Slut på idéer?

Efter en rasande bra start på säsongen har skador starkt bidragit till en ordentlig kräftgång. Spelare har börjat återvända, men varken fotboll eller resultat blir bättre. När nästjumbon från Milton Keynes kom på besök inledde Portsmouth bra för att sedan tappa allt. Redan efter tio minuter fick man slut på idéer. Frågan är om detsamma även gäller bröderna Cowley.

Portsmouth 0 - 2 MK

Pompey (3-4-1-2): Griffiths; Morrison (Jacobs 75), Robertson (k), Ogilvie; Dale, Mingi (Morrell 68), Pack, Hume (Scarlett 68); Hackett; Bishop (Pigott 68), Koroma (Curtis 85)
Gula kort: Hackett, Dale, Ogilvie
Övriga avbytare: Oluwayemi, Raggett

MK (3-4-3): Cumming; Tucker, O’Hora (k), Jules; Watson, McEachran, Johnson, Harvie; Grant (Robson 87), Eisa, Holland (Barry 81)
Mål: Johnson 34, Tucker 64
Gula kort: Jules
Övriga avbytare: Ravizzoli, Lawrence, Devoy, Dennis, Grigg

Domare: Samuel Barrott
Publik: 17426 (236 gästande)

6-3-0. Wow, vilken start! Tom Lowery skadad och sedan 1-5-4. Direktuppflyttningsform följt av nedflyttningsform. Ingen aning om var nästa vinst ska komma från. Inget som tyder på att Danny och Nicky Cowley var lösningen. Sneglar mot Leam Richardson men minns att när han ledde laget som Paul Cooks sidekick var det samma gnäll. Det gick för långsamt och det fanns ingen plan b. Är det Jackettsk pragmatism vi saknar? Vem kunde tro att hamstern skulle saknas när hjulet är tomt och slutat rulla? Fansens våta dröm är så klart Neil Warnock som sagt att han två gånger sökt jobbet, men det är ganska länge sedan och Warnock börjar bli lite gammal.

Cowleys kom till Pompey med stora idéer. Kunniga och pålästa med en förståelse för vikten av att knyta an till samhället. Spår av Cowleysk fotboll har vi inte sett på tio ligamatcher. Står allt och faller med Lowery? Nej, men för att Marlon Pack ska kunna spela ensam med en partner behöver denne partner egenskapen att snabba på anfallsspelet. Louis Thompson har den, men han bröt benet, och Joe Morrell hade blicken på VM.

3-4-1-2 har testats med god framgång centralt, men det funkar inte för att högerkanten inte klarar av det. Det behövs en bollspelande högermittback med en vingback framför. När dessa förutsättningar inte finns, vad ska en manager göra då? Se till att laget jobbar som en enhet, minimera misstag och utnyttja fasta situationer. Portsmouth mot Milton Keynes gjorde precis tvärtom. Idén att sätta Clark Robertson istället för Sean Raggett som central mittback gav initialt ett rappt passningsspel men slog tillbaka i form av två mål insläppta på korta hörnor. Ett hårresande misstag av Robertson orsakade den andra hörnan. Pack tappade sin gubbe vid 0-1. Vi vet att Raggett hade hunnit nicka bort både en och två tegelstenar och kanske en get innan han hade tagit undan inläggen (visst var det så en spansk journalist beskrev Kennet Andersson en gång?). När både kapten Robertson och den store Pack gör misstag finns inte mycket för resten av laget att luta sig mot.

Men hur kommer det sig att andra lag klarar sina skadekriser? Har vi inte sett Pompey förlora mot lag som saknar två eller tre nyckelspelare och tvingas spela spelare på fel position och någon sjuttonårig debutant på ytterbacken? Varför kan inte Cowleys ens få grunden rätt med väldigt kapabla spelare, bara för att det inte är perfekt balans?

Det är lustigt att många pekar på att en eller två nya spelare behövs men samtidigt inte tycker att skador på nyckelspelare är rimliga förklaringar. Så har vi dem som tror att Joey Bartons kommentarer om att 4-4-2 inte tar dig långt gått in i brödernas huvuden. Tjena. Ja, det är klart att 1-5-4 är resultatet av något Barton sa. Jag är trött på att Cowleys lärarbakgrund kommenteras på ett nedlåtande sätt och att Barton framställs av våra egna fans som en bättre manager. Joey Barton är inte en bra manager! En persons förklaring är en annan persons ursäkt, men det är tröttsamt med kommentarer om att Danny kommer med ursäkter i intervjuerna. Taskiga domslut som domaren ber om ursäkt för efteråt är fakta. Skadorna är fakta. 1-5-4 är också fakta, men att raden påverkats av skador och domslut är inte ursäkter. Danny tar alltid ansvar i intervjuerna, men det är klart att det ser ut som ursäkter när det alltid är något som går emot och laget, inklusive ledarna, fortsätter göra misstag.

Det är inte svårt att se vad som sker. Bra start mot MK, den bästa på länge, och ytterst nära mål flera gånger under första tio. En boll i ribban och 0-1 på Miltons första chans. Det var en kort hörna och ett bra, djupt inlägg mot bortre stolpen som nickades in från nära håll av Bradley Johnson, men inte omöjligt att försvara sig emot. 1-1 i början av andra halvlek blev felaktigt bortdömt på grund av offside offside. Den upphävdes av att en försvarare spelade på bollen och domaren blåste för snabbt. Han erkände felet efteråt, men det är ju inte säkert att Josh Koromas skott hade gått förbi en målvakt som hade försökt rädda.

