Tung förlust i Oxford följdes av två raka hemmasegrar
Första halvan av februari gav sex poäng på tre matcher och en stabil mittenplacering för Portsmouth. Man hade haft ordentligt häng på kvalplatserna med en seger i Oxford, men ett tidigt rött kort innebar en för tuff uppförsbacke.
Oxford 3 - 2 Portsmouth
Oxford (3-1-4-2): Stevens; McNally, Moore (k), Brown (Holland 55); Kane; Williams (Winnall 63), Sykes, Brannagan, Seddon (Mousinho 90+8); Bodin (McGuane 87), Taylor
Mål: McNally 6, Brannagan 82, Holland 90+6
Gula kort: Brannagan, Seddon, Kane, Moore
Övriga avbytare: Eastwood, Forde, Smyth
Pompey (3-4-1-2): Bazunu; Carter, Raggett (k), Ogilvie; Freeman (Robertson 60), Thompson (Tunnicliffe 71), Morrell, Hume (Hackett 90+5); Jacobs; Hirst (O’Brien 82), Curtis
Mål: Jacobs 10, Curtis 51
Utvisad: Morrell 15
Gula kort: Jacobs, Hirst, Hume, Curtis, Bazunu, Tunnicliffe, Raggett
Övriga avbytare: Webber, Harness, Walker
Matchens lirare: Samuel Barrott
Publik: 10373 (1754 Pompey-fans)
Efter förlusten mot Charlton, där Portsmouth hade tappat sitt lovande spel efter ett offsidemål i baken, hade tåget nästan gått. En förlust i bortamatchen mot målglada och hemmastarka Oxford kom att slå spiken i kistan. 3-2 i den 97:e minuten efter stor dominans från hemmalaget. Inget att snacka om för den som tittar på bara siffrorna, men mycket positivt att ta med sig för Portsmouth trots allt.
Matchen inleddes annars med ett tidigt hemmamål efter att Hayden Carter tappat markeringen på en hörna. 1-1 kom ganska omgående sedan Ronan Curtis klackat bollen till Kieron Freeman vars passning slogs in i öppet mål av Michael Jacobs. Men när Portsmouth för ovanlighetens skull hade repat sig efter ett baklängesmål kom ett annat bakslag.
En lös boll på mittplan som studsade upp i midjehöjd, en kort Joe Morrell och en normallång Cameron Brannagan. Morrell valde foten och Brannagan huvudet. Varför han valde det är oklart, för det var ett väldigt känsligt huvud han stack fram. Det var två spelare mellan domaren och incidenten och kameran hade snarlik vinkel. Det gick inte att se vad som verkligen hände, men Brannagans match såg ut att vara över. Ja, kanske skulle han missa flera matcher om man enbart gick på hur kan kastade sig och vred sig i plågor. Smärtan gick mirakulöst över direkt efter att domaren visade upp det röda kortet för Morrell.
Sträckt ben och sulan först kan ge rött kort och jag tror att domaren hade fattat samma beslut om han såg det från en annan vinkel. I slow motion ser det ut som att Morrells dobb möjligen träffar Brannagan i håret. Men är det farligt spel? Är det våldsamt? Går det överhuvudtaget att föreställa sig att det skulle göra så ont att man måste kasta sig, hålla för ansiktet och rulla runt i flera minuter? Ingen kan veta hur länge det gör ont i Brannagans hår, men för många av oss går det över snabbt. De flesta Oxford-supportrar som kommenterade inlägget verkar överens om att det inte var rött kort, men flera var snabba med att påpeka att George Hirst skulle åkt ut några minuter senare för en armbåge i ansiktet på en mittback. Det kan jag hålla med om även om det i sig inte rättfärdigar en trematchersavstängning på Morrell.
Spel en man mindre från femtonde minuten och ingen möjlighet att byta från hemmakommentatorer (som för övrigt också tyckte att det var fel med rött kort) till bortakommentatorer i sändningen gjorde att jag stängde av och gjorde nytta i hemmet istället. Flashscore visade 75% bollinnehav och en massa avslut för Oxford, men ett kontringsmål av Curtis i början av andra halvlek, en halvlek som blev försenad på grund av en incident i spelargången. Incidenten tonades ner av både Karl Robinson och Danny Cowley, men likväl har en utredning tillsatts och det ska bli intressant att få veta vad som verkligen hände.
Efter 1-2 följde en massa maskning från bortalaget. Till slut rämnade muren när Brannagan rättade till kalufsen och sköt in 2-2 från långt håll. Och sedan kom 3-2 på ytterligare ett långskott knappt sju minuter in på den tio minuter långa tilläggstiden. Tio minuter? Ja, Kieron Freeman hade fått en boll i huvudet och pajat foten när han landade och det tog tid. Och Gavin Bazunu hade till och med fått ett gult kort för maskning och då är man ju bara där uppe i fem minuter. Tio minuter verkar rimligt.
