Tillbaka där vi hör hemma
Vi lämnar League 1 om två matcher. Sju år sedan den senaste uppflyttningen togs nästa steg. Inte en säsong för tidigt för en klubb som flera gånger sjabblat bort en serieledning med en dålig vår. Men Marlon Pack flyttade hem och när John Mousinho tog över efter Cowleys träffade klubben äntligen rätt. Nybörjarmanagern och kaptenen tog laget till serieseger med två matcher kvar att spela.
Efter 33 år som Pompey-supporter och 21 år som skribent på den här sidan känns det som att cirkeln sluts med den här uppflyttningen. Det var andradivisionen som var klubbens hem på den tiden och det var många säsonger där det inte ens var nära uppflyttning förrän 2002-2003 när Harry Redknapp tog vara på pengarna från försäljningen av Peter Crouch och byggde ett lag som stormade mot Premier League.
Jag har tittat på otaliga videos från firandet. Jag har hört Jordan Clark försöka intervjua en fnittrig Paddy Lane som fortfarande var på lyset ett dygn efter matchen, tackat honom för att han inte sade något svärord för att sedan konstatera att minst ett “shit” hade kommit ur nordirländaren sekunder efter att intervjun avslutades. “We nearly made it through the interview, didn’t we”, kommenterade Clark. Antagligen hade jag mått bäst av att inte höra Joe Rafferty säga “I put lego up my arse” och visa röven samtidigt som Marlon Pack höll tal till fansen på O’Neills. De smaskiga detaljerna kring firandet på den puben var allt som Aftonbladet ville lyfta om uppflyttningen, eftersom det också förekom stöld och skadegörelse från en liten klick besökare. Allt det andra får ni läsa om på våra sidor här. Det handlar om stoltheten över en tidigare säsongsbiljettinnehavare och planstormare som flyttade hem, blev lagkapten och ledde laget till serieseger. Det handlar om tolv säsonger i de två lägre divisionerna, om oss supportrar som gick samman och köpte klubben när den var nära att upplösas och det handlar om charmen med fotboll på den här nivån. Det handlar om unika karaktärer i spelartruppen som har letts av en nybörjarmanager.
Vi börjar med John Mousinho och en återblick till det jag skrev när han blev anställd som förstecoach: Mousinho kommer att få det kämpigt från start. Han kommer arbeta i uppförsbacke, men kanske också utan större förväntningar. För många supportrar är Portsmouth i och med detta en klar nedflyttningskandidat. Det var man säkert innan också och det enda som kunde rädda säsongen vore en klassisk, rekorderlig manager. Men jag gillar modet att våga prova något nytt. Jag hoppas på att Mousinho är en äkta fighter som presterar som bäst med ryggen mot väggen. En sådan typ som folket på ön älskar. Mousinho själv säger att han vill att laget ska spela på framfoten med en aggressiv och offensiv fotboll som vinner matcher och underhåller fans. Exakt samma sak som Danny Cowley sade upprepade gånger. Gott så långt, men kommer vi se det oftare på planen?
Det blev en hel del kryss i början, och förluster mot några topplag, men ett tydligt steg i rätt riktning. Och nu, femton månader senare, har han ett poängsnitt som är mycket nära två (den här säsongen är det 2,14), en guldmedalj och en årets tränare-utmärkelse. Laget har spelat på framfoten. Med knappt 60% bollinnehav i snitt och flest skapade målchanser kombinerar man kontroll med målfarlighet, även om utdelningen kunde ha varit lite bättre. Jag älskar det här spelsättet med korta passningar mellan målvakt och backlinje, och sedan en snabb kombination eller en svepande boll från antingen Pack eller Will Norris ut på kanten. Coachningen under matcherna har också varit mycket bra. Mousinho har inte varit rädd för att agera i paus med byten, men ofta har det handlat om korrigeringar i presspelet.
