Reseberättelse: Portsmouth - Peterborough
Anton och David gjorde dussinet norrmän och danskar sällskap för säsongens sista match.
Fredag, 10:09: på flygplatsen
Noterar att Evernote är synkat med kalendern. Sitter med en pint Guinness på Landvetter och har precis avslutat införrapporten. Tänkte först avsluta med "dags att borda" eller vänta till Basingstokerondellen, men det är skönt att slutföra saker. Som vanligt skriver jag matchrapporter några rader i taget i en anteckningsapp när det finns en lucka. Fem minuter här och fem minuter där funkar för mig just nu. Problemet här är att appen bara har kapacitet för en anteckning åt gången varför jag skriver i Evernote nu, och även om det är praktiskt det är ju ändå lite besvärligt eftersom formateringsinstruktionerna måste rensas. I-landsproblem.
Vägen till O'Learys har gått via Pocket Shop. Böcker om medvetande och meditation. Ja, jag är fascinerad av sådant också. Jag har tre timmar på Heathrow och sedan tre timmar på bussen till Pompey, tänk om inte böckerna jag redan har med mig räcker till? Anton tar en annan väg och anländer någon timme tidigare. Det dussin danskar och norskar som också ska gå på matchen hör vi väl av när vi är där tänker jag.
Go to gate, redan? Det är 55 minuter kvar. Något säger mig att Mange inte hade känt sig speciellt stressad av det.
15:15: buss mot Portsmouth
Har bytt till tidigare buss för nio pund. Terminal 5 på Heathrow visar sig vara ett småtrist ställe. Hade varit bättre att köpa biljett på plats, men tänkte jag kunde spara en slant. Fick inte se Basingstokerondellen, men det är också frågan om vilken rondell Arthur Dent syftar på. Basingstoke har väl brittiskt rekord i rondeller? Har passerat vackra Winchester och är nu i Southampton. Det regnar. Antons flyg är försenat så det får nog bli en runda i hamnområdet.
16:15
Start, stopp, start, stopp, krypköra. Efter drygt en timme i Southampton kommer vi loss. Staden har sin charm, men den andas inte fotboll idag. En brasiliansk tröja, tre Southamptonska. En liten seger för dem.
17:37: framme i Portsmouth
Väntar in Anton. Går till hamnen och fotar Spinnaker Tower från grodperspektiv. Inser att jag gjort det förut. Hittar ett Wagamama i Gunwharf vid hamnen. Känns som en bra start.
19-tiden
Har gått till Fratton och tillbaka. Fyra Pompey-tröjor på en timme, en irländsk tröja. Nej, det märks att matchen inte gäller något så här kvällen innan. En sak jag gillar med Portsmouth är kontrasterna, och de är tydliga om man går den här vägen. Nybyggda och fräscha hamnområdet ställs emot slitna tegelhus med små gräsplättar avskilda med fallfärdiga plank bara en kvarts promenad mot Fratton.
Anton anländer
Vi tar en burgare och kollar på Brighton - Manchester United. Joakim är på plats i Brighton. Det är svensexa på puben och jag får en fistbump av en kille i gänget när jag säger att vi är här för Pompey. Det är få lokala människor som håller på ett annat lag.
Brighton gör mål och förvånande många jublar. Troligen är det mest så att de gillar att se när United åker på stryk. Precis på slutsignalen sätts dansmusiken igång. Vi går till ett ställe där vi kan höra varandra.
Lördag, 10:00: frukost
Frukost på hotellet. Anton har bokat in oss på Ibis i centrum. Det är tredje gången jag bor där. Frukosten ingår inte och man får betala nio pund för att få med det brittiska, men det är det värt. Korv, bacon och kaffe som smakar något. En obrittisk brittisk frukost så att säga, men det är möjligt att jag haft otur vid mina tidigare vistelser på öarna.
Matchtröja på redan till frukost? Tja, varför inte? Inleder med retro men byter till tredjetröjan efter frukosten. Nog för att passformen i sig är dålig, men det är XL på min tröja och så stor är jag inte. Anton kör på sin hemmatröja med Pitman, 8 på ryggen. "Walk of shame" sjunger några synligt bakfulla killar när vi går förbi. Misstänker att det var dem vi hörde klockan tre inatt.
12:00: Newcome Arms
Anländer till Newcome Arms och ett gäng nordbor gör oss snart sällskap. Flera av dem var med vid FA-cupfinalen 2008. Vi har förändrats till det yttre, men det känns inte som att det gått tio år. Det blir någon pint.
12:30: Westwood
Westy har anlänt till Newcome Arms. Med två stora nallar, en trumma och ett dockhuvud. Med mera. Det skakas tass och tas foton med Westy som intar samma pose och gör samma ansikte varje gång (se till exempel Manges foton här). Som vanligt nämns Stefan the Swede och Westy försöker söka fram honom i sin mobil. Han undrar hur många f det är i namnet.
Någon timme senare
Vi tittar in i klubbshoppen. Sondico ska ut och Nike ska in. Det verkar som att det ska byggas om också. 80% på allt, men det är bara Anton som fyndar. Därefter går vi vidare till Artillery Arms och hinner med en pint. Ståle bjuder på hostesaft.
15:30
Tillbaka på hotellet för att hämta biljetter och eventuellt en jacka. Kan det bli kallt framåt kvällen? Nej, vi tar risken. Valde e-biljetter för utskrift denna gång. Skönt att slippa vara nervös över att biljetterna inte ska finnas på kontoret eller att posten ska göra sitt. Hittar en hamburgervagn på vägen. Kan inte motstå något som har ordet chili i namnet. Det är en dubbel kvartspundare med ett lager sambal oelek på. Starkt. Bränner lite grann. Längtar efter en öl bakom norra läktaren.
17:00: på arenan
Snart avspark. Anfallarfrågan delar supportrarna om man tittar på ryggtryck. Hälften Pitman, hälften Chaplin. En jagar titeln som skyttekung, den andre fick inte sitt förväntade genombrott. Det är inga problem med att komma in med e-biljetterna. Lite raka vikningar krävs för att de ska passa i läsaren. Ursäkten till öl duger till att släcka törsten, men inte mer. Det är inte Grolsch och inte ens Carlsberg. Det är ljust och påminner om något som liknat öl innan det späddes ut med vatten. Slänger den halvdruckna plastflaskan i soppåsen när vi går upp på läktaren. Priser delas ut. Brett Pitman och Matt Clarke delar på rubbet. Efter matchen ses Clarke lämna med en stor sopsäck full med priser.
Under matchen
Fler sånger om Southampton än jag vill höra. Vi kallar dem för besatta, men vem är besatt egentligen? Hade matchen gällt något hade det säkert låtit annorlunda, men det är ändå lite dåligt fokus på vad som händer på planen och framförallt är publiken dålig på att driva på och pusha sitt lag. Norra läktaren är tyst, men klappar med och stämmer ändå in i någon sång. Jag sjunger med där jag kan. Matchen i sig är ointressant och stämningen är därefter. Inget gnäll, inget suckande, men inte heller det där hårresande som Portsmouth är känt för. Pitman känner lite vittring och är het idag. Han behöver sex mål för att komma ikapp Marriott i Peterborough, som sitter på bänken hela matchen. Pitman skjuter på allt och gör två mål innan paus men borde göra fyra. Portsmouth är överlägset och Peterborough inte lika intresserat. Debutanten Alex Bass är sysslolös, men får göra ett avancerat ingripande. Han tajmar en utrustning perfekt rakt framför oss och avvärjer ett friläge genom att slå undan bollen precis vid fötterna på motståndaren.
19:30: efter slutsignalen
Matchen slut och ärevarv väntas. Plötsligt bryter jublet ut på Fratton End. "Scummers going down". Everton gör ett turligt mål på stopptidens stopptid. Det är pricken över i för många, och även om både Anton, undertecknad och ytterligare några nordbor inte känner den starka rivaliteten med Southampton är vi skadeglada. Jag misstänker att skadeglädjen har funnits på deras sida en och annan gång de senaste åren. Det visar sig vara betydelselöst och Southampton får skratta sist några dagar senare. De Portsmouth-fans som hånat de rödvitrandiga genom stora delar av matchen förtjänar att bli hånade tillbaka. "We're coming for you". Nej, det gör vi inte. Vi är på väg upp, om än lite långsamt, men framför allt är Southampton inte på väg ner. Inte än.
Ärevarvet avslutar säsongen. Flera spelare har med sina barn och det minsta är Dion Donohues. Barnet föddes strax efter lagets förra seger, mot Wigan för en månad sedan. Materialaren får hålla barnet framför Fratton End som högljutt hyllar Pitman och Jamal Lowe. Donohue har ingen sång än. Vi lämnar arenan och noterar att de lokala supportrarna bättre fyller ut 90-talströjan.
Avrundning på Golden Eagle
Vi hade inte tänkt att kvällen skulle bli så lång. En pint på Golden Eagle med resten av sällskapet och sedan hem till hotellet, men snart bjuds vi på en till och nappar på idén om indiskt. När vi väl kommer dit är vi 14 stycken och får ett långbord i ett eget rum. Det är trevligt även om tröttheten kickat in. Vi pratar fotboll med folk som förstår sporten och som inte utgår från att 4-4-2 alltid är lösningen. Ett av ämnena är Matt Clarke. Han får allt att se så enkelt ut på den här nivån, men hur långt kan han nå? Premier League säger jag, men de flesta menar the Championship. Han har inte samma eleganta defensiva lösningar som Christian Burgess och förlitar sig mer på kraft, men saknar några centimeter för att spela på det sättet i Premier League. Jag tänker att han nog kommer att lära sig de mer eleganta lösningarna så småningom. Han är ju bara 21 och boll har han i sig alla gånger.
När maten börjar ta slut visar Øyvind upp sina DJ-kunskaper och det börjar bra, men CDn hackar efter en halv låt. Joakim ber mig ta över. Spela lite svenskt säger han och föreslår Avicii. Jag borde kontrat med In Flames, men den tanken dyker upp ett halvt dygn för sent. Vi avviker ganska snart och är tillbaka på rummet innan midnatt.
Söndag, 10:00: hemresa
På vägen ner mot busstationen i hamnen blåser en skateboard förbi utan hjälp av nedförsbacke. Hur fick han upp så hög fart? Det är dags för hemresa och jag känner mig upprymd och tycker att helgen varit över förväntan.
12:40
Vi kör igenom en rondell i Basingstoke!
