Två raka segrar i serien, men uttåg i cupen
Med flera hål i truppen inför premiären var det frågan om Portsmouth verkligen var redo att sparka igång säsongen. Inför bortamatchen mot Fleetwood fanns bara två innermittfältare tillgängliga, och en av dem kastade in handduken på uppvärmningen.
Fleetwood 0 - 1 Portsmouth
Fleetwood (3-4-3): Cairns; Hill, Clarke, Andrew; Halliday, Biggins (Batty 73), Rossiter (k), Clark (Edmondson 82); Morris, Garner (Pilkington 73), Morton
Övriga avbytare: Crellin, Johnson, Holgate, Camps
Pompey (4-2-3-1): Bass; Freeman, Raggett, Robertson (k), Brown; Tunnicliffe, Ogilvie; Harness (Johnson 90+2), Gassan (Hackett-Fairchild 68), Curtis; Marquis (Hirst 74)
Mål: Brown 60
Gula kort: Brown, Curtis, Freeman
Övriga avbytare: Bazunu, Mnoga, Kaba, Jewitt-White
Domare: Benjamin Speedie
Publik: 4562 (1092 gästande)
Nej, Portsmouth var inte riktigt redo när säsongen sparkades igång. Shaun Williams hade fått ont i ryggen av att flytta sin sjuåring från en säng till en annan och en nio istället för sex timmars resa till Fleetwood gjorde inte underverk för honom. Eller för resten av truppen. Williams, en av två kontrakterade innermittfältare, testade att värma upp, men fick kliva av och med halvtimmen till avspark kallades Connor Ogilvie in för sin första seniormatch på positionen. Normalt sett hade Michael Jacobs ersatt, men han var i Ipswich efter en lyckad läkarundersökning och övergången var bara formaliteter bort när Ipswich hittade en bättre mittfältare och drog sig ur affären.
Fleetwood var klart bättre än Portsmouth från start och den där pressen som Cowleys har infört fanns inte där. Fleetwood skapade förvisso inte några farliga chanser, förutom en då Gerard Garner svingade på ett inspel från vänster och sköt rakt i famnen på Alex Bass. Portsmouths bästa chans var en frispark i ribban av Ronan Curtis som spelade trots att hans flickvän haft ett missfall dagarna före match. En ramträff blev det även för Fleetwood då Shayden Morris sköt i utsidan av stolpen från en snäv vinkel, men Bass hade täckning för avslutet.
Portsmouth skulle inte göra en lika dålig halvlek som den första och den andra var jämnare, med liten övervikt för bortalaget ett tag. Gassan Ahadme fick ett gyllene läge efter att Ryan Tunnicliffes skott turligt studsat fram till honom, men Alex Cairns var snabbt ute och gav anfallaren inte mycket yta att avsluta på och skottet gick rakt på målvakten. Någon minut senare kunde han inget göra då Lee Browns skott borrade sig in vid bortre stolproten. Tunnicliffes inlägg missades grovt av Curtis optimistiska konstspark, Brown tog ner bollen, blundade och sköt och firade målet med att springa iväg med händerna rakt fram som om han höll i en osynlig ratt. Låt oss säga att Brown inte spelar i samma målfirardivision som Bernardo Corradi. Fleetwood tog över efter detta och det blev hårigt vid något tillfälle medan Portsmouth sumpade två bra lägen att avgöra matchen. Inhopparen Reeco Hackett-Fairchild visade framfötterna och hade mycket väl kunnat göra ett mål om han inte hade råkat få på sig John Marquis dykarskor.
Millwall 2 - 1 Portsmouth
Millwall (3-4-1-2): Long; Leonard, Hutchinson (k), Cooper; Romeo, Kieftenbeld, Saville, Malone (Thompson 79); J.Wallace (Mahoney 66); Bradshaw (Smith 66), Afobe
Mål: Malone 21, Saville 27
Gula kort: Cooper
Övriga avbytare: Bialkowski, Pearce, M.Wallace, Mitchell
Pompey (4-2-3-1): Bass; Johnson, Raggett, Robertson (k), Ogilvie; Tunnicliffe, Williams (Jacobs 61); Hackett-Fairchild, Gassan (Freeman 52), Curtis; Marquis (Hirst 46)
Mål: Hackett-Fairchild 4
Röda kort: Johnson (50)
Gula kort: Hackett-Fairchild
Övriga avbytare: Bazunu, Mnoga, Brown, Harness
Domare: Charles Breakspear
Publik: 7915 (2000 gästande)
Premiären var avklarad och vi hade två mittfältsförstärkningar att vänta, samt den väntade övergången för Jacobs. När måndagen gled över till eftermiddag kom dock nyheterna om att Ipswich hade gett både Luton och Joe Morrell ett bättre bud och sedan även nyheten om att man dragit sig ur Jacobs-affären (vilket huvudpersonen aldrig meddelades om för övrigt, men Paul Cook är inte heller Danny Cowley). Det kunde förstås se ut som att herr Cook bara ville förstöra för sin gamla klubb genom att dra sig ur övergången som skulle finansiera Morrell till Portsmouth, men självklart är detta bara fotbollsaffärers natur, eller hur? Nåväl, Morrell ville inte till sin hemstad för att riskera att nöta bänk och uppskattade betydligt mer att återförenas med Cowleys, om än med lägre lön. Förutom Morrell blev även Louis Thompson klar innan avfärd mot Millwalls The Den, men ingen av dem skulle medverka i matchen.