Men det som främst talar till folket i staden är aldrig ge upp-attityden. Har det blivit 25 poäng från underlägen? Segern mot Barnsley symboliserade detta perfekt. I en match där nervositeten var stor, bollen studsade fel och domaren var inkonsekvent fann man ändå en väg till vinst. Det var ingen tvekan om att Barnsley var bättre i 80 minuter. Och så kom tillfället. Pack hittade in till inhopparen Christian Saydee i straffområdet och han täckte bollen på ett så smart sätt att John McAtees glidtackling träffade hans vänsterfot och inte bollen. Colby Bishop, också inhoppare, fick vänta länge på att slå straffen, men när domaren väl blåste satte han den distinkt och otagbart till vänster. Just då var uppflyttningen i hamn, men Portsmouth ville mer och i den 89:e minuten kom avgörandet. Packs hörna möttes av en stenhård nick från Conor Shaughnessy och bollen smet in mellan stolpen och midjan på försvararen vid stolpen. En nålsögenick. Pack visste inte vart han skulle ta vägen eller vad han skulle göra med tröjan. Shaughnessy hittade mer än en famn i publikhavet. Lika ikoniskt som Svetoslav Todorov 21 år tidigare.
Tack vare Max Swattons fantastiska arbete med att dokumentera säsongen har vi fått en extra bra kontakt med spelarna. Det känns genuint som att det här är ett speciellt gäng. Självklart är det lätt att förstå att Pack har starka känslor för klubben, tidigare säsongsbiljettinnehavare och gräsplockare vid planinvasionen 2003 som han var. Man märker också tydligt hur spelare som Norris, Bishop, Joe Morrell, Sean Raggett och Regan har fäst sig vid klubben, men också lånespelare som Alex Robertson, Myles Peart-Harris och Abu Kamara.
Shaughnessy, liksom Pack och Norris uttagen i årets lag, har gjort fyra vitala nickmål, tre väldigt sena och samtliga på högerhörnor. Värvningen av honom på en fri transfer efter några solida år i Burton möttes av ett “meh”. I premiären var han bänkad, men det räckte med en stark insats i cupen mot Forest Green för att han skulle ta sin givna plats.
Vi var så nöjda med Di’Shon Bernard och Ryley Towler i slutet av förra säsongen att vi hoppades på att de skulle bilda mittbackspar, men Bernard valde Sheffield Wednesday. Portsmouth gjorde ett riktigt kap när man knöt till sig Poole å andra sidan och det var han och Towler som startade i premiären. Medan Towler inte lyckades behålla sin plats var Poole desto mer imponerande. Han hade blivit årets spelare om inte korsbandet hade gått av en tredjedel in på säsongen. När beskedet kom ledde laget förvisso serien, men många gav upp tanken på direktuppflyttning. Poole och Shaughnessy var nödvändiga för kortpassningsspelet. Det skulle bli för enkelt för motståndaren att styra bollen mot Raggett, och det var det som hände när Blackpool blev första lag att besegra Portsmouth i ligan. En 0-4-förlust var väldigt illavarslande.
Men Raggett har en historik av att motbevisa tvivlare. Han inte bara gjorde det han är bra på, nicka bort en boll, en tegelsten, en get, han började våga sig på det här med passningsspel och i cupen drog han in en stramare i krysset från 30 meter. Raggetts utveckling efter Pooles skada har varit enorm. Portsmouth kunde fortsätta spela tålmodigt och flytta motståndaren från sida till sida och till slut mala ner den för att avgöra eller spela av matcherna.
En annan nyckel till det här spelet har varit Norris, målvakten som Peterboroughs fans anser är värdelös, inte ens spelet med fötterna duger. De kan tycka som de vill, men nu är ju inte Darren Ferguson på Mousinhos nivå. Passningsspelet är i klass med Gavin Bazunu och Robert Sanchez. Passionen samma som David Fordes. Jag gillar hans sätt att ställa sig i dörren till omklädningsrummet för en high-five med alla lagkamrater.
