Storseger mot Sunderland, men magplask mot Sutton

På en extremt blöt plan kunde Portsmouth slå Sunderland klart och skapade med det lite andrum. Detta följdes upp av en blek insats mot Sutton, förvisso med ett reservbetonat lag, men prestationen var långt under vad som krävs av spelare som vill vara med i a-laget.

Portsmouth 4 - 0 Sunderland

Pompey (3-4-3): Bazunu; Freeman, Raggett, Williams; Romeo, Tunnicliffe, Morrell, Brown (k); Harness (Thompson 74), Curtis, Marquis (Harrison 85)

Mål: Harness 19, Brown 33, Marquis 45, 61

Gula kort: Tunnicliffe, Curtis

Övriga avbytare: Bass, Downing, Jacobs, Hackett, Hirst

Sunderland (4-2-3-1): Hoffmann; Winchester, Flanagan, Wright, Cirkin; Evans (k) (Neil 74), O’Nien; O’Brien, Embleton (Doyle 46), Dajaku (Pritchard 68); Stewart

Gula kort: Neil

Övriga avbytare: Burge, Huggins, Alves, Taylor

Domare: Ben Toner

Publik: 17418 (2110 gästande)

Förutsättningarna inför matchen var inte goda för hemmalaget. En lång rad matcher utan vinst och därtill ett magplask i Burton. Serieledande Sunderland och en inkommande storm på besök. Det lovade inte gott för att rulla ut bollen till en trebackslinje som vid flera tillfällen på kort tid orsakat farligheter och baklängesmål med snåla passningar. Storm eller ej, frågan inför matchen var om laget skulle börja spela lite enklare på egen planhalva. En dyngsur gräsmatta gjorde beslutet lättare.

När matchen sparkades igång var mattan rätt okej ändå och även om båda lagen hade problem med sitt kortpassningsspel såg det ut som fotboll. Dessutom är det så att spelarna efter hand sparkar undan vattnet från planen har jag hört. Hemmalaget spelade mer på framfoten än mot Burton och satte Sunderland under press från start. Utdelningen kom efter en dryg kvart sedan Gavin Bazunu hittat ut till Lee Brown med en härligt flack passning. Brown nickade in till Ronan Curtis, fick tillbaka en boll i djupet och hittade sedan in till Marcus Harness. Harness tog emot och sköt ett skott som styrdes något och hittade in vid stolproten. Ett fint anfall där John Marquis ska ha beröm för att ha skapat ytan åt Harness med en smart löpning.

Sunderland hade inte mycket att komma med, men hittade in bakom vingbackarna vid två tillfällen. Det blev farligt den andra gången när Kieron Freeman inte lyckades stoppa anfallaren, men där Sean Raggett kom in med en ändamålsenlig och kraftfull glidtackling och räddade vad som såg ut som ett potentiellt baklängesmål. Domaren Ben Toner valde dock helt riktigt att döma frispark för Freemans fasthållning och Luke O’Nien sköt ett sådant där modernt skott tätt över som Bazunu såg ut att ha koll på. Mindre koll hade Irlands etta strax därefter när han skulle rulla ut bollen till Freeman och bollen fastnade i vätan mitt emellan dem. Freeman reagerade snabbast och skyfflade undan bollen.

Mer intressant än så blev det inte för Sunderland. Portsmouth fortsatte att ha roligt på sin vänsterkant där mattan var som bäst. Curtis tog sig in i straffområdet och hakades upp utan åtgärd från domaren. Efter en kort protestgest vann han tillbaka bollen mot O’Nien som fick ont och eftersom O’Nien är en sådan där ärlig spelare som inte skulle filma var jag säker på frispark, men domaren fattade det som efter en repris skulle visa sig vara det korrekta domslutet att fria. Bollen spelades ut till Harness vid hörnflaggan, sedan en låg boll in mot Marquis vid första stolpen, en klackskarv till Lee from Football som passade in 2-0 med högerfoten. Vänsterbackens tredje mål för säsongen och delad intern skytteligaledning med Harness. Det var ett mycket fint mål och det firades genom att Brown gled på mage mellan Marquis ben.

