Portsmouth räckte inte alls till mot Charlton
En målchans och en straffsituation var allt av värde som Portsmouth skapade borta mot Charlton. I en match där det mesta gick fel kunde hemmalaget gå till pausvila med en tvåmålsledning och bud på fler mål. En utvisning och ytterligare skador i andra halvlek gjorde uppförsbacken än större och när matchen var slut var det bara att konstatera att Charlton var minst ett nummer för stort denna gång.
Charlton 3 - 0 Pompey
Charlton (4-4-2): Wollacott; Egbo, Inniss, O’Connell, Sessegnon (Clare 77); Rak-Sakyi (Payne 71), Dobson, Fraser (McGrandles 79), Blackett-Taylor (Morgan 71); Stockley (k) (Aneke 77), Kirk
Mål: Inniss 17, Blackett-Taylor 31, O’Connell 67
Gula kort: Sessegnon, Dobson, Morgan
Övriga avbytare: MacGillivray, Campbell
Pompey (4-4-2): Griffiths; Ogilvie, Morrison (Swanson 46), Raggett, Robertson (k); Dale (Mingi 68), Morrell, Pack (utvisad 66), Koroma (Jacobs 46 (Curtis 62)); Scarlett (Hackett 68), Bishop
Röda kort: Pack (två gula kort)
Gula kort: Morrell
Övriga avbytare: Oluwayemi, Pigott
Domare: John Busby
Publik: 13456 (2374 Pompey-fans)
Charlton var obesegrat på The Valley inför mötet med Portsmouth och skulle så vara även efter matchen. Efter tre raka matcher utan vinst med en obalanserad fyrbackslinje var det många, mig inräknad, som blev oroade av att se en oförändrad startelva. Connor Ogilvie som högerback och Clark Robertson som vänsterback. Ogilvie hittade intressanta lösningar offensivt mot Burton, men därefter har det varit obefintlig offensiv från honom. Det verkar som att motståndarna nu hittat sätt att kväva Ogilvies offensiv och dra nytta av hans något annorlunda positionering i försvarsspelet. På andra sidan slår Robertson ett par fina inlägg i varje match, men hjälper inte direkt sin ytter med att dra på sig uppmärksamhet.
Det fanns en förhoppning om att både Joe Rafferty och Tom Lowery skulle finnas med i truppen denna gång. Den grusades en timme innan avspark. Ibland önskar jag att Danny Cowley kunde vara lite mer försiktig med att tala om att spelare kan eventuellt vara tillbaka efter skada. Balansen i backlinjen och kreativiteten på innermittfältet är en sak för mycket att hantera för den här truppen.
Men Portsmouth inledde ändå bra och tog matchen till Charlton. Det lovade gott med en halvchans för Josh Koroma och en fin nick från Colby Bishop, som tvingade fram en bra räddning av målvakten. Försvaret hade god kontroll på Charlton och en hörna skulle de väl också klara av att skicka undan. Nja. Till skillnad från förra matchen försvarades i varje fall bortre ytan så att det kunde bli en ny hörna, men därifrån gick det söderut. Scott Frasers inlägg var bra och Ryan Inniss kunde trycka ner Michael Morrison och nicka in 1-0. Frispark i en högre division, men det var inga protester. I League 1 förväntas en rutinerad mittback kunna stå upp bättre och Morrison kunde inte vara nöjd med sitt försvarsspel.
Portsmouth lät inte detta hämma anfallsspelet och stack upp omgående för att bli blåsta av en blind domare. Tröjdragningen på Dane Scarlett var tydligare än något annat. Möjligen hade Scarlett varit någon decimeter offside, eller en meter med Charlton-ögon sett, men inte nära de fem meter som Charlton var offside med i senaste mötet på Fratton Park. Överdrifterna haglade på Twitter. "Haglade" är också en överdrift, jag såg ett sådant yttrande av varje (en mute-lista på över 2000 konton bidrar förstås till att filtrera bort det mesta skräpet). Nej, Scarlett var i linje, givet att planskötaren gjort sitt jobb på ett vinkelrätt sätt. Eller så var en del av armen offside, men det är väl bara kroppsdelar som man får röra bollen med som kan vara offside? Jag saknar tiden då offside var ett binärt beslut som fattades om det gick att se daylight mellan spelarna.