Det blev istället ett kärt återseende för Williams som hade spelat sju säsonger i Millwall innan hans kontrakt gick ut i somras. 6000 hemma- och 2000 bortafans kunde hylla mittfältaren när han byttes ut med kramp i den 60:e minuten. Innan dess hade gästerna rivstartat och den höga men inte alltför stressande pressen resulterade i att Hackett-Fairchild snodde åt sig bollen, ryckte sig förbi en försvarare och dundrade in en vänsterslägga från 20 meter till 0-1 i den fjärde minuten. Hans första mål för Portsmouth.
Millwall åt sig in i matchen och visade skillnaden mellan toppen av the Championship och League 1. Även om Portsmouth hela tiden var med i matchen var det skillnad mellan lagen. Två tveksamma ingripanden i gästernas försvar låg bakom vändningen då Bass lämnade retur på ett inte alltför märkvärdigt skott och sedan lite väl mycket passivitet när en andraboll förpassades i nät. Kanske gick det för fort.
Andra halvlek inleddes med att Charles Breakspear missade en ganska klar hands i Millwalls straffområde. Det var säkert inte meningen att skicka rensningen på egen hand, men om det inte är hands i ett sådant läge är det kanske ingen mening med att ha en handsregel. Armen var i huvudhöjd. Klantigt? Visst, men Chris Brass berömda självmål var också klantigt och det dömdes inte bort. Vi minns hur Christian Burgess fick sitt andra gula kort för att ha nickat bollen på sin arm mot Doncaster på den tiden Brett Pitman spelade i Portsmouth och Marquis i Doncaster, och ja, jag kan vara lite långsint ibland.
Detta toppades med ytterligare en hands sekunderna senare, men denna gång var armen intill kroppen och endast en nitisk VAR-domare hade gett straff för det. Breakspears dåliga inledning på halvleken fortsatte med en utvisning för Callum Johnson efter en tuff tackling på bollen. Gary Rowett, manager i Millwall, tyckte också att domslutet var galet och Danny Cowley menade att det möjligen kunde vara frispark med tanke på att Johnsons andra ben fällde motståndaren. Tom Bradshaw var den som kom in sist i situationen och fick ondast. Johnsons högra sula träffade bollen, Bradshaw träffade Johnsons högra vad och Johnsons vänstra ben fällde Bradshaw. En stillbild säger inte allt, men här är det väldigt uppenbart att det inte ska vara rött kort. Bradshaw kommer in från sidan och ser ut att satsa hårdare. Det kräver väl att man vevar situationen ett antal gånger innan man ser vad som händer förstås, men även i realtid är det svårt för någon som är uppväxt med brittisk fotboll att acceptera domslutet. Det är fjärde gången 2021 som en Portsmouth-spelare blir utvisad för en tackling där spelaren träffar bollen först. Jag minns inte när det hände en motståndare senast. Avstängningen överklagades, men kvarstår.
Med en man mer hade Millwall det lätt att freda det egna målet även om Hackett-Fairchild var ytterst nära att kvittera i slutet. Ett tillslag för mycket gav målvakten chansen att rädda friläget och returen nickades undan på mållinjen. Så dags skulle förstås matchen ha varit avgjord då Bass fick jobba hårt och dessutom fick hjälp av stolpen. I slutet av matchen fick Ben Thompson hoppa in till bortafansens förtjusning. Man skanderade “sign him up” och det är klart att Ben är en våt dröm för många Pompey-fans efter den lyckade lånesejouren för några år sedan, men innermittfältet är nu fulltaligt.
Portsmouth 2 - 0 Crewe
Pompey (4-2-3-1): Bazunu; Freeman, Raggett, Robertson (k), Brown; Tunnicliffe, Williams (Morrell 74); Harness, Hackett-Fairchild (Jacobs 79), Curtis; Marquis (Hirst 82)
Mål: Marquis 48, Harness 64
Övriga avbytare: Bass, Ogilvie, Gassan, Harrison
Crewe (4-4-2): Jääskeläinen; Ramsay, Daniels, Offord, Adebisi; Lundstram, MacDonald (Finney 65), Murphy (k), Ainley; Mandron (Porter 88), Dale (Long 41)
Gula kort: Long
Övriga avbytare: Richards, Thomas, Johnson, McFadzean
Domare: Will Finnie
Publik: 11470 (306 gästande)
Crewe hemma inför knappt 11500 åskådare blev en ensidig historia. Den relativt klena publiksiffran förklaras av att det var extra jobbigt och svårt att köpa biljett denna gång. Klubben var inte redo för att hantera detta på ett bra sätt. Lösningen att ha en säsongsbiljett för de 20 sista hemmamatcherna och lösbiljetter för de tre första var inte optimal. De som var där gjorde sig hörda även om det kan vara bättre tryck, men nu har vi ju saknat publik så länge att det bara var njutbart att höra 11000 hemmasupportrar leva med, och så småningom också få jubla över ett ledningsmål.