Nu tyckte inte Sunderland att det var roligt med regn längre och lade det mesta av sin energi på att påpeka för domaren att den här planen går inte att spela på. Det såg överlag parodiskt och ibland ganska patetiskt ut, men det är klart att det inte är samma förutsättningar om det ena laget leder. Samtidigt kanske 2-0 inte är den säkraste ledningen så hemmalaget såg till att sätta även trean strax innan paus när Marquis lurade tre spelare med en löpning på en frispark och skarvade bollen i mål med utsidan av foten. Måltorkan äntligen bruten och det hade talats så länge om att han behövde en boll som studsade på honom och in, men detta var något helt annat.

Sunderland fortsatte att hävda att planen var ospelbar och det är lite märkligt när två av målen hade kommit till på ett snabbt passningsspel utefter marken. Bilderna från pausen såg inte speciellt upplyftande ut med ett tilltagande regn och ett stort gäng funktionärer som fick bort ansenliga mängder vatten från planen. Var går gränsen för när det börjar bli farligt? Svårspelat är en sak, men det gäller ju för båda lagen. En domare kan inte avbryta en match av den anledningen och särskilt inte när det står 3-0. Om matchen hade kunnat återupptas en annan gång vid ställningen 3-0 hade det varit ett möjligt beslut, men reglerna säger att matchen i så fall ska spelas om.

Domaren föll inte för trycket utan andra halvlek spelades igång. Bazunu hade inget att göra och istället för farligheter mot Milton End kom 4-0 efter att bollen fastnat lite i och runt Sunderlands straffområde. Först utnyttjade Mahlon Romeo en normalt för hård passning som stannade innan kortlinjen och slog ett inlägg mot bortre delen av straffområdet. Där fastnade bollen mellan en försvarare och två hemmaspelare som medverkade till att bollen hamnade hos Joe Morrell. Morrells inlägg mot bortre stolpen var perfekt för Marquis som nickade och sedan slog in returen. Misslyckad kneeslide av Marquis följde, en hög bildades och sedan kom Freeman och gjorde någon form av handvolt upp på högen som han genast trillade av.

Härifrån blev inslagen av lustiga händelser mer och mer frekventa med spelare som sprang förbi bollen, spelare som gled av planen och chanser som dök upp för att bollen oväntat fastnade och chanser som försvann för att bollen oväntat inte fastnade. Harness lirkade fram bollen till Ryan Tunnicliffe som normalt sett enkelt hade satt 5-0, men han kom lite fel till bollen och försökte chippa över målvakten från 20 meter utan att lyckas.

Wanting it more? Den enkla förklaringen är ganska vanlig, men jag skulle vilja säga att det här handlade mer om embracing it more. Det var skillnaden. Det var väl inte så att hemmalaget såg ut att njuta av omständigheterna, men de var fast beslutna att inte låta det påverka insatsen. När bollen fastnade gav Sunderlands spelare upp precis på samma sätt som Ronaldo slutar springa så fort någons hand snuddar vid hans tröja. Man kan tro att Sunderland byggt upp karaktär efter tre säsonger i division tre, men om den fanns där flöt den (tillfälligt?) bort på Fratton Park. Efter 2-0 lade spelare och ledare all energi på att övertyga domaren om att avbryta matchen. Efter 4-0 skrattade Danny Cowley åt det.

Jag sprang förbi en regntung sjumannaplan dagen efter och kunde inte låta bli att ta några kliv längs med kortlinjen för att känna på det. Pölarna var synliga och jag kunde minnas mina knattetränares rop “ordentliga pass!” när jag ytterligare en gång sett en rensning fastna i en stor pöl. Pölarna var inte synliga på Fratton Parks matta, men det är klart att spelare i en storklubb är vana vid bättre förutsättningar än så, även i division tre.

