Portsmouth har inte kommit igång efter långt uppehåll

Efter flera veckor utan spel har laget spelat fyra matcher på kort tid. Den obesegrade raden stannade på tio matcher i ligaspelet sedan MK gått från Fratton Park med tre poäng. Insatsen mot MK var dock ett klart fall framåt efter sämre insatser mot Cambridge, Exeter och Cambridge igen. Problemet ligger alltjämt i offensivt straffområde. Chanser skapas, men missas.

Cambridge 0 - 0 Portsmouth

Cambridge (4-2-3-1): Mitov; Williams, Okedina, Iredale, Dunk; Digby (k), Worman (Knibbs 77); Smith, May, Brophy (Hoolahan 90+18); Ironside

Utvisad: Smith (två gula kort, 60)

Gula kort: Brophy, Iredale

Övriga avbytare: McKenzie-Lyle, Masterson, O’Neil, Weir, Lankester

Pompey (3-4-1-2): Bazunu; Freeman (Jacobs 76), Raggett (k), Ogilvie; Romeo, Morrell, Williams, Hackett (Brown 81); Harness; Hirst (Marquis 90+16), Curtis

Gula kort: Romeo, Raggett, Williams

Övriga avbytare: Bass, Downing, Azeez, Harrison

Domare: Joshua Smith

Publik: 6832 (1463 Pompey-fans)

Efter flera inställda matcher för båda lagen blev det äntligen spel och de knappa 7000 som kom till arenan bjöds på en intensiv och underhållande match med vissa brister i kvalitet. Cambridge hade taktiken klar. Ett lågt liggande försvar och snabba kontringar. Portsmouth gick i fällan och hade bollen 70% av tiden utan att hota tillräckligt ofta.

Efter en kvart fick Marcus Harness hjärnsläpp och tryckte knäet i nacken på en liggande Jack Iredale, vilket fick Paul Digby att ilskna till och låsa fast irländarens huvud med sin arm. Rött kort för Harness, tänkte de flesta, men det slutade med gult kort för Sam Smith av oklar anledning. Harness kom undan utan tillsägelse och fick acceptera publikens burop under resten av matchen.

Reeco Hackett hade gästernas första chans när han sköt över från nära håll. För Cambridge var det ytterst nära mål när Adam Mays skott räddades av Gavin Bazunu och Mahlon Romeo täckte returen från James Brophy.

Brophy var sedan i händelsernas centrum av en annan anledning när han fick bollen för långt ifrån sig och gick mycket hårt åt Ronan Curtis. Normalt sett hade det varit ett solklart rött kort, men domaren nöjde sig med gult och sett till Harness-incidenten konstaterar vi att udda får vara jämnt.

Portsmouth hade haft spelet och Cambridge de flesta av målchanserna. Det var inte en matchbild som såg alltför lovande för gästerna som förvisso hade kontroll, men som var märkbart ringrostiga. Bollbehandlingen och besluten var inte lyckade runt och i offensivt straffområde.

Andra halvlek inleddes på ett liknande sätt och Portsmouth var ganska passivt under de första minuterna. Det hettade till ordentligt efter en kvart när Smith och Connor Ogilvie tampades om bollen och den förstnämnde oavsiktligt armbågade mittbacken i ansiktet. Det var tillräckligt för ett andra gult kort och efter att Ogilvie fått behandling i fem minuter av båda läkarteamen kunde matchen sättas igång igen. Den normalt så fotogeniske Ogilvie fortsatte matchen med en plattare näsa och två betar till bomullstussar. Den redan uppeldade hemmapubliken skanderade “cheat”.

Bara sekunder efter att bollen var i spel började spelare vid Cambridges mål att gestikulera vilt. En åskådare hade svimmat och kunde snabbt bäras ut till en ambulans. Som följd av detta avbröts matchen i femton minuter. Lyckligtvis fick vi snabbt nyheter efter matchen om att åskådaren var okej.

Spel en man mer i 30 minuter plus tilläggstid borde ha lett till en bortaseger, men Portsmouth kom inte igenom igelkottsförsvaret. Cambridge hade en fin chans att ta ledningen med Digbys nick, en nick som Bazunu tog hand om med vissa problem. För Portsmouths del var det hyfsat nära när inhopparen Michael Jacobs sköt ett lågt skott från distans. Skottet touchade en försvarare och Dimitar Mitov räddade till hörna. Jag tror det var hans första räddning i matchen.

