Utslaget ur FA-cupen, men i ligan tuffar det på
Decembers tre matcher har resulterat i en förlust, ett kryss och en vinst under en period då många spelare saknats. I ligaspelet är Portsmouth nu uppe i nio raka utan förlust. Efter 0-4 hemma mot Ipswich var det svårt att se den utvecklingen.
Portsmouth 1 - 2 Harrogate (FA-cupen)
Pompey (3-4-1-2): Bazunu; Freeman (Brown 57), Raggett (k), Ogilvie; Romeo, Azeez, Williams, Hackett (Marquis 75); Jacobs; Harness, Harrison (Curtis 60)
Mål: Harrison 45+1
Gula kort: Azeez, Williams, Ogilvie
Övriga avbytare: Bass, Hughes, Jewitt-White, Payce, Gassan, Gifford
Harrogate Town (4-2-3-1): Oxley; Sheron, Burrell, Hall, Page; Falkingham (k), Kerry; Thomson, Pattison, Diamond; Armstrong
Mål: Armstrong 44, Diamond 90+5
Gula kort: Kerry, Burrell, Pattison, Hall
Övriga avbytare: Cracknell, Power, Orsi, Muldoon
Domare: Simon Mather
Publik: 7857 (121 gästande)
Inte mycket FA-cup på Viaplay denna gång. Andra omgången är inte riktigt lika intressant som den första. Det är färre småställen och jag skulle tro att det inte är lika många skrällar. Tredje omgången är en annan historia. Där kan vi se lag från lägre divisioner mäta sig med reservbetonade lag från storklubbar. Portsmouth slipper åka till Luton och många supportrar är ganska tacksamma för det, förutom de som saknar Kenilworth Road på sin groundhoppinglista. Jag har aldrig varit i Luton, men har en gång träffat en person som varit där. Det lät inte som ett lockande ställe.
Normalt sett ska Portsmouth besegra Harrogate hemma. Inte en solklar seger, men man ska åtminstone vinna rättvist. När uppgifter om startelvan och bänken nådde oss klockan 15 på lördagseftermiddagen insåg många att det här kommer att bli tuffare än tänkt. Shaun Williams skulle egentligen vila sin 35-åriga kropp, men var den ende tillgänglige seniore innermittfältaren. Joe Morrell var sjuk och Louis Thompson hade dragit på sig en höftskada på träning. Ryan Tunnicliffe är borta några veckor till. Även George Hirst var sjuk så det fick bli Miguel Azeez och Ellis Harrison från start på innermittfältet och i anfallet. Ronan Curtis och Lee Brown startade på bänken.
Hemmalaget var bättre i första halvlek och låg på för ett ledningsmål när Williams slog bort en passning på mittplan varpå Harrogate kontrade in 0-1 strax innan paus. Harrison kunde dock kvittera omgående efter att Jacobs skott turligt studsat fram till honom. 1-1 var en hyfsad plattform att bygga vidare på efter paus, men hemmalaget kom av sig och det verkade som att energin gradvis tog slut. Under sista halvtimman skapade man knappt någonting medan Harrogate hade åtminstone tre gyllene lägen att avgöra innan 1-2 kom med matchens sista spark. Rättvist avancemang för gästerna och Danny Cowley var väldigt noga med att framhäva Harrogates insats och försöka tona ner effekterna av att sju till tio spelare varit mer eller mindre sjuka under veckan. Kanske hade det gått vägen om det bara hade funnits en av de där tre innermittfältarna att sätta in istället för Williams i andra halvlek.
Portsmouth 0 - 0 Sheffield Wednesday
Pompey (3-4-1-2): Bazunu; Freeman, Raggett (k), Ogilvie; Romeo, Azeez, Williams, Hackett; Harness; Hirst (Harrison 84), Curtis
Gula kort: Hackett
Övriga avbytare: Bass, Hughes, Jewitt-White, Gassan, Gifford, Marquis
Sheffield Wednesday (3-4-1-2): Peacock-Farrell; Paterson, Palmer, Johnson; Hunt, Dele-Bashiru, Luongo, Shodipo; Bannan (k); Gregory (Berahino 87), Kamberi (Wing 72)
Röda kort: Luongo 66
Gula kort: Paterson
Övriga avbytare: Wildsmith, Brown, Byers, Corbeanu, Sow
Domare: Sam Purkiss
Publik: 16472 (1549 gästande)
Några dagar senare var det dags för ny match på Fratton Park när Sheffield Wednesday kom på besök. Senast det begav sig var våren 2003 när Portsmouth skulle säkra avancemanget till Premier League, men misslyckades då gästerna vann med 1-2. Det är första gången som vi kan rapportera om ett möte klubbarna emellan här på Svenska Fans då vår sida upprättades först några månader senare.
Frågan var om planen skulle vara spelbar efter en massa regn, men efter en planinspektion konstaterades det att det inte var några som helst problem. Kanske hade Cowley och Darren Moore helst sett att matchen hade skjutits upp. Moore saknade sex spelare och hade ingen mittback i sin trebackslinje. Cowley saknade en handfull spelare som matchats flitigt förutom mer eller mindre konstant skadade Paul Downing och korsbandsskadade Jayden Reid. Har jag glömt någon? Just det ja, kapten Clark Robertson har ju varit borta ganska länge. I varje fall var alla fyra centrala anfallare tillgängliga och det var före detta ugglan Hirst som skulle starta mot klubben som hans pappa gjorde 106 ligamål för.
Den första frågan inför matchen var hur mycket Sheffield Wednesday skulle dominera mittfältet anförda av den duktige Barry Bