Sex raka utan förlust, har maskinen börjat hacka igång?

De fyra första matcherna i november har gett två cup-avancemang mot betydligt svagare motstånd, samt ett kryss och en vinst i ligan. Segern borta mot Wycombe under svåra omständigheter imponerade särskilt mycket.

Portsmouth 1 - 1 Cheltenham

Pompey (4-2-3-1): Bazunu; Romeo, Raggett, Ogilvie, Brown (k); Thompson (Williams 70), Morrell; Harness, Hackett (Azeez 73), Curtis; Marquis (Hirst 81)

Mål: Hackett 32

Gula kort: Williams, Morrell

Övriga avbytare: Bass, Freeman, Jacobs, Gassan

Cheltenham (3-5-2): Flinders; Long, Pollock (Horton 56), Freestone; Blair, Sercombe (k), Thomas, Chapman (Crowley 68), Hussey; May, Vassell (Joseph 76)

Mål: Freestone 6

Gula kort: Hussey, Crowley

Övriga avbytare: Evans, Barkers, Williams, Norton

Domare: Robert Lewis

Publik: 14322 (208 gästande)

Tyst som på en Premier League-arena. Bästa stämningen på sistone? We’ve got/lost the ball-sången vid 0-4 mot Ipswich. Publiken gör allt för att spelarna inte ska kunna prestera och efter sex minuter fick de vad de hade väntat på. Ett baklängesmål efter uselt försvarsspel. Ett långt inkast som var mer högt egentligen, men som efter en undannick och en seg reaktion från Reeco Hackett landade hos en röd försvarare som vände och sköt och allt gick så långsamt. Hur kunde man släppa in mål där?

Svaret var inte roligt att se. Obefintligt försvarsspel vid målet, obefintligt anfallsspel efter det. Det tog lång tid innan Portsmouth kom in i matchen och när det väl hände var tack vare ett par individuella prestationer. Duracellkaninen Louis Thompson fräste fram med och utan boll och Mahlon Romeo hade sina räder på kanten. Ett inlägg boxades undan av Scott Flinders som stördes av sin egen försvarare och Hackett såg närmast förvånad ut över att hans bredsida hittade målet. En instinktiv reaktion, en boll som studsade i marken efter att den lämnat foten och in i det tomma målet.

Härifrån dominerade Portsmouth klart och det hade varit orättvist med 1-2 även om Kyle Vassell sköt utanför från sju-åtta meter. Portsmouth bjöd på inläggslägen från sin vänsterkant och Lee from Football har en del att jobba på där. Framåt fanns det gott om lägen till chanser, men passningarna missade knappt. Det var så nära vid flera tillfällen, som när Hackett skarvade Ronan Curtis inlägg centimeter utanför och när Hacketts hårda inlägg vispades undan av Flinders precis framför John Marquis. Och så var det inhopparen Miguel Azeez hörna som skapade kalabalik framför Flinders efter att denne gjort en utmärkt räddning på en nick.

Cheltenham hade också sina lägen men kunde inte träffa målet på något av sina fem avslut, det bästa ett skott i baken på Vassell efter att Vassell gått för hårt åt Sean Raggett på ett inlägg. Den för dagen konsekvente domaren valde att fria när han borde ha blåst, men ingen skada skedd. 1-1 var nog rättvist även om Portsmouth var närmast och det är klart att man förväntar sig mer än så. Just nu är det lite så att när man läser Twitter i samband med matcherna verkar allt vara bara svart. Ja, jag har själv varit där som supporter, stått på en läktare och försökt heja på och tappat orken efter några minuter. Men goda tider kommer tillbaka, och de gör det tack vare ett långsiktigt tänk med tränare som förstår fotboll och individerna som spelar. Förändring tar tid.

Portsmouth 1 - 0 Harrow Borough

Pompey (4-2-3-1): Bazunu; Romeo, Raggett, Ogilvie, Brown (k); Morrell, Williams (Thompson 73); Harness (Hackett 83), Azeez (Gassan 60), Curtis; Marquis (Jacobs 83)

Mål: Harness 28

Övriga avbytare: Bass, Freeman, Hughes, Jewitt-White, Hirst

Harrow Borough (4-1-4-1): Strizovic; Adenola, Mansfield, Preddie (k) (Cole 71), Taylor; Donnellan; Bryan (Otudeko 74), Keita (Wynter 79), Uche, Moore; Ewington

Gula kort: Adenola, Uche

Övriga avbytare: Pearce, Biler, Tricker, Cain, Ozobia, Owoeye

Domare: Scott Tallis

Publik: 6869 (499 gästande)

Cuphelg. Kanske det bästa säsongen har att erbjuda. Det är fantastiskt att se alla dessa små arenor. Banbury och Sudbury, stora träd i bakgrunden och läktare så låga att man kan se vad som försiggår bakom dem. Var det alger på taket på St Albans läktare? Planinvasion efter 3-2 mot Forest Green. I alla andra matcher hoppas vi på en skräll förutom i det egna lagets match. I första omgången ska alla League 1-klubbar vinna enkelt. Rotherham var enda topp tio-laget som tog sig vidare direkt, detta efter 3-0 mot Bromley. Utlånade Haji Mnoga hoppade in i paus och åkte ut fem minuter senare för en bedrövlig tackling. Han missade väl bollen med en halvmeter eller så. Säsongen som skulle bli hans genombrott med 35 matcher har hittills bestått i få korta inhopp. Frågan är om Bromley ger honom mer speltid efter avstängningen.

Portsmouth inledde starkt mot Harrow och hade mycket väl kunnat vara utom synhåll efter en kvart. Ett flertal inlägg fräste förbi framför mål och Romeo, Marcus Harness och Azeez hade en del lekstuga. Men det saknades skärpa och därför dröjde det till mitten av halvleken innan Harness kunde förpassa ett inlägg i mål och minuten efter lyckades Marquis missa bollen när 2-0 såg säkert ut. Mot slutet av halvleken skapade Sean Raggett spänning med en för snål bakåtpassning som tvingade Gavin Bazunu till en benparad.

Eftersom Harrow sällan hotade vaggades hemmalaget in i ett allt lägre tempo. Det var mycket närmare 4-0 än 1-1, men fler än ett mål blev det inte. Harness sköt i stolpen och i andra halvlek blev chanserna allt färre. Harrow hade satsat på att vara med i matchen i 80 minuter för att sedan kasta in en andra forward och man hade några långskott och en inläggsfrispark. Under stopptiden ägnade sig hemmalaget åt att hålla i bollen istället för att gå för ett andra mål och man kan tycka att det ska väl inte behövas. På det hela taget sammanfattar vi det med att det här inte var vad doktorn hade ordinerat direkt. Portsmouth hade behövt någon form av islossning, men istället fick vi se ett allt mer tempofattigt anfallsspel.

Men det är så här det är i första och andra omgången av FA-cupen. De flesta matcher är njutbara att se på förutom när ens egna lag är favorit. Det blir nästan alltid jämnt och inte så sällan avslutas matchen med en planinvasion som i St Albans. För Portsmouth väntar nu ett hemmamöte med Harrogate från League 2, samma lag som man besegrade borta för två år sedan på en sådan där konstgräsplan som är en generation bättre än den vi såg på Tipsextra när Luton hade hemmamatch för 30 år sedan.

Portsmouth 3 - 0 Crystal Palace U21

Pompey (4-2-3-1): Bass; Freeman, Raggett (k), Ogilvie, Hughes; Thompson (Jewitt-White 46), Azeez; Payce (Bridgman 88), Gassan (Kaba 90+5), Jacobs; Hirst

Mål: Azeez 32, Gassan 54, Hirst 90+2

Övriga avbytare: Steward, Setters, Howell, Gifford

Crystal Palace U21 (4-1-4-1): Goodman; D.Boateng, Quick, Rich-Baghuelou, Watson (Imray 76); M.Boateng (k); Omilabu, Kirby (Mooney 76), Roles (Taylor 57), Gordon; Street

Övriga avbytare: Izquierdo, Thiselton, Sheridan, Cadogan

Domare: Will Finnie

Publik: 1660 (171 gästande)

Efter två omgångar EFL Trophy var Portsmouth i praktiken utslaget. Förlust mot Wimbledon och Sutton och 3-7 i målskillnad innebar jumboplats, tre poäng efter tvåan Wimbledon som hade 5-5 i målskillnad. 2-0 för Portsmouth och Sutton skulle innebära avancemang för Wimbledon på inbördes möten. 2-0 för Sutton och ett bättre resultat för Crystal Palace än en tvåmålsförlust skulle skicka Palace vidare. Portsmouth behövde vinna med tre mål och förlita sig på att Wimbledon förlorade samtidigt som Wimbledon gjorde tre mål färre än Portsmouth. 3-0 för Portsmouth och 1-0 för Sutton och Portsmouth hade blivit tvåa, medan såväl 3-0 respektive 2-1 som två gånger 3-1 hade resulterat i att Wimbledon blivit tvåa. Superintressant läge för den som gillar siffror, och bryr sig om den här turneringen. Personligen ville jag bara se en vinst och bra prestationer från seniorerna.