Det är klart att Portsmouth behärskade planen bäst och det skulle kunna förklaras med att flera av spelarna är vana vid en mer direkt spelstil, men vi som sett Portsmouth i var och varannan match den här säsongen vet att sanningen är en annan. Det här är två lag som båda vill spela ut med korta passningar från målvakt till avslut. Skillnaden är att Portsmouth har en målvakt som kan sätta en flack 50-metersboll på huvudet, bröstet eller foten på en vingback. Vi såg det vid 1-0 och det var inte första gången den här säsongen. Det finns anledning att utnyttja den passningsfoten än mer för att variera uppspelen, men vi såg också hur Sunderland hela tiden försökte styra ut Bazunu mot ena sidan när han hade bollen i händerna. På en normal plan finns ändå möjligheten att välja mellan att gå långt och kort, och motståndaren kan inte skära av båda möjligheterna.

Portsmouth 0 - 2 Sutton (EFL Trophy)

Pompey (3-4-1-2): Bass; Downing (Freeman 43), Raggett, Brown (k); Romeo, Mnoga (Williams 46), Thompson, Hackett; Jacobs; Hirst, Gassan (Harrison 56)

Gula kort: Jacobs

Övriga avbytare: Steward, Kaba, Hughes, Tunnicliffe

Sutton (4-4-2): Bouzanis; Kizzi, Rowe, John, Wyatt; Korboa, Beautyman (k) (Eastmond 74), Smith, Randall; Sho-Silva (Bennett 65), Olaofe (Boldewijn 61)

Mål: Olaofe 55, John 71

Gula kort: Eastmond

Övriga avbytare: Palmer, Lovatt, Milsom, Ajiboye

Domare: Lee Swabey

Publik: 2490 (198 gästande)

Plaskigt är temat för den här halvmånadsrapporten. Det blev magplask i Burton och så också hemma mot Sutton i EFL Trophy. När de flesta andra svenska fotbollsfans tittade på Sverige mot Grekland tittade jag på en otroligt händelsefattig match i en enligt Ford Prefect i stort sett menlös cup. Ja, jag hade valt landskampen om jag hade haft tillgång till den, men nu såg jag Portsmouth mot Sutton och hoppades på att Ghassan Ahadme och George Hirst skulle kunna göra mål mot ett division fyra-lag. Det blev ytterligare speltid för Louis Thompson, Paul Downing och Michael Jacobs, den sistnämnde i en audition för den svåra bortamatchen mot Rotherham där Curtis är avstängd. Nio av spelarna i laget som besegrade ett seniordominerat Bournemouth med 3-0 bakom stängda dörrar startade.

“Vi gav chansen till några spelare som inte fått så mycket speltid. De tog den inte.” sade Danny Cowley till Andrew Moon efter matchen. Här var det ingen tvekan om att Sutton ville det mer, men dålig inställning är bara en liten del av förklaringen. Ett problem som det här laget har är att i vissa matcher kommer man inte framåt för att man inte spelar sig ur pressen. Vi såg det mot Burton, men det blev ännu tydligare mot Sutton. Inte ett enda avslut på mål på hela matchen, mot ett division fyra-lag på hemmaplan, med enbart seniorer på planen. Förvisso sattes Haji Mnoga i en obekväm position på innermittfältet och Lee from Football som mittback. Vidare har Downing, Jacobs och Hirst dragits en del med skadeproblem och haft svårt att närma sig hundraprocentighet, men den elva som startade mot Sutton borde kunna bättre.

