Portsmouth missar kval, Cowleys får långtidskontrakt
Portsmouth missade säsongens mål att nå en kvalplats efter en svag insats i sista omgången. Trots en åttondeplats har ledning och supportrar imponerats av Danny och Nicky Cowley, och bröderna har nu skrivit på ett långtidskontrakt. En rejäl förändring i spelartruppen är att vänta.
En rafflande avslutning och ett typiskt Pompey-scenario. Så gick tankarna inför den näst sista matchen mot Wimbledon. Portsmouth är som bäst när oddsen är emot klubben och staden. Här väntade två måste vinna-matcher samtidigt som Charlton inte fick gå rent i sina tre matcher på nio dagar. Charlton är bra och har fått ett lyft under Nigel Adkins, en sådan där sprudlande manager vars optimism smittar av sig. Adkins gjorde Southampton till en Premier League-klubb och kanske är på väg att ta Charlton tillbaka till finrummet också. Vi får se.
Sexton seniorer deltog i 3-3-matchen borta mot Accrington. Den ende som inte fick komma in var reservmålvakten, och även om Craig MacGillivray borde gjort bättre än att styra sin räddning rakt på John Marquis smalben har skotten varit väldigt stabil och gjort relativt få misstag denna säsong. Bland utespelarna är det skavanker här och var. Tom Naylor spelar med ett trasigt baklår, Andy Cannon har problem med ryggen och för Ben Close spökar ljumskarna. Anfallskvartetten får spela hela tiden för det finns inte fler anfallare och yttrar och det är där man vill kunna göra ändringar när någon av dem förlorar sin match i matchen mot motståndaren.
Oddsen är emot och jag älskar det. Det här har jag varit med om många gånger sedan jag fastnade för klubben för 30 år sedan. Sista omgången 1996, seger borta mot Huddersfield medan Millwall kryssade, nytt kontrakt tack vare bättre målskillnad. Sista omgången 1998 då en seger borta mot Bradford räddade kontraktet i sista omgången. 3-0-segern mot Barnsley i sista omgången 2001. Den osannolika kontraktsräddningen i Premier League 2006. Titeln i League 2 2017 som säkrades i slutminuterna. Är det här laget på väg att skriva in sig i klubbens historia?
Inte mycket talade för det efter 20 minuters spel på nya Plough Lane. Wimbledon var bättre och det var inte orättvist att de tog ledningen efter 23 minuter då Joe Piggotts offsidelöpning upphävdes av en liten touch på Ben Close panna. Piggott var offside på Ben Heneghans nickrensning, men touchen på Close skapade en ny situation som Piggott tog vara på med ett distinkt avslut. Korrekt av huvuddomaren att köra över assistentens vinkning samtidigt som det nya mittförsvaret inte heller kan lastas för målet.
Det tog emellertid inte många sekunder innan Portsmouth var ikapp för direkt efter avspark rundade Marcus Harness försvaret för att söka John Marquis, men Marquis missade hårt uppvaktad av försvaret och istället blev det Ronan Curtis som sköt in kvitteringen via målvaktens ben. Efter detta växte gästerna in i matchen även om Wimbledon fortsatte vara farliga. Det krävdes en räddning på mållinjen för att hålla likaläget och det såg ut att stå sig till paus när matchen kom att avgöras av en ovan tvåmålsskytt. Lee Brown, åter efter skada, avslutade en snabb kontringsattack med ett hårt och lågt skott som var otagbart för Nikola Tzanev i den 45:e minuten. Sedan, i den fjärde och sista tilläggsminuten, var han återigen framme i ett snabbt anfall. Den här gången vann han tillbaka bollen med en glidtackling och väggade sig igenom för att stöta upp bollen i nättaket med utsidan av foten.
Andra halvlek hade Portsmouth god kontroll och bud på fler mål. Hur Marquis kunde gå mållös från matchen är svårt att förstå då han missade ett friläge och sedan chansen att stöta in bollen från fem meter, men Tzanev gjorde tillräckligt för att hindra honom vid båda tillfällen. Heneghan hindrade också två mål genom starka brytningar innan han fick kliva av med en skada med kvarten minuter kvar, efter det att Wimbledon använt sina tre bytesmöjligheter. I andra änden hade Piggott två bra lägen så det var aldrig helt säkert. Med en man mer på slutet kunde Portsmouth till slut kontrollera matchbilden med sitt kortpassningsspel och de tre poängen har placerat laget i pole position inför den sista omgången. Charlton tappade poäng mot Accrington efter 1-1 och även om Oxford vann sin match räcker det nu med tre poäng för Portsmouth hemma mot Accrington för att säkra kvalplatsen.