Alex Bass stod i mål och kommer så göra även mot Wycombe med Bazunu på landslagsuppdrag. Raggett, Connor Ogilvie och Kieron Freeman stod för erfarenhet i backlinjen bredvid debutanten Harvey Hughes. Thompson och Azeez gjorde den andra debutanten Adam Payce sällskap på mittfältet och i anfallet hittade vi Michael Jacobs, George Hirst och Gassan Ahadme. Framförallt var det viktigt att just denna trion levererade då Curtis, Marquis och Harness är ohotade oavsett form för närvarande.

Gästerna inledde bäst, men sedan var det mycket Portsmouth. Hirst fick ett halvt friläge och vände bort en försvarare som Marquis inte hade gjort för att sedan skjuta långt utanför precis som Marquis hade gjort. Han hade verkligen behövt sätta sitt första mål där, men skam den som ger sig. Owen Goodman räddade ett fräsande skott från Hirst som såg ut att gå in innan Azeez visade hur man avslutar. Framspelad av Ahadme satte han lugnt bollen strax nedanför högra krysset. Palace hade ett mål mycket tveksamt avvinkat för offside och nog borde Portsmouths hopp om avancemang ha dödats där, även om det hade varit orättvist sett till spel och chanser.

Sutton tog ledningen i början av andra halvlek och Ahadme ökade på för Portsmouth strax efter med en fin nick på Freemans inlägg. Ett mål till för Portsmouth eller två till för Sutton krävdes just då för avancemang. Hirst var mycket involverad i spelet och skickade iväg sju-åtta avslut under matchen. Om inte Goodman stod i vägen var det en försvarare där och vid ett tillfälle styrdes bollen några centimeter utanför stolpen. Det var inte hans dag. Inte heller hade bortalagets Malachi Boateng något vidare flyt när hans hårda skott slog i stolpen. Palace tog över mot slutet och låg närmare ett mål när Portsmouth satsade framåt en sista gång.

Och i den 92:a minuten kom det förlösande målet. En svag hörna av Azeez missades av Ahadme vid första stolpen, men Hirst svingade två gånger och den andra gången resulterade. Ett riktigt skitmål framför Fratton End, men ett välförtjänt sådant och efter elva mållösa inhopp och två mållösa starter kunde lånet från Leicester äntligen sträcka ut armarna.

Wycombe 0 - 1 Portsmouth

Wycombe (3-4-3): Stockdale; Stewart, Tafazolli, Jacobson (k) (Wheeler 76); McCarthy, Thompson, Scowen, Obita; Mehmeti (Akinfenwa 76), Vokes, Hanlan

Gula kort: Obita, Jacobson, McCarthy

Övriga avbytare: Przybek, Grimmer, Forino, Pendlebury, Parsons

Pompey (4-1-2-1-2): Bass; Romeo, Raggett, Ogilvie, Brown (k); Williams; Thompson, Azeez (Jacobs 68); Harness (Downing 90); Hirst (Gassan 86), Curtis

Mål: Harness 73

Gula kort: Bass

Övriga avbytare: Steward, Freeman, Kaba, Hughes

Domare: Neil Hair

Publik: 6471 (1420 Pompey-fans)

“De firade som om de vunnit ligan” sade Gareth Ainsworth efteråt och fick det att låta som att det var en komplimang till Wycombe. Det var en intressant vinkling. Intressant var också att Wycombes supportrar hade svårt att tåla att ett motståndarlag maskar och gör allt för att försvara en ledning.

Portsmouth kom in till den här matchen med tuffa förutsättningar. Joe Morrell och Bazunu iväg med landslag, men inte Azeez eller Curtis. Wycombe hade tre landslagsspelare och möjlighet att skjuta upp matchen, men såg sin chans mot ett skadeskjutet Portsmouth. Tre juniorer utan ligaerfarenhet på bänken. Betydande spelare borta på grund av skada. Kapten Clark Robertson, Ryan Tunnicliffe, Jayden Reid, Ellis Harrison, Hackett och Marquis. Har jag glömt någon? Paul Downing var i varje fall med på bänken.

Marquis har spelat skadad sedan bortamatchen mot Wigan och ändå varit klart förstaval. Det är inte förvånande egentligen att han spelat skadad då han har behandlat bollen som om fötterna varit bedövade, men det är inte där skadan sitter. Det är en sena högt upp i baklåret som man inte riktigt vet vad det är fel på. Det förklarar ett och annat. Det antyder också att varken Hirst eller Ahadme är tillräckligt bra för närvarande om en halvskadad Marquis hela tiden får starta.