Första halvlek dominerades av Portsmouth bollinnehavsmässigt, dock med bollen i egen tredjedel och när den kom till mittfältet vann Sutton den ganska enkelt. De bollar som Bazunu satte så perfekt på vingbackarna mot Sunderland kunde inte Alex Bass replikera. Bass har en stark högerfot och det ser inte ut som att han tar i när han skickar iväg bollen sjuttio meter, men det är inte alls med samma precision som Bazunus passningar. Det var få målchanser och det enda som egentligen hände var en halvchans för gästerna strax innan paus. Downing tvingades utgå i den 42:a minuten med en sträckning. 0-0 på Fratton Park och 0-0 i Sverige efter 45 minuter. Portsmouth bytte också ut en lårkakad Mnoga och satte in Williams utan att få kontroll på innermittfältet. Kombinationen med en spelare som spelar med hög intensitet och en långsam kvartsback fungerar dåligt utan en tredje innermittfältare. Issac Olaofe kunde ge gästerna ledningen efter att hans första avslut träffat Freeman. Samtidigt uppmärksammade Flashscore mig på att Sverige tog ledningen.

Ellis Harrison ersatte en anonym Ahadme, men även han fick utgå skadad. Harrison såg ut att komma först till en boll på mittfältet och bli fälld av en till synes mycket ful tackling. Domaren dömde dock frispark till Sutton av oklar anledning och det som såg ut som en potentiell utvisning framstod mer som en halkning som slutade illa för Harrison. Danny Cowley och lokaltidningen tyckte dock tvärtom och det är möjligt att de har rätt och jag har fel för jag såg det hela på en liten skärm, men oavsett vilket var det fel att ge Sutton frisparken. Harrison tvingades utgå endast tio minuter efter att han kommit in och det gjorde Suttons uppgift enklare. Man fick en ny frispark till skänks efter att en Sutton-spelare sprungit ut med bollen över sidlinjen och lagt sig ner i närheten av Williams ben och det hade nog kunnat vara kontakt om inte min skärm var så liten. Den frisparken tog man vara på. 0-2 kom efter synnerligen passivt försvarsspel där en nickduell först förlorades och sedan valde hemmalaget att inte gå in i duell två och tre och Louis John kunde skjuta in bollen i nättaket. Flashscore notifierade mig om Sveriges 2-0 någon minut senare.

Med en man mindre och ett tvåmålsunderläge var resten av matchen inte alls skoj att se på. Reeco Hackett försökte, Thompson och Romeo försökte, men det var det hela. Jacobs spelade sig längre bort från startelvan och jag vet inte om Ahadme eller Hirst inte är tillräckligt bra, får för dålig service, har dåligt självförtroende eller en kombination av dessa. Sutton kanske borde ha åkt på ett rött kort i situationen som skadade Harrison och de skulle inte fått frisparken till 0-2, men 0-2 var mer rättvist än vad ett kryss någonsin hade varit. 0-2 var mer rättvist än vad 0-1 hade varit.

Laget tar ut sig självt även på lördag om inga nya skador uppstår. Bazunu ger en nödvändig dimension som inte Bass ger, inte än i varje fall, och det blir Hackett som ersätter Curtis. Romeo, Raggett och Brown behåller sina platser, medan resten får hoppas på en plats på bänken. Visst hade några spelare kunnat prestera klart bättre om stommen hade varit intakt, så det är lite förhastat att påstå att allt är kört så fort någon från startelvan är borta. Ahadme, Hirst och Hackett har trots allt ändå varit med i de matcher de spelat i ligan. Jacobs tycks dock vara inne i en djup svacka och det verkar sitta mer i huvudet än något annat.

***

Ryktena kring akademin bemöttes av en Q&A med Andrew Cullen. Det är nog en sanning med modifikation att ledare har lämnat akademin på grund av brutna löften. Cullen menade att med något undantag hade samtliga gått vidare till bättre tjänster, antingen inom klubben eller till klubbar högre upp i seriesystemet. En av dem hade fått en doktorandtjänst på stadens universitet och sådant går inte att tacka nej till. Tro mig.