Säsongen tuffar vidare, men tåget från Fratton är inte på väg mot kval. Det handlar istället om att i första hand säkra en nästa säsong i League 1. Det är inte så roligt, men åtminstone kan vi vara med på resan och se i stort sett varje match. För de som var på matchen var det ändå en klart positiv upplevelse. Laget kämpade hårt mot alla odds och det gillade bortasupportrarna. Det är det som är Portsmouth. Hela staden är som bäst när allt går emot. Klubbens och stadens själ hör hemma runt nedflyttningsstrecket i Championship. Ge allt och gå för det, mot alla odds.
Portsmouth 2 - 1 Burton
Pompey (3-4-1-2): Bazunu; Carter, Raggett (k), Ogilvie; Romeo, Thompson (Tunnicliffe 73), Jacobs (Robertson 85), Hume (Hackett 80); Curtis; Hirst, Walker
Mål: Raggett 33, Jacobs 41
Gula kort: Raggett, Curtis
Övriga avbytare: Webber, Jewitt-White, Harness, O’Brien
Burton (3-4-3): Garratt; Shaughnessy, Leak, Borthwick-Jackson; Hamer, Mancienne (k) (Saydee 82), Taylor (Chapman 63), Kokolo; Gilligan, Ahadme (Moult 86), Powell
Mål: Ahadme 50
Gula kort: Mancienne, Powell, Taylor, Chapman
Övriga avbytare: Kovár, Blake-Tracy, Maddox, Lakin
Domare: Craig Hicks
Publik: 13407 (96 gästande)
Portsmouth höll på det så länge som möjligt för att inte ge Burton några fördelar och det var inte förrän startelvorna presenterades som vi förstod att Morrells avstängning skulle bestå. Inte oväntat egentligen, för om man är väldigt bokstavlig och ofotbollsk kan man se ett sträckt ben och en sula i närheten av någons huvud och tycka att det är farligt spel. Och i ärlighetens namn är det bättre att låta avstängningen stå än börja peta i tokiga domslut, för det här var ändå en ganska vanlig domarinsats på den här nivån. Beslutet fick en jobbig konsekvens för en hårt åtgången och tunn trupp. Tre matcher att spela med 3/4 + 1/4 innermittfältare. Danny Cowley var vass på den här punkten efter matchen i intervjun med BBCs Andy Moon: “I’d like someone to have a look at the laws and maybe the FA to speak to football people and adapt the laws to the sanctions are fair”.
Mot Burton fick man vara kreativa. Det blev en sorts 3-3-2-2-uppställning där Louis Thompson fick ta en ovan defensiv roll bakom vänsteryttrarna Curtis och Jacobs. Precis samma triangel som spelade efter utvisningen mot Oxford, men nu med två anfallare framför den. Hemmalaget startade offensivt och var nära några gånger. Först Curtis med ett skott som styrdes utanför och därefter en serie fasta situationer som Burton hade väldigt svårt att försvara. Domaren var extra skarp och hittade snabbt en bra nivå som innebar gult kort för det som skulle vara gult kort och lät spelet flyta, om det nu hade varit så att spelet lät sig flyta. Sean Raggett satte tonen med en brysk kapning av före detta lagkamraten Gassan Ahadme och sedan var det Michael Manciennes tur. Thompson däremot kom undan och det var som brorsan Nathans förmåga att falla lätt och få frispark, fast tvärtom. Louis fällde spelare till höger och vänster utan att bli varnad. Det var som att varje tackling var ett halvt gult kort och därför inte räknades i domarens bok.
Det var mer tackling och felpass än spel. För båda lagen låg passningsprocenten nära 60 och det var stundtals riktigt dålig fotboll mellan ett nervöst hemmalag och ett dåligt bortalag. Frustrationen var stor hos Jimmy Floyd Hasselbaink och den tog han ut över domaren. 1-0 kom till slut när Raggett fick fritt fram att nicka in Jacobs hörna och Jacobs själv ökade på till 2-0 sedan han snott åt sig bollen på offensiv planhalva och arbetat fram ett friläge som han enkelt utnyttjade. Mål eller assist var 50:e minut för Jacobs denna säsong enligt någon på Twitter och vi ser äntligen den spelare som vi förväntade oss när han anlände förra hösten. Portsmouth hade kontroll, men Burton var inte långt från en reducering i slutet av första halvlek när Bazunu räddade ett avslut vid sin högra stolpe.
Andra halvlek kunde blivit en defilering om hemmalaget varit lite mer effektiva. Det var nära 3-0 redan i de inledande minuterna, men snart kom det att bli mycket mer spännande än vad det borde bli. Burton spelade sig fram på högerkanten och ett bra inspel snett inåt bakåt förbi en bortscreenad Mahlon Romeo hittade Terry Taylor vars skott styrdes in av Ahadme. Släkten är värst och den tillresta armén av Burton-supportrar jublade lite tyst.