Det kändes som att gästerna var på väg in i matchen och man hade ett bra läge att skapa en vass målchans när Josh Koroma slog en svag passning på offensiv planhalva. En snabb passning fram bakom en felplacerad Ogilvie, friläge och 2-0 genom Corey Blackett-Taylor, yttern som alltid är som bäst mot Portsmouth. Portsmouth hade varit bättre på det mesta, utom att skapa chanser och försvara sitt mål, och nu var det enorm uppförsbacke. Resten av halvleken var en defilering från Charltons sida och 2-0 kändes tacksamt. Skulle det kunna bli match av detta?
Cowley agerade i paus och satte in Zak Swanson istället för Morrison. Ogilvie gick över till vänster och Robertson in i mitten. Michael Jacobs ersatte Koroma, som hade tappat allt efter felpasset. Första kvarten av andra halvlek var bra från Pompeys sida. Backlinjen såg mycket mer bolltrygg ut och man hittade framåt allt oftare. Den mittfältstrion som med sin fysik hade dominerat för hemmalaget hängde inte med, men som tur var för Charltons del gjorde deras väldiga mittbackar det. För all dominans under en kvart skapade Portsmouth ingenting, och det var fortsatt Bishops nick som var enda riktiga målchansen.
För att trycka på från det läget förbereddes ett dubbelbyte. Jay Mingi och Ronan Curtis var redo när Jacobs satte sig ner. Den oväntade skadan innebar att osynlige Owen Dale fick vara kvar och att Mingi åter fick sätta sig på bänken. Skadan kom inte ensam. Dale förlorade en duell utanför eget straffområde och fick det att se ut som att det var en foul. Det var det inte och domaren lät spelet gå, varpå Pack kom sent in i nästa duell för sitt andra gula kort. Det var bra bedömt av domaren som förutom missen vid straffsituationen gjorde en utmärkt match. Detsamma kan man inte säga om Pack som hade dragit på sig det första gula kortet efter en felpass på egen planhalva i första halvlek. Cowley avslöjade efteråt att Pack hade åkt på en liten skada och var på väg att bytas ut. Typiskt att bytet inte gjordes som tänkt.
På frisparken kom 3-0 sedan Robertson tappat markeringen och det hela var på tok för enkelt. Ridå, men vi kom i varje fall att få se ett positivt inhopp av Mingi. Med sina tempoväxlingar ordnade han bland annat tre gula kort och det ska mycket till om han inte spelar mot Forest Green. Portsmouth ska ha beröm för att man fortsatte att anfalla matchen igenom. Det var aldrig nära mål för i offensiv tredjedel fungerade inte mycket. Du kan välja att lägga dig ner och ge upp när inget stämmer, men Pompey valde åtminstone att ta kampen. Det var modigt att riskera fler baklängesmål för att kunna ta med sig något positivt från matchen.
Det är en ensidig rapport så här långt vars resonemang kan tolkas som att Portsmouth kan mycket bättre och att man borde kunnat få med sig något från den här matchen. Som matchen utvecklade sig stämmer det dåligt. Charlton hade gjort sin läxa och utnyttjade planens storlek på två sätt när man hade bollen. På egen planhalva såg man till att spela expansivt vilket gjorde att gästernas press inte fungerade. På offensiv planhalva hittade man in på ytorna mellan innermittfältare och ytterback, och främst Blackett-Taylor fick mycket att arbeta med. Ett hattrick hade inte varit orimligt och Portsmouth hade Josh Griffiths att tacka för att det bara blev tre insläppta mål.
Portsmouth är ett fysiskt starkt lag, men Charlton var tyngre och starkare den här gången. Bishop hade en nick och det var allt. Utöver det var det några skott som blockades och några som kom från för långt håll för att vålla målvakten problem. Det går att påstå att om inte 1-0 kommer kan matchbilden bli en annan. Det går att påstå samma sak om 1-1 kommer på straff ifall den ges. Men den tydligaste slutsatsen som kan dras utifrån vad vi såg sett till hela matchen är att Charlton var klart bättre och förtjänade att vinna matchen med tre mål. Sammantaget hade Portsmouth skapat en målchans och en straffsituation. Det går inte att hävda att laget förtjänade att göra mål eller ta med sig en poäng.
Lowery klev av mot Plymouth och tendensen har varit negativ sedan dess. Tillsammans med Pack kan han dominera mittfältet även när de spelar två mot tre. I andra halvlek mot Plymouth samt större delen av matcherna mot Ipswich och Charlton har inte innermittfältet räckt till. Pack och Morrell kan dominera mot sämre lag som Fleetwood, men även om Morrell är bra nog för ett VM saknas det lilla extra som Lowery kan ge. 4-4-2 fungerar inte på tillräckligt hög nivå utan Lowery.