Romeo var nära att bli andre spelare att bli utvisad när han kom sent in i en duell, men det var inte så farligt som hemmapubliken ansåg. En vanlig fällning som inte hade gett gult kort ens om han inte hade haft något. Nej, där gjorde domaren rätt. Hemmapubliken fick ytterligare skäl att vädra sitt missnöje när Shaun Williams cyniskt satte stopp för Brophy med en tackling som aldrig var avsedd för att försöka nå bollen. Här var det närmare rött kort och jag tror att det hade blivit det om tacklingen hade gjorts tio meter närmare målet, men jag hade inte protesterat om domaren hade valt en annan färg än gult.

Portsmouth fick de två sista chanserna. Först sköt Curtis över och det var så typiskt för hans måltorka som pågått ända sedan han tangerat Yakubus målrekord för klubben under 2000-talet. Ogilvie hade också en chans som även den förpassades över målet och med det slutade matchen 0-0, ett på det hela rättvist resultat där Cambridge ska ha en stor eloge för hur man genomförde matchen. Tveklöst hade man domaren emot sig, men det såg aldrig ut som att spelarna lät frustrationen ta över.

Exeter 2 - 3 Portsmouth (EFL Trophy)

Exeter (3-4-3): Dawson; Sweeney (Kite 46), Stubbs, Diabate; Key, Collins, Taylor (Dieng 55), Caprice; Seymour (Brown 55), Jay (k) (Coley 79), Edwards (Amond 71)

Mål: Jay 6, Collins 76

Övriga avbytare: Brown, Ray

Pompey (3-4-1-2): Bass; Freeman, Raggett, Ogilvie; Romeo, Morrell (Jewitt-White 88), Azeez (Thompson 63), Brown (k); Harness (Jacobs 63); Marquis (Curtis 63), Hirst (Hackett 63)

Mål: Hirst 5, Curtis 89, 90+3

Gula kort: Morrell, Raggett, Curtis

Övriga avbytare: Steward, Downing

Domare: Paul Howard

Publik: 2146 (507 Pompey-fans)

Papa John’s Trophy heter den väl nu. Det är turneringen som byter namn inför varje säsong och som Cowleys använder för att hålla a-lagstruppen i trim. Exeter är ett hemmastarkt lag som är bra på det mesta som Portsmouth brukar ha problem med. De kan det här med att pressa och kontra. Inför matchen tänkte jag att Portsmouth behöver prestera nära topp för att kunna vinna.

Harness hittade in till George Hirst som nickade in 0-1 i femte minuten, men en minut senare var det 1-1 efter att Matt Jay promenerade igenom försvaret innan han placerade in bollen vid Alex Bass högra stolpe. Portsmouth reste sig ganska så snart och hade bollen mer än 70% av tiden i första halvlek och Hirst brände tre riktigt bra lägen till 1-2. Först en luftspark när han hade öppet mål, sedan en skarp vändning och ett skott som styrdes tätt utanför stolpen, och därefter två lama nickar på Lee Browns servar.

Andra halvlek såg inte alls ut som första och det verkade som att Portsmouth trodde att allt skulle ordna sig. Istället var det Exeter som skapade allt och Archie Collins sköt in 2-1 med kvarten kvar. Så dags stod det 4-0 i avslut till hemmalaget i andra halvlek och det var ack så tydligt att Joe Morrell och Miguel Azeez inte var med i mittfältskampen. Det hjälpte föga att Louis Thompson ersatte Azeez då 2-1 kom efter det bytet. Jacobs, Curtis och Hackett hade också bytts in i samma veva och det var ett tydligt bevis på att Cowleys betraktade det mer som en träningsmatch. Minuter till spelare var viktigare än avancemang.

När Hackett missade sin nick på Morrells inlägg med fem minuter kvar var det första avslutet från bortalaget efter paus. Det var det sista som Morrell gjorde för minuten senare kom junioren Harry Jewitt-White in.

I den 89:e minuten kom kvitteringen. Jacobs inläggsfrispark satt perfekt på Curtis panna och Yakubus rekord var äntligen slaget. Allt pekade på straffar, men vi kunde inte låta bli att minnas när Portsmouth förra gången mötte Exeter i den här turneringen. Då gjorde Exeter 1-2 i 89:e minuten varpå Portsmouth vände med två mål på tilläggstid. Skulle det ske något liknande även denna gång?