Men nu var det Hirst som tog plats längs fram bredvid Curtis. Cowleys valde en diamant bakom två anfallare för att inte rensningarna skulle komma tillbaka direkt mot det mest direkt spelande laget i engelsk fotboll sedan Drillo hade hand om Wimbledon. Alla friska centrala mittfältare spelade från start och jag var inför matchen högst osäker på om Williams och Thompson skulle palla en hel match. I backlinjen spelade den vanliga fyran och för dagen fanns det hela två seniorer på bänken som skulle kunna avlösa i försvaret vid behov.

Jordan Obita, en gång utlånad till Portsmouth, satte an tonen med en sen tackling på Harness och fick ett tidigt gult kort. Sedan sköt han i stolpen och därefter var det väldigt mycket Wycombe. 8-1 i avslut i mitten på första halvlek, men Portsmouth skulle äta sig in i matchen. I den 25:e minuten blev gästerna rånade på en mycket solklar straffspark. Thompson petade bollen förbi Obitas tackling mot en boll som inte var där och gick omkull. “Ingen kontakt” menade domaren som gav Nicky Cowley gult kort för protest. Minuten efter kom Raggett sent in när Anis Mehmeti stormade fram och den här gången blev det straff. Det var klumpigt at Raggett och även om vissa har beskrivit straffen som billig tycker jag att den var ganska klar.

Joe Jacobson missar nästan aldrig, men vikarierande Bass väntade ut walesaren och kunde klistra bollen i mitten av målet. 0-0 och rättvisa, och ett gult kort även till Danny Cowley. Resten av halvleken var lite jämnare och det blev inga mål före paus.

Andra halvlek inleddes med att Ogilvie tappade en tand och normalt sett tänker man att det varit något fult från en Wycombe-spelare i ett sådant läge. Sam Vokes hade varit uppe med en arm, men det var mer en olyckshändelse orsakad av att Ogilvie knuffat honom i luften, och Vokes arm hade träffat backen på ett oturligt sätt.

Första halvan av andra halvlek var en total scenförändring. Nu var det Wycombe som inte kunde komma till avslut och Portsmouth hade flera bra lägen att ta ledningen. Först Hirst med ett hårt skott som tippades till en hörna som Raggett nickade tätt utanför och sedan Curtis låga inlägg som gick mellan stolpe och medspelare. 0-1 kom till slut i den 73:e minuten sedan Curtis skickat iväg en väl avvägd djupledsboll till Hirst. Anfallaren hade ett hyfsat läge för eget avslut, men valde att passa till Harness som efter vissa problem kunde peta in bollen förbi David Stockdale.

Wycombe kastade in Akinfenwa och så småningom även hela diskbänken. Ainsworth ville ha straff för en tackling av Raggett som träffade ben och inte alls någon boll strax utanför straffområdet. Återigen var det en kontakt som domaren inte såg och det kan väl kanske accepteras som någon form av kompensation för den uteblivna straffen. Curtis hade ett läge att avgöra när inhopparen Ahadme hittade fram till honom, men skottet gick rakt på målvakten. I andra änden hade Akinfenwa en nick utanför innan det blev riktigt nervöst på tilläggstid. Jason McCarthys skott träffade stolpen och studsade ut framför det öppna målet. Där fick Raggett en fot på bollen så att den gick förbi Akinfenwa, men rakt i gapet på McCarthy vars andra avslut räddades av Raggett på mållinjen.

Sex minuters tilläggstid följde och Bass fick sträcka ut på Vokes nickförsök innan han på något vis lyckades peta undan Akinfenwas avslut från nära håll. Sex tilläggsminuter blev sju och till slut blåste domaren för full tid. Ett klassiskt som om det var uppflyttning-firande följde och det har sina förklaringar. Detta var Portsmouths första bortaseger sedan premiären och med enbart 14 seniorer tillgängliga, 15 om vi räknar 19-årige Azeez, var det här en bragdmatch av ett lag som för inte så länge sedan släppte in åtta mål på två matcher. Det är väldigt starkt av ett lag byggt för att spela kortpassningsfotboll att ta tre poäng borta mot ett topplag som spelar precis tvärtom.

Wycombes stil är inget jag förespråkar, men det brukar bli underhållande när matcherna inte utspelar sig enbart på mittfältet. Den här gången var det spel från ände till ände, gott om bra målchanser och spänning hela vägen in. Båda lagen hade gjort tillräckligt för att vinna och i slutändan var det en reservmålvakt till Irlands etta som avgjorde till bortalagets fördel. Danny Cowley har rätt när han säger att målvaktssidan är hans bästa lagdel.