Seger mot Rotherham efter fem raka matcher utan vinst
En poäng från två bortamatcher i april sänkte alla rimliga förhoppningar om kval. Med säsongen så gott som över reste sig laget och körde över trean Rotherham, ett viktigt styrkebesked inför nästa säsong i League 1.
Bolton 1 - 1 Portsmouth
Bolton (3-4-1-2): Trafford; Jones, Santos (k) (Aimson 46), Johns; Sadlier, Morley, Dempsey (Williams 70), Johnston; Afolayan (Kachunga 65); Bodvarsson, Charles
Mål: Sadlier 76 (straff)
Gula kort: Dempsey, Aimson
Övriga avbytare: Baptiste, Thomason, Amaechi, Bakayoko
Pompey (4-2-2-2): Bazunu; Carter, Raggett, Robertson (k), Ogilvie; Thompson (Williams 82), Morrell; Harness, Jacobs (Curtis 82); O’Brien, Hirst (Walker 85)
Mål: O’Brien 50
Gula kort: Carter
Övriga avbytare: Webber, Romeo, Tunnicliffe, Hume
Domare: Marc Edwards
Publik: 13809 (700 gästande)
Fjärde raka matchen utan vinst efter 1-1 i Bolton. Rättvist, men återigen ett par situationer som fick stor inverkan på resultatet. Fyra situationer gick emot Portsmouth och även om Danny Cowley var noga med att påpeka att ingen av dem var solklar är det ändå lätt att se varför han kände att laget återigen hade oflyt med domarna.
Matchen var intensiv och spännande där lagen hade varsin halvlek där de var vassare. Båda lagen spelade bra fotboll och såg ut att kunna skapa farligheter varje gång de anföll, och det var en matchbild som inte alls motsvarade lagens relativt låga xG. Det var två starka försvar och en del dåliga beslut eller halvtaskiga tillslag i offensivt straffområde som höll chansantalet nere.
Före paus var det två situationer som var särskilt intressanta. Oladapo Afolayans avslut från nära håll krävde en vass räddning av Gavin Bazunu, hans enda på hela matchen. Kyle Dempseys tackling på Marcus Harness väckte ilska hos de blå, men det blev bara gult kort, det första av de fyra nämnda domsluten. Det såg inte så farligt ut i realtid medan repriserna visade en tackling man absolut kan åka ut för.
I början av andra halvlek fick Portsmouth utdelning på en misslyckad frispark. Bollen lyrades in mot en, två eller tre offsidestående spelare utan att flaggan kom upp. Linjemannen såg att en försvarare var på bollen med ett misslyckat rensningsförsök och därmed uppstod en ny situation. Harness fick bollen av Aiden O’Brien, lurade sin back och hittade tillbaka till irländaren som satte 0-1. Ian Evatt var irriterad, först över utebliven vinkning och sedan över regelboken. Domarna hade gjort rätt, men för Evatt och även undertecknad ter sig reglerna märkliga. Jag är själv en anhängare av “om du inte inverkar på spelet har du inte på planen att göra”, och det går inte att säga annat än att O’Brien vann en fördel av att vara offside. Vi minns att Ipswich fick ett mål bortdömt mot Portsmouth i en liknande situation.
Efter ledningsmålet var det klart närmare 0-2 än en kvittering, även om Bolton fortsatte att se farliga ut tills de kom in i straffområdet. Portsmouth hotade hela tiden med kontringar och Will Aimson ska tacka sin lyckliga stjärna för att han inte fick sitt andra gula kort när han rev omkull O’Brien. Kanske lite hårt med två gula kort för två regelvidrigheter, men inte orimligt och detta var det andra av de fyra domsluten som inte gick gästernas väg. Sedan drev Hayden Carter igenom försvaret, sköt via en försvarare och Michael Jacobs drog till på en täckande arm till hörna. George Johnston som fick bollen på sig kastade sig och höll sig för magen i en Steven Taylor-imitation, vilket knappast fungerade då domaren tecknade armen intill kroppen. Jag tyckte domaren gjorde rätt här.
Bolton hade också rop på straff bortviftade efter att Bödvarsson (en islänning med handskar!) gått omkull. Det såg ut som straff i realtid och jag var förvånad över att det inte blev det, men vi fick aldrig någon repris. Han föll naturligt så att säga. Portsmouths oförmåga att hitta den rätta passningen i sina kontringslägen kom att straffa sig när Carter tappade bort Elias Kachunga som gick omkull. Det såg väldigt klart ut från den kameravinkel som erbjöds, men Sean Raggett som var närmast var vansinnig och det är inte en reaktion som vi är vana vid att se när domaren gjort rätt. Kachunga, som spelade under Cowleys i Huddersfield, föll till synes naturligt, men erkände för Nicky Cowley att han hade filmat. Bolton hade så dags kört fast i offensiven och fick en livlina som de utnyttjade när Kieran Sadlier slog in 1-1 på straffsparken via Bazunus hand.
Bolton hade en del tryck i slutet, men det var inte riktigt nära målchanser. Istället var det Carter som kom närmast med ett skott som skruvade sig några decimeter utanför stolpen. När lagen hade tampats i totalt 97 minuter stod det 1-1 på tavlan och det var ett resultat som inget av lagen har någon nytta av. De hade gett allt, de hade tagit ut varandra, och de kommer att mötas nästa säsong också.
Cheltenham 1 - 0 Portsmouth
Cheltenham (3-5-2): Evans; Long, Pollock, Boyle (k); Blair, Sercombe (Chapman 90), Bonds, Wright, Hutchinson; Etete (Lloyd 82), May
Mål: Sercombe 76
Gula kort: Lloyd
Övriga avbytare: Flinders, Raglan, Freestone, Ramsey, Brown
Pompey (4-2-2-2): Bazunu; Romeo, Carter, Raggett (k), Ogilvie; Tunnicliffe, Williams (Morrell 60); Harness (Jacobs 60), Curtis; Walker, O’Brien (Hirst 69)
Övriga avbytare: Webber, Robertson, Thompson, Mingi
Domare: Ollie Yates
Publik: 5117 (1425 gästande)
Femte raka utan vinst efter förlust i Cheltenham. Inget att skämmas över egentligen, Cheltenham är starka hemma och tunga att möta. Det är snarare sättet som matchen förlorades på som var skämmigt. Danny Cowley talade om en andra halvlek som var oacceptabel. Spelarna som tackade fansen efteråt blev häcklade. Semestern är redan påbörjad och Cowleys, som hyllades för några veckor sedan efter raden 6-3-1, är tydligen inte kapabla att leda en storklubb. Ett bevis för detta är “misslyckandet” i Huddersfield, men även där överträffade de förväntningarna. Det var bara det att spelstilen var för direkt för ledningens smak.
Portsmouth hade många bra lägen att skapa lägen mot Cheltenham och det bästa fick O’Brien. Med öppet mål från femton meter var det bara att raka in bollen, men en tackling från Will Boyle räddade Cheltenham. Frågan är om han inte tog spelaren först och i så fall skulle det varit straff och inte hörna. Nej, det är önsketänkande. Jag drog ner uppspelningshastigheten till 0,25x på reprisen och såg fortfarande en perfekt tackling. Boll först, sedan kom andra benet och fällde O’Brien.
Bazunu var annars den målvakt som hade mest att göra. En dubbelräddning följt av en rensning på mållinjen av Carter säkrade 0-0 i paus. Båda lagen hade haft lika mycket framåt och likaläge var logiskt. Men så var det då det här med den andra halvleken. Efter att Jacobs skott från nära håll räddats av Owen Evans tog Cheltenham över. Ett mönsteranfall kom att avgöra med kvarten kvar och det var Liam Sercombe som var sist på bollen till 1-0. Cowleys hade försökt rätta till spelet med tre byten, men den för dagen till synes ointresserade Walker var kvar på planen matchen ut, ett beslut som inte var populärt bland fansen.
Cowleys hade gjort fem ändringar som följd av ett par skavanker och Danny fick erkänna efteråt att de inte borde gjort det. Han menade att ersättarna var bra nog och borde kunnat ta chansen, men att de inte gjorde det. Man undrar om Mahlon Romeo och Walker vill spela för Portsmouth nästa säsong. Och hur är det med Ronan Curtis egentligen? Frustrerad över att se sig själv som en Championship-spelare i League 1, men med en prestationsnivå som inte alls håller för ett topplag i division tre. Han ångrar kanske att han nobbade den där franska klubben i somras. Tunnicliffe var också en besvikelse, medan Williams var den ende av de fem som kom undan med godkänt betyg.
Jag tror vi bevittnar Cowleys tyngsta säsong hittills. Hösten var besvärlig med ideliga landskampsuppehåll, skador på alla mittbackar och stopp-start-säsonger för flera spelare. Två dyra lån har också ätit upp mycket av budgeten, vilket blivit kostsamt när nästan alla mittbackar var borta i höstas och nästan alla innermittfältare var borta i vintras. Romeo har för det mesta varit briljant, men Walker har inte varit det. Och Kieron Freeman är ändå en kvalitetsspelare på den här nivån som kommer att axla det mesta av Romeos mantel nästa säsong.
Efter ett mål framåt och tre poäng på fem matcher är det långt till känslan av att truppen går åt rätt håll. Uppfattningen om utvecklingen färgas starkt av de senaste matcherna. Det är svårare att se presspelet som enligt statistiken ska vara bland det bästa i England. Det är svårare att se anfallskombinationerna när passningarna inte sitter i den sista tredjedelen.
Portsmouth 3 - 0 Rotherham
Pompey (4-2-3-1): Bazunu; Carter, Raggett, Robertson (k), Ogilvie; Morrell, Thompson (Williams 76); Harness (Romeo 75), Curtis, Jacobs (O’Brien 69); Hirst
Mål: Robertson 35, Harness 59, Hirst 65
Gula kort: Robertson, Jacobs
Övriga avbytare: Webber, Mingi, Tunnicliffe, Walker
Rotherham (3-1-4-2): Johansson; Ihiekwe, Wood (k), Mattock; Barlaser; Ogbene, Lindsay, Wiles (Rathbone 46), Osei-Tutu (Miller 84); Smith, Kayode (Ladapo 57)
Gula kort: Lindsay, Barlaser, Mattock
Övriga avbytare: Chapman, Harding, Ferguson, Edmonds-Green
Domare: David Rock
Publik: 14154 (301 gästande)
Det skulle vara en väldigt Pompeysk sak att följa upp ett bottennapp med en vinst mot ett av seriens bästa lag. Det har hänt ett antal gånger och det är väl egentligen mest det att det är så typiskt att prestationen kommer i en svårare match när en prestation i den lättare matchen hade hållit kvaldrömmen vid liv. Fem ändringar tillbaka till starkaste elvan var en tydlig signal om att det blev fel mot Cheltenham, och de elva som startade den här matchen ställde mycket till rätta.
Det var inte gott om målchanser direkt, men det fanns intensitet och kamp och en hel del sekvenser av fint spel. Rotherham hade sina tunga pjäser längst fram som tampades med före detta Rotherham-backarna Clark Robertson och Raggett. En direkt spelstil där de lite mindre innermittfältarna får agera understöd. Portsmouth lite annorlunda med mer fokus på att hålla i bollen och attackera snabbt när tillfälle ges.
Det tog fem minuter innan Robertson dragit på sig matchens första gula kort och det andra gavs till Jamie Lindsay tre minuter senare, men det hade lika gärna kunnat bli rött kort för satsningen var sen och våldsam, och Connor Ogilvie räddade sina ben genom att få fötterna från gräset precis innan kontakten. Lindsay applåderade tacksamt det gula kortet med ett synnerligen lättat ansiktsuttryck.
Sedan hände inte mycket förrän i tjugonde minuten när Curtis inlägg förpassades rakt på Viktor Johansson från nära håll. Ledningen kom en kvart senare när Robertson sprang sig fri och nickade in Jacobs frispark. Det såg väldigt enkelt ut och stora frågetecken måste lyftas för bortalagets försvarsspel. Anfallsspelet också för den delen - Rotherham hade två halvchanser med Joshua Kayodes skarvning en meter utanför stolpen och Chiedozie Ogbenes skott som dök ner strax ovanför ribban.
Andra halvlek startade utan intressanta händelser. Först efter nio minuter började det hända saker när Joe Mattock nickade utanför i ett skapligt läge, men riktigt nära kom aldrig Rotherham. Istället för kvittering kom 2-0 efter ett snabbt anfall. Bazunu hade hållit i bollen några sekunder när han såg Hirst båga en löpning mot egen planhalva och satte kastet perfekt på anfallarens fot. Hirst vände bort sin bevakare, petade sig förbi en andra försvarare och sköt ett lågt inlägg på Harness fot och in i tom bur. Där gick det undan och det var en imponerande uppvisning av styrka och fart från Hirsts sida.
Mer Portsmouth. Carter tryckte till på halvvolley efter hörna och Johansson räddade starkt till ny hörna. Den togs kort, spelades bakåt till Morrell vars inlägg missbedömdes av målvakten. Raggett vann duellen och Hirst volleysköt in 3-0 i det halvöppna målet, en skön revansch efter hans tuffa lånesejour i Rotherham.
Matchen spelades av utan större incidenter, men Bazunu hade tur som kom undan kort när han var sent ute på Jordi Osei-Tutu. Satsningen var kraftfull och vingbacken tvingades byta. För Guy Whittingham var det värt ett rött kort och det kan jag hålla med om, även om det inte var lika klart som med Lindsays tackling. I övrigt var Bazunu felfri, om än sysslolös i defensiven. Hans passningsspel var magnifikt och kronan på verket var utkastet till Hirst vid 2-0-målet. Bazunu spelar troligen i en toppliga nästa säsong och det har varit roligt att se en sådan toppspelare på den här nivån.
Slutligen: var det verkligen 14154 åskådare på plats? Nej, Fratton Park var halvtomt. Många föredrog säkert Champions League där de hejade på laget som ledde matchen. Man kan förstå den som tänkte “åh, nej, är det match idag igen, kan inte säsongen vara slut redan?”. Den tanken tänkte jag själv. Portsmouth har kommit igång för sent och kommer inte komma ikapp.
Jag väljer att ta ett steg tillbaka för att hitta ett rimligt perspektiv. Låt oss fokusera på resultaten efter brödernas andra transferfönster. 7-4-3 är 25 poäng på 14 matcher och 82 poäng på en hel säsong. Åtta av dessa matcher mot lag på övre halvan gör det till en hyfsat representativ sampel. 82 poäng skulle nog räcka till playoff den här gången, men Portsmouth kan ta max 78. Det ska till ett rejält haveri för två av Sheffield Wednesday, Sunderland och Wycombe för att 78 poäng skulle kunna räcka till en sjätteplats. Istället får vi hoppas på att avslutningen blir stark och lovar gott inför nästa säsong. Segern mot Rotherham var i det avseendet helt nodvändig.