Nu kunde man tro att hemmapubliken skulle svara med lite stöd till sina spelare som borde vara ganska slitna och spelade med rätt så kassa förutsättningar. Men allt snack om att det enda man vill se är spelare som ger allt och går för det är bara tomt, för de flesta på Fratton Park kan inte ens känna igen “ger allt” eller “går för det”. Eller så var det bara nervositet, för det kan ju också göra att man blir lite tyst. Jag tror att det i grund och botten handlar om supportrar som är bortskämda och som väntar på något att reagera på. Hirst gav allt och lite till, Thompson täckte varenda grässtrå och fick kramp efter 70 minuter och Jacobs likaså en kvart senare. Hume såg helt färdig ut. Chanser hade funnits för 3-1 men inte för 2-2. Det var först när inhopparen Reeco Hackett fräste fram med kraft och fart som det tände till på läktarna igen, men det var inte en hemmapublik som bar sitt lag till segern. Det var en publik som i varje fall inte suckade och stånkade för de där fyra av tio passningar som gick fel, men det var signifikativt att den näst högsta ljudnivån i andra halvlek uppstod efter att Hasselbaink fick gult kort.
Ursäkter. För få bortasupportrar. Inte tillräckligt inspirerande på planen. Ja, det är moderna tider numera och det kanske inte är så att supportrar ska inspirera spelarna. Jag fastnade för Portsmouth för 30 år sedan av slumpmässiga skäl, men mitt engagemang är starkt just för att supportrarnas stöd alltid ökar i motgång. Därför gör det mig ont att se att det alltid finns en ursäkt till att inte ge det stödet.
Det här är inte mitt Portsmouth.
Portsmouth 4 - 0 Doncaster
Pompey (3-4-3): Bazunu; Carter, Raggett, Robertson (k); Harness, Thompson (Ogilvie 83), Jacobs (O’Brien 80), Hackett; Curtis, Harness, Walker (Tunnicliffe 67)
Mål: Hackett 56, Hirst 63, O’Brien 81, Raggett 90+5
Gula kort: Thompson
Övriga avbytare: Webber, Romeo, Jewitt-White, Hume
Doncaster (4-1-4-1): Mitchell; Knoyle, Younger, Olowu, Jackson (Agard 70); Gardner; Griffiths, Smith, Rowe (k), Martin (Barlow 78); Dodoo (Odubeko 60)
Övriga avbytare: Jones, Williams, Seaman, Clayton
Domare: Tom Reeves
Publik: 14767 (295 gästande)
Hemmalaget med en väldigt offensiv uppställning. Två yttrar som vingbackar och två yttrar som innermittfältare. Man kunde tro att jumbon avfärdades enkelt tack vare gasen i botten från start. Så var dock inte fallet. Portsmouth hade ingen bra fart på bollen och Jacobs placerade sig för långt till vänster medan Curtis fick för sig att spela i anfallet. Det var inte den sortens bred triangel som Cowleys vill se. Nej, Doncaster var bättre och farligare före paus och hade tagit ledningen om det inte var för Raggetts räddning på mållinjen när Joe Dodoo hittade förbi Bazunu med bortalagets enda intressanta avslut på hela matchen. Just avsluten var Donnys stora problem. Flera lägen såg lovande ut och ett bättre lag hade kunnat vara i ledning efter 45 minuter.
Det var ett bättre hemmalag i andra halvlek. Efter att Raggett hade täckt Josh Martins avslut var det spel mot ett mål. Marcus Harness hittade Hacketts panna till 1-0 och motståndarens försvar rämnade. Hirst tog vara på en missriktad nick och satte 2-0. Sedan fanns det lägen för ytterligare mål och trean kom när Aiden O'Brien stötte in bollen efter en knapp minut på planen. På tilläggstid lurade Carter skjortan av Aidan Barlow på en yta där en annan inte får plats med sina fötter och fixade en frispark. Hackett slog den och Raggett skallade in sitt tredje av de tio mål han ska göra den här säsongen enligt Danny Cowley. Carters dragning är väl värd att se om från flera vinklar.
Det här var inte heller någon välspelad match. Det är förstås division tre vi snackar om och inte heller Sheffield Wednesday mot Rotherham lyfte. En klassisk tipsextramatch med vind, lera och hårt arbete, men låg kvalitet. Rotherham springer hem seriesegern överlägset med enkelt och fysiskt spel. Rotherham åker ur the Championship på grund av för mycket tekniskt och fysiskt motstånd. Upprepa. Det låter inte alls lockande, kan jag tänka mig, men jag skulle gärna vara i Rotherhams sits. Att som en av få hållbara klubbar kämpa emot överlägset motstånd och under förutsättningen att ett nytt kontrakt i andradivisionen skulle vara en enorm framgång.
Jag tror att något sådant skulle få liv i klubben igen.