Pack. Jag saknar orden för att beskriva den här fantastiske spelaren. Jag beställde en laxrosa bortatröja med trycket “Pack 7” och det var första gången jag valde att trycka ett spelarnamn med nummer. Jag vill att alla ska veta vad jag känner för lagets kapten. Det är en spelare som jag länge hade hoppats på att han skulle flytta hem, men en spelare som hela tiden varit för bra för League 1. Det är han fortfarande. Förra säsongen var han bra, den här var han bäst. Passningsspelet är superbt, men det är passionen för klubben och ledarskapet som sticker ut mest. I en Instagram-story tog han med ett ikoniskt foto av honom där han sitter med ryggen mot fotografen på en supporters axlar med armarna i luften, och en uppmaning om att få kontakt med fotografen för att kunna ge honom matchskorna som tack. För mig som supporter blir det inte större än en lokal lagkapten som leder ens lag till en stor framgång. Han är irriterande perfekt, menade Morrell, som lade till att han förutom att han vinner i pingis hela tiden också är väldigt klok.
Och då leds vi förstås in på den lille fräsande walesaren. Han menar själv att han inte är någon vidare fotbollsspelare, att han inte har storleken eller snabbheten, så då får han fokusera på att vara jobbig att möta. Hade Portsmouth haft Morrell hela våren hade uppflyttningen varit klar långt tidigare. Jag är säker på att han vill stanna kvar i klubben resten av sin karriär.
Pack och Morrell var Danny och Nicky Cowleys värvningar. Bröderna lade grunden till den koppling mellan klubb och stad som nu växt sig otroligt stark. Båda två var snabba med att gratulera till uppflyttningen och fick uppskattande svar från fansen. Vi ska aldrig glömma bort det arbete Cowleys gjorde. Även om vi älskar Mousinho finns det kvar en liten känsla av att man kan önska att Cowleys hade fått den här framgången.
I och med uppflyttningen är vi tillbaka där vi hör hemma. Vissa vill se klubben i Premier League, men det är inget jag personligen saknar. De få matcher jag ser rycks sönder av billiga frisparkar och knäppa VAR-analyser, och på läktarna är det så otroligt dött. Ser och ser förresten, jag har gått ner en nivå i mitt Viaplay-paket och nöjer mig med cupfotboll och Championship och nedåt. Det räcker gott med att ha sett nästan 40 Pompey-matcher på iFollow den gångna säsongen. De bästa helgerna är när det vankas FA-cup i omgång 1 och 2 då man kan få se en match på en liten arena med skog eller hus bakom.
Kommer jag sakna League 1? Kanske. Det enda problemet med serien är att Portsmouth är för stora för att spela där och att det är så sabla svårt att gå upp från den. Fotbollen är underhållande för serien är så jämn - det är först på senare år som vi börjat se ganska många storsegrar för topplagen. Det är ju också det att topplagen inte är tillräckligt bra för att en 2-0-ledning hemma mot ett bottenlag ska kännas säker. Ett långt inkast som försvaras dåligt och det står 2-1. Jag ser verkligen fram emot att följa kvalet. Först tänkte jag att det var Peterborough jag hoppades på för deras anfallsfotboll, sedan gladdes jag åt att Oxford ryckte upp sig, delvis tack vare Jack Ward och hans podcast (glädjandet alltså, inte uppryckningen), och jag gillar Lincolns sätt att spela med organiserat kaos. Efter tisdagens match kan jag se Barnsley ta hem kvalet, men Bolton är nog ändå laget som är bäst på att spela boll i den här serien. De borde också få gå upp.
Vi kommer fortsätta att gotta oss i den här framgången. Det lär ta sig uttryck i att bära matchtröja varje dag och säkerligen skriva en och annan text till. Imorgon kommer Pack att få höja pokalen på mittplan efter matchen, om det inte blir en till planinvasion vill säga. Med sju års distans rankar jag uppflyttningen från League 2 högre än FA-cupsegern 2008 som jag bevittnade på plats på Wembley. Jag är säker på att den här säsongen kommer vara den bästa jag varit med om om ytterligare sju år.