Ja, det var precis det som hände. Exeter lyckades inte få undan en lång boll och Curtis spelade fram bollen till Hackett. Hackett sökte ett avslut med sin vänsterfot, men Curtis tog över och skyfflade in 2-3 med minuten kvar av tilläggstiden. Irländaren slet av sig tröjan och visade upp en svart text på mörkblå bakgrund som löd Yakubu Curtis. Föga oväntat har detta legat i bakhuvudet länge och kanske kan det nu lossna igen för Curtis. Fem mål och fyra assist på 26 matcher är relativt lite poäng, men samtidigt spelar han inte heller i sin bästa position just nu.

Segern innebar ytterligare en tripp till Cambridge. Frågan är om lagen kommer gå för fullt. Portsmouth har fått fart på vissa spelare och har siktet inställt på en viktig match mot Milton Keynes, medan Cambridge kommer från en skrällseger i FA-cupen mot Newcastle.

Cambridge 2 - 1 Portsmouth (EFL Trophy)

Cambridge (4-2-3-1): Mitov; Bennett, Okedina, Iredale, Dunk (k); O’Neil (Worman 46), May (Digby 71); Lankester (Dickens 90+1), Hoolahan (Brophy 71), Knibbs (Ironside 83); Smith

Mål: Knibbs 50, 59

Gula kort: Lankester, Iredale

Övriga avbytare: Mannion

Pompey (3-4-1-2): Bass; Freeman, Robertson (k) (Raggett 46), Ogilvie; Romeo, Thompson (Tunnicliffe 60), Morrell, Hackett (Brown 60); Jacobs; Hirst (Marquis 60), Curtis (Harness 60)

Mål: Jacobs 76

Övriga avbytare: Steward, Azeez

Domare: Darren Drysdale

Publik: 1308 (283 gästande)

Pompey (3-4-1-2): Bazunu; Freeman (Jacobs 82), Raggett (k), Ogilvie; Romeo, Morrell, Williams (Thompson 63), Hackett; Harness; Hirst (Marquis 73), Curtis

Mål: Hirst 60

Gula kort: Hirst, Marquis

Övriga avbytare: Bass, Robertson, Carter, Brown

Det blev ingen sensationell comeback den här gången för ett stundtals okoncentrerat Portsmouth. Cambridge var helt enkelt för bra. Det kan låta konstigt om man tittar på tabellen, men i samtliga tre matcher lagen emellan har Cambridge nullifierat Portsmouth på ett exemplariskt sätt. I det här mötet var skillnaden i båda straffområden påtaglig. Även om Cambridge överlag anföll snabbare var det ofta anfallsspel mot samlade försvar för båda lagen. Väl där rörde sig hemmaspelarna mycket bättre och kunde hitta fram med instick medan i stort sett varenda passning in i det andra straffområdet bröts av en Cambridge-spelare.

I första halvlek fick Alex Bass visa klassen med en fin räddning innan Hirst missade ett jätteläge från nära håll. Det var mer Portsmouth efterhand, men även i denna match skapade hemmalaget de vassaste chanserna. Den andra halvleken dominerades klart av hemmalaget som med två snabba mål såg ut att ha avgjort tillställningen. Portsmouth försökte, men så fort man befann sig på offensiv tredjedel såg det ut som att koncentrationen var borta. Lee Browns hörna nickades in av Jacobs till 2-1 och det såg ut att kunna bli match, men närmare än en nickmiss från nära håll av John Marquis kom man inte.

Insatsen var en stor besvikelse med tanke på den starka elva man ställde upp med och den starka bänk som fanns att tillgå. Morrell, Hirst och Romeo är inte i form än efter uppehållet och Freeman tycks ogilla cupspel. Positivt var att Clark Robertson gjorde comeback och gjorde skillnad i försvaret, medan Ryan Tunnicliffe också visade upp att han inte tappat mycket under sitt långa skadeuppehåll.

Att Ellis Harrison och Paul Downing lämnat klubben är också positivt då det ger Cowleys möjligheten att förstärka. Det skulle behövas en sådan där kvick och stark anfallare som kan hitta ytor som liksom inte dyker upp för mer statiska spelare som Hirst och Marquis. Just nu bygger mycket på att Romeo eller Harness gör något magiskt för Curtis är inte samma kreatör som anfallare.

Portsmouth 1 - 2 MK

MK Dons (3-4-1-2): Cumming; Kioso, O’Hora, Lewington (k); Watson (Baldwin 74), O’Riley, Robson, Harvie; Twine; Corbeanu (Parrott 84), Eisa (Boateng 69)

Mål: Eisa 20, Corbeanu 45

Gula kort: Robson, Harvie

Övriga avbytare: Ravizzoli, McEachran, Ilunga

Domare: Scott Oldham

Publik: 14958 (494 gästande)

En svår och viktig match i kampen om en kvalplats. MK gör en otroligt bra säsong med en spelstil som inte är karaktäristisk för den här nivån. Ja, det är många lag som gärna håller i bollen, men MK är något annat. Ett väldrillat lag med gatsmarthet. Hamna inte i underläge mot dem, för då kommer resten av matchen att handla om att jaga boll och dra på sig frisparkar.