Det blev debut för Gavin Bazunu i målet och ligadebut för Williams. Hackett-Fairchild startade som tia i en annars förutsägbar startelva. Morrell fick nöja sig med bänken. Efter en intensiv inledning där spelet böljade fram och tillbaka tog Portsmouth över mer och mer och vann gång på gång boll på offensiv planhalva. Besluten i och runt offensivt straffområde var dock inte alltid så lyckade mot två fyrbackslinjer. Ofta ett tillslag för mycket, ibland ett skott istället för en passning och ibland en passning istället för ett skott. Det var 8-1 i avslut i paus och 43-6 i farliga anfall enligt Flashscore, men riktigt nära kom hemmalaget bara vid något enstaka tillfälle. Farligast blev det när Brown spelade in till Harness vars närskott räddades av Will Jääskeläinen innan Tunnicliffe nickade över det halvöppna målet.
Det var ändå en tidsfråga innan målet skulle komma trots få riktigt heta målchanser. Tunnicliffe vände bort sin motståndare och drev framåt, släppte bollen i precis rätt tillfälle till Marquis som dunkade in ett hårt skott via bortre stolproten. 1-0 framför Fratton End. Efter målet spottade Crewe upp sig och skapade tryck för första och enda gången i matchen. En halvfarlig situation fick fortgå trots hands av en Crewe-spelare och när hemmalaget försökte dribbla sig ur målområdet blev det till slut hörna, en hörna som också blev farlig på grund av samma naiva dribblingsförsök. Jag fick flashbacks från den tiden då det i varje match skrevs “Melée… Goal”, men den här gången kunde man freda målet med lite tur.
Härifrån var det sedan frågan om när det andra målet skulle komma. Marquis hade otur med offsiden vid några tillfällen, bland annat när han trodde ha gjort sitt andra mål för att se flaggan lyftas och det såg ut som en korrekt om än knapp avvinkning. Istället var det Marcus Harness som avgjorde efter ett svagt ingripande av Jääskeläinen. Återigen var det Tunnicliffe som spelade fram och det var ett snabbt anfall som avslutade en stark period av laget.
De två minuterna innan 2-0 representerar väl Cowleys sätt att spela fotboll. Först intensiv och koordinerad press till bollvinst i form av ett inkast, därefter tålmodigt kortpassningsspel med få tillslag där Bazunu agerade libero. Sedan snabb spelvändning genom Curtis briljanta krossboll till djupledslöpande Tunnicliffe. Två touch och ett perfekt släpp till Harness som sköt.
2-0 kunde förstås ha blivit 2-1 om Crewe hade hotat. De sex farliga anfallen man hade kom alla efter att man lyckats spela sig ur pressen och hittat en fri spelare på andra kanten, men det var alltid fler blå än svarta spelare och när passningen skulle slås in framför mål behövde den vara av högsta kvalitet och det var den inte denna gång. Portsmouth fortsatte pressa och stressa fram misstag. Morrell fick komma in och känna på bollen och visade fin speluppfattning och fina fötter. In kom också Jacobs och dessa byten underströk vilken bra bänk som Cowleys nu har att tillgå.
Det var två olika Pompey som vi fick se i de här två seriematcherna. Brown erkände att spelarna “looked leggy” i Fleetwood och vi känner igen det från flera av vårens matcher under Cowleys. Då var truppen skadedrabbad och inte tränad för den typen av presspel. Nu var den inte färdigbyggd och som en följd av detta är inte alla spelare redo. Vi kommer antagligen att få se dessa kontraster under stora delar av säsongen, men det är skönt att se att Cowleys roterar och till skillnad från Kenny Jackett gör byten i ledning. Den situationen som uppstod efter fyra raka segrar i våras kan förhoppningsvis undvikas under den här säsongen. Crewes klass var svår att bedöma och jag förmodar att bättre lag spelar sig ur pressen oftare. Med det sagt är Crewe bollskickligt och ett av få lag som är rustade för att kunna göra just det.
Portsmouth kommer att kunna prestera på ett liknande sätt oftare än inte. Ibland kommer motståndaren att hantera det och ibland kommer matcher förloras för att man åker på kontringsmål utan att själva hitta nätet. Samtidigt kommer det också matcher som den mot Fleetwood där man inte spelar som tänkt, men ändå snor åt sig en poäng eller tre. Det kommer också komma matcher där motståndarna är bättre och vinner rättvist.
Utan att ryckas med av två raka vinster utan insläppt mål konstaterar jag att jag är mer optimistisk än inför säsongen.