Istället kom 0-2 efter tragikomiskt försvarsspel och jag blir så trött på att se skiten. Hur kan professionella fotbollsspelare uppträda så dåligt? Var det något Barton sa? Efter lite flipperspel på mitten blev det ett friläge och Josh Griffiths svarade för en enorm räddning. Sedan verkade Robertson inte veta vart han skulle nicka bollen och det slutade med att den damp ner vid straffpunkten, varifrån MK kunde fixa en hörna. En låg boll spelades in mot yttre delen av det centrala straffområdet, varpå ett misslyckat skottförsök hamnade hos Jack Tucker som fick in bollen från nära håll.

I efterhand var det ett misstag att spela utan Raggett då han hade kunnat avvärja båda målen, samtidigt som Robertson var indirekt skyldig till det andra. Ingen av lösningarna på högerbackskrisen har fungerat och kanske hade det varit bättre att kasta in någon av de juniorer som ändå varit med i cupspelet. Men jag kan inte acceptera att allt detta ligger på managern för en vänsterback måste klara av att spela högerback bättre än vad Connor Ogilvie gjorde och Ogilvie måste kunna prestera bättre på sina naturliga positioner för den delen också. Och varför kan inte Michael Morrison spela med den rutin som hans ålder antyder? Och vart tog Packs augusti- och septemberform vägen? Är det spelarnas ansvar eller managerns att grunderna sätts på plats, eller är det både och? Det hade varit tacksamt om spelarna inte fick det att se ut som att Cowleys har tappat omklädningsrummet. Det hade varit tacksamt om en Michael Doyle-typ fanns på planen för att elda på sina medspelare, men att det skulle räcka med det är väl en för enkel analys.

Jag tror jag har en liten teori om ett havererat självförtroende och en krampaktighet som uppstår i stora och/eller viktiga matcher, men det finns inte mycket data att basera den på. Insatserna mot Forest Green, Oxford och Shrewsbury kan förklaras med att det bara fanns två eller tre innermittfältare tillgängliga. Pressen blev för stor mot Derby och Portsmouth vågade inte ta vara på gästernas fegspel i andra halvlek. Det var lättare för Portsmouth att bortabesegra Ipswich i en match mellan två reservbetonade lag inför glesa läktare och detsamma gällde cupmatcherna mot MK och Stevenage. Man vek ner sig mot Wycombe och MK i serien. I båda dessa matcher hade man kunnat få ett viktigt domslut med sig vid underläge 1-0 respektive 0-1. Det hade laget behövt i det här skedet medan det inte alls var känsligt för det i början av säsongen.

Som supporter hatar jag dessa perioder. Jag söker positiva tecken men hittar inga. Jag vill inte att bröderna ska tvingas gå men det slog mig igår att det är det enda som skulle få mig att tro på att det kan vända. Erfarenheten säger mig dock att allt som krävs är en positiv insats och/eller en seger, och en sådan kan komma från ingenstans. Det skedde tre gånger förra säsongen och medan man kan säga att tre långa negativa sviter är åtminstone en för mycket går det ändå att se något positivt att de tar slut och följs av längre positiva trender.

Förra hösten hade laget raden 1-3-6 där enda segern kom efter en vattenpolomatch mot Sunderland som motståndarna absolut inte ville vara med att spela i. Från ingenstans kom en bra insats i Accrington som gav ett kryss innan Bolton besegrades i en krampaktig tillställning på Fratton Park efter ett slumpmässigt mål av John Marquis. Efter krysset i Accrington blev det sex segrar och tre oavgjorda.
Den åttonde februari bröts en sex matcher lång svit utan vinst som inkluderade fyra förluster. Morrell hade blivit tveksamt utvisad efter en kvart av samma domare som blåste av för snabbt i lördags och Oxford hade vänt 1-2 till 3-2 med två sena mål. Istället för att bryta ihop svarade man för en stark första halvlek och lade grunden för en 2-1-seger mot Burton. Matchen var nog inte olik den i lördags, men istället för att släppa in första målet efter att en stark start ebbat ut utnyttjade Portsmouth en hörna för 1-0. Sex vinster och två oavgjorda följde efter förlusten i Oxford.
Efter att ha spelat bort sig från kvalstriden med raden 0-3-2 gjorde Portsmouth en av säsongens bästa matcher hemma mot senare direktuppflyttade Rotherham och vann med 3-0. Kanske var det pressen som var borta. Segern var den första i en svit om fyra segrar och ett kryss innan Sheffield Wednesday satte stopp för den i sista omgången.

Är Exeter borta en lämpligt uppgift? Laget har 2-3-5 på sina tio senaste och är inte någon sprudlande form. Med 17 poäng på elva hemmamatcher har man ett snarlikt snitt som Portsmouth på bortaplan där det blivit 14 poäng på nio matcher. En seger känns som absolut nödvändig här, men viktigast är att det kan tas med något positivt tillsammans med en eller tre poäng från matchen. Att komma tillbaka och få med sig en poäng som borta mot Accrington, eller försvara tappert med tio man och förlora sent som mot Oxford, eller helt enkelt göra ett första mål med lite tur och hålla ledningen.

Det kommer att vända snart.