segrar utan insläppt mål, Paul Cook, en Will Grigg på bänken för det regnade ju och vi vill ju inte att hans eld ska slockna, men framför allt nästan 500 supportrar. Det är mycket för dem, avståndet är längre mellan Wigan och Portsmouth än tvärtom och dessutom är det tydligen inte vetenskapligt bevisat att tolfte spelaren vinner poäng åt laget för då hade ju inte Portsmouth legat sjua nu. Visst blir man sugen på en regressionsanalys här?
Cook var inte helt i fokus då majoriteten av publiken valde att fokusera på sitt eget lag. När Wigan anlände möttes han av applåder och autografblock. Väl inne på arenan var det väl en och annan uppblåsbar orm, men inte alls jämförbart med Harry Redknapps återkomst med Southampton. Vi har gått vidare och har vår egen uppflyttningskamp att fokusera på.
Jackett gjorde en ändring och Cook gjorde två. Dion Donohue med partner väntar tillökning och han var inte med i truppen. Han ersattes av Brandon Haunstrup. I Wigan startade James Vaughan och Gavin Massey istället för Grigg och Ryan Colclough. Colclough är mannen som gjorde två mål och bytte ut sig själv för att hinna till sjukhuset i tid för sin sons födsel. Han hann inte ens byta om.
Som väntat fick vi se ett heltänt hemmalag. Portsmouth såg till att det blev ställningskrig med hård och intensiv press, för att ge Wigan tid med bollen är ingen bra idé. Det gällde helt enkelt att hitta på något liknande som Portsmouths egna motståndare gjort i League 2. Det var få chanser matchen igenom. Max Power testade från distans och Luke McGee styrde ut till en hörna trots att skottet hade gått en halvmeter utanför. Portsmouth hade ett par halvchanser utan att kunna testa Christian Walton.
Med knappa halvtimmen spelad föll Michael Jacobs i duell med Nathan Thompson. Det såg ut som att han tog en rövare och möjligen hade domaren en handfull filmningar, främst av Nick Powell, i bakhuvudet. Kanske var det minimal kontakt mellan spelarnas ben som fick honom att snubbla till, men det gick inte att avgöra på repriserna.
Vaughan slarvade sedan bort ett ypperligt läge när han fick felträff från tolv meter och sköt långt utanför. Den missen skulle bli kostsam för Portsmouth tog ledningen minuterna senare. Detta skedde på straff efter att Ben Close gått omkull efter att ha lurat sig förbi Dan Burn vid straffområdeslinjen. Att Burn fällde Close innanför linjen var det ingen fråga om, trots att Burn var säker på att det var utanför, men det var tydligt att Close valde att falla. Det kunde man se tydligt på reprisen, att han var på väg ner i gräset innan kontakten. Vägen framåt var stängd och även om just den aspekten är svår att väga in för en domare hade jag inte protesterat om han hade friat.
Men Brett Pitman lät sig inte störas av protesterna och smällde distinkt in straffen lågt intill den vänstra stolpen, med Walton liggandes i andra hörnet. 19e målet i ligan, 20e om man räknar mål mot Chelseas U21-lag. Callum Elder bjöd sedan Pitman på ett fint läge att utöka med en svag nick, men Walton läste situationen och räddade anfallarens avslut till hörna.
Andra halvlek var också chansfattig, men efter tio minuter kom 2-0. Portsmouth passade runt bollen tålmodigt tills Thompson var frispelad av Kal Naismith till höger. Högerbackens låga inlägg satt på foten på Jamal Lowe som vände runt och satte ett lågt vänsterskott vid den första stolpen. Fratton Park exploderade och sången "We're on our way" ekade från läktarna.
Det var mycket Wigan efter detta, 75% ungefär, och introduktionen av Grigg och Colclough fick fart på gästerna. Kanske började Portsmouth tröttna lite och det borde ju påverka att Wigan fått en dag extra mellan matcherna. Hemmalaget sjönk några meter och ett par fina lägen skapades. Powell hade en av två kvalitetschanser efter att han lirkat sig igenom till vänster i straffområdet, men McGee var snabbt ute och styrde avslutet i ribban. En än svettigare räddning kom på Griggs volley från sju, åtta meter. Skottet förvisso nära målvakten, men det krävdes en reflex och en stark hand för att styra undan bollen.
Så kom då tillfället när Cook satte in Gary Roberts. Mittfältaren hade värmt upp till applåder från hemmapubliken och hans mottagande vid bytet var varmt. Portsmouth hade fortfarande inte gjort några byten medan Cook hade gjort alla tre. Kanske borde Jackett ha agerat, själv tänkte jag att det kunde vara smart att sätta in Oliver Hawkins istället för Pitman och kanske ersätta någon innermittfältare med Stuart O'Keefe, men alla hade spelat så bra.
Wigan fick en reducering till slut och det var Grigg som tände sin berömda eld med en fin nick på Roberts inlägg. Detta skedde i näst sista minuten av ordinarie tid och sedan följde fem nervösa minuter tilläggstid, men det blev aldrig riktigt farligt. Matchen blåstes till slut av och Cook skakade hand med spelare och ledare i Portsmouth, en fin och sportslig gest. Han var inte nöjd med straffsituationerna men konstaterade att sådant hör till sporten utan att gå in på någon domarkritik. Karl Robinson har något att lära här.
Igår var en sådan dag när tolfte spelaren gjorde skillnad. När Wigan tryckte på sista halvtimmen, när den extra dagens vila började göra skillnad, då bars hemmalaget av publiken. Blir publiken istället ängslig kan det smitta av sig på spelarna och då kan det bättre laget peta in någon boll till. Vi har sett det förut innan Cook tvättade bort förlorarstämpeln, men det fanns inte på kartan att det skulle ske här. Inte heller vid reduceringen sjönk ljudvolymen. Med tre och en halv läktare i ryggen red spelarna ut stormen under den fem minuter väl tilltagna stopptiden. Sky Sports kommentator sammanfattade det bäst: “When this stadium, this club and this city have this kind of momentum, they can be unstoppable”.
Nu när laget visat att man kan slå de bästa ser det ut som att det kan gå hela vägen. Ingen kommer vilja kvala mot Portsmouth på Fratton Park eller Wembley för den delen. Peterborough är femma, Charlton sexa och Portsmouth sjua på 61 poäng. Scunthorpe och Plymouth, som skulle mötts igår men fick matchen uppskjuten, jagar en poäng bakom. Charlton och Plymouth har en match mindre spelad. Peterborough möter Plymouth och Portsmouth, Charlton möter Scunthorpe och Portsmouth, Portsmouth möter Plymouth och Scunthorpe och Plymouth ska ju spela den där uppskjutna matchen. Det kan bli en riktigt spännande avslutning på säsongen trots allt.
Pompey (4-1-4-1): McGee; Thompson, Whatmough, Clarke, Haunstrup; Walkes; Lowe, Evans, Close, Naismith; Pitman (k)
Wigan (4-2-3-1): Walton; Byrne, Dunkley, Burn, Elder; Power, Morsy (k); Massey (Grigg 66), Powell, Jacobs (Roberts 81); Vaughan (Colclough 66)
Domare: Tim Robinson
Publik: 17842 (461 gästande)