Portsmouth gjorde det mesta rätt under första fjärdedelen av matchen, utom att göra mål. Bästa läget fick Ogilvie som skickade bollen över från nära håll på Raggetts nick. Fel spelare på den chansen. Hemmalaget spelade bra, men några taskiga tillslag i straffområdet i kritiska lägen gjorde att det inte blev något mål. Istället kom 0-1 som en blixt från klar himmel. Hackett hade med en fin manöver vänt bort två spelare i ett svårt defensivt läge för att sedan slå en dålig passning på mittplan. Brytning, snabb passning till Mo Eisa och 0-1 i bortre hörnet.

Nu blev det jobbigt för Portsmouth. MK höll i bollen ända fram till paus med några få undantag. Harness var nära en snabb kvittering efter att ha dribblat sig igenom från mittlinjen för att skjuta tätt utanför. Harness frispelade sedan Curtis som inte fick med sig bollen på bästa sätt och avslutet som var hårt gick rakt på målvakten. Även Romeo hade ett bra läge som han bara fick ut en hörna av efter två dåliga tillslag i straffområdet.

Men 0-1 var inte det sämsta resultatet att gå till paus med. Problemet var att det inte stod 0-1 i paus för i sista tilläggsminuten kom tvåan. Freeman försökte stoppa en kontring, men slog en ofrivillig genomskärare till Scott Twine. Twine sköt på Ogilvie och Theo Corbeanu pricksköt en halvvolley ribba in. Efter andra halvan av första halvlek var MK värda den ledningen. Man hade spelat på ett utmärkt sätt och det var lätt att acceptera underläget.

Portsmouth gav inte upp och andra halvlek präglades av spel mot ett handbollsförsvar. MK hade sina chanser med snabba kontringar och främst Corbeanu var nära med ett skott från snäv vinkel som en annars sysslolös Bazunu kunde styra undan. I den 60:e minuten kom reduceringen efter att Freeman hittat in till Hirst. Game on. Flera kvitteringschanser följde på kort tid, men Romeo, Thompson och Hirst avslutade utanför målramen.

I andra änden var det ytterst nära 1-3 när Daniel Harvie träffade ribban. Bortalagets avslut var vassare och när Portsmouth väl träffade mål var målvakten i vägen. Jamie Cummings räddning på Ogilvies nick höll god klass. Bazunu fick också visa vad han går för när Twine sköt och Hiram Boateng försökte på returen, men 1-2 skulle stå sig matchen ut efter att John Marquis fick ett mål helt korrekt bortdömt för offside. Statistiken visade på 22 avslut för hemmalaget och 14 för MK, med den stora skillnaden att gästerna träffade mål, ribban eller en försvarare samtliga gånger. Cummings behövde göra två räddningar.

Det är fortfarande ett lag som byggs och även om mycket stämmer i trebackslinjen, på högerkanten och på innermittfältet finns det tydliga brister som behöver åtgärdas. Freeman missar för mycket i positionsspelet då han inte är en naturlig mittback och vi kan räkna med att Hayden Carter går in i trebackslinjen snart. Hackett är inte ett optimalt val på vänstervingbacken. Bollbehandlingen är bra medan beslutsfattandet inte är det och han kommer till väldigt få inläggslägen. Vidare kommer Curtis inte till sin rätt som anfallare. Han är som bäst som vänsterytter med en konventionell, överlappande vänsterback bakom sig. Samma sak gäller Jacobs.

En mer komplett forward skulle kunna ge Curtis en annan utgångsposition. Samtidigt kan man tänka sig en återgång till en fyrbackslinje nu när Robertson är åter. Med Thompson, Morrell och Tunnicliffe tillgängliga finns också möjligheten att spela med två innermittfältare, vilket inte riktigt funkar när Williams spelar. Med de bristerna i truppen som finns idag och svårigheten att hitta en spelare som snabbt är tillräckligt bra för att göra skillnad förmodar jag att vi får acceptera att det här är en säsong då vi i bästa fall kan hoppas på kval. Det känns rimligt att laget slutar ungefär där det ligger just nu.