Men på förhand var det förstås kört för Portsmouth redan innan avsparken mot Accrington. Det var nämligen dömt att misslyckas eftersom laget “alltid förlorar TV-matcher”. Det där är inte sant utan förstås en form av confirmation bias som många supportrar har drabbats av - de kommer bara ihåg de TV-matcher som har förlorats. Men en sak som däremot verkligen var sann var att laget tydligen aldrig vunnit en match den nionde maj förut. Och om laget mot förmodan skulle kunna vinna en TV-match och göra det på detta datum ligger förstås den där kvalförbannelsen kvar över klubben. Något kommer hända som förhindrar laget från att vinna. Ja, det är bekvämt att ha bortförklaringen redo ifall något helgon skulle säga något om forever in their shadow.
Det hängde en tröja med texten Macca 4 i omklädningsrummet. Hade Kev the Kitman ordnat det? Det skulle vara en typisk grej för den enorme före detta boxaren att göra så. Men Portsmouth spelade inte för den nyligen bortgångne Alan McLoughlin mot Accrington. Frågan är vilka eller vem man spelade för. När tre poäng räckte för kval presterade för många på för låg nivå. Karaktär att göra jobbet må de ha, men de saknar förmågan att hantera press. Accrington gjorde mål på sitt första avslut och det var snyggt och därefter hamnade Portsmouth i ett läge av panik. Andra halvlek vann man avsluten med 10-0 utan att något gick in, och även om gästernas målvakt Toby Savin gjorde ett par bra räddningar blev det aldrig riktigt farligt förrän Charlie Daniels av alla avslutade ett friläge med högerfoten. Precis vid skottögonblicket kapades han av en försvarare och skulle haft straff då han inte fick en “fair chans att spela bollen”, som en Jonas Eriksson motiverade en straffspark för IFK Göteborg mot Elfsborg en gång, men så bra domare finns inte i engelska division tre.
72 poäng är inte bra nog för Portsmouth och en åttondeplats är inte heller godkänt. Jag tycker inte heller att 6-2-4 är ett godkänt resultat för Cowleys, men de hade en omöjlig situation att rädda egentligen, med fem raka förluster och en trupp som gått runt på för få spelare. Michael Jacobs kunde spela tre och en halv match av dessa tolv. Jordy Hiwula spelade totalt 90 minuter. I tre matcher fanns ingen anfallare på grund av Marquis avstängning. Bäste mittbacken Jack Whatmough missade fyra matcher på grund av en utvisning. Browns skada medförde att Daniels fick visa att han inte längre hänger med och han orsakade två straffar som blev matchavgörande. Cowleys ärvde Kenny Jacketts trupp och försökte modellera om till ett lag som kunde spela med hög press istället för att försvara passivt och lågt, ett lag som kunde spela med korta passningar istället för långa bollar och ett lag som var dynamiskt snarare än statiskt. Spelarna orkade i tre och en halv match, sedan var det uppenbart att de inte var rustade för detta, och förbättringen i poäng per match blev marginella 0,1. Sista ordet fick Jackett som i TV-studion menade att det måste kännas tufft att bli åtta när man ledde serien över jul, men ansvaret för vad som hände i februari och mars ligger på Jackett.
Matchfakta
Wimbledon 1 - 3 Pompey
AFC Wimbledon (4-2-2-2): Tzanev; Alexander, Heneghan, Nightingale, Guinness-Walker; Woodyard (k), Dobson (Oksanen 62); Longman, Rudoni (McLoughlin 71); Pigott, Palmer (Assal 57)
Pompey (4-2-3-1): MacGillivray; Johnson, Downing, Raggett, Brown; Naylor (k), Close (Cannon 90+2); Harness (Byers 88), Curtis (White 84), Williams; Marquis
Mål: 1-0 (Pigott 23), 1-1 (Curtis 24), 1-2 (Brown 45), 1-3 (Brown 45+4)
Pompey 0 - 1 Accrington
Pompey (4-2-3-1): MacGillivray; Johnson (White 59), Downing (Hiwula 59), Whatmough, Brown; Naylor (k), Close (Byers 59); Harness, Williams (Daniels 79), Curtis; Marquis
Accrington (3-4-1-2): Savin; Barclay, Nottingham, Burgess; Rodgers, Phillips, Morgan, McConville (k); Russell (Scully 65); Bishop, Charles
Mål: 0-1 (Phillips 23)
***
Det tog inte ens ett dygn efter slutsignalen förrän Portsmouth bekräftade att Cowleys har skrivit på ett långtidskontrakt. Ett skönt och välkommet besked. Cowleys förstår vilken typ av spelare vi vill se representera våra färger och har en väldigt stor kunskap om spelet. En ny säsong i League 1 är inte det mest inspirerande man kan tänka sig även om det nu tillkommer fina Sheffield Wednesday förutom Rotherham och Wycombe. Rochdale, Northampton, Bristol Rovers och Swindon lämnar. Cheltenham, Cambridge och Bolton går upp tillsammans med någon av Morecambe, Newport, Forest Green och Tranmere. Vi får återigen sällskapa med Accrington (vilken otrolig prestation denna klubb gör år efter år) och Wimbledon (som jag alltid har en hemlig crush på, vilket kan ha att göra med FA-cupfinalen 1988 som jag såg på TV som sjuåring).
Men om det är så att klubben hittar en identitet som passar för Portsea Island med omnejd, och Cowleys är troligen det bästa alternativet för att göra så, har jag inga problem med att stanna kvar i division tre ett tag till. De senaste tolv matcherna har fått min fotbollssjäl att leva igen. När publiken återvänder till arenorna kommer vi se mer passion från läktarhåll än under Jackett och Paul Cook. Portsmouth och Fratton Faithful kommer att leva igen, på riktigt.
***
Plough Lane är nostalgi och att Wimbledon kunnat återvända dit är ett resultat av bland annat sju och en halv miljon pund som supportrar har bidragit med. Wimbledon visar att det går, igen. Som jämförelse behövdes fyra miljoner pund för att rädda Fratton Park, ett argument som lades fram för att sälja klubben till Tornante, men det är klart att det i så fall hade varit pengar att få in från supportrar som redan hade köpt klubben för tre miljoner pund.
Amerikaner förstår inte fotboll brukar det heta. Portsmouths amerikaner är inte heller direkt involverade i fotbollsverksamheten, deras fokus ligger på affärssidan. Det skaver lite att det läggs ut använda matchtröjor till försäljning efter en förlust, som till exempel Marquis tröja som han hade när han gjorde det betydelselösa 2-1-målet i Doncaster.
Men när nu säsongen är slut finns det skäl att vara tacksam just för de ägare klubben har. Med en förhållandevis stor arena har klubben större kostnader och förlorade 700000 pund i månaden som följd av att inte kunna ta in åskådare. Den buffert som Tornante betalade in vid köpet av klubben, cirka fem miljoner pund utöver det som behövdes för att rusta upp Fratton Park till en säker arena, behövdes under denna svåra period.
***
På tal om Marquis. Jag kunnat tänka mig att köpa hans tröja från 3-3-matchen i Accrington, där han träffade stolpen från två meter, gjorde två mål och sedan ett självmål. Jag älskar Marquis. Inte så mycket för hans fotbollskunskaper, även om det såklart är skönt för en före detta division sex-spelare att ett proffs också får bollen på smalbenen i viktiga lägen. Nej, det är karaktären Marquis jag älskar.
***
Ibland har spelarna otur när de tänker. Efter en måstematch där de inte nådde upp till acceptabel nivå gav de sig ut för några drinkar. Inga problem med det, men att filma och lägga ut på Snapchat var dåligt omdöme. Att se Curtis, Brown och Naylor fira med Jägermeister efter en sådan insats sticker i ögonen på många supportrar, särskilt efter en match som inleddes med en tyst minut för en av klubbens verkliga hjältar. Under kvällen var några spelare inblandade i en incident som resulterade i hjärnskakning för någon, men ingen blev arresterad. Klubben har meddelat att man hanterar saken internt och har påmint spelarna om deras ansvar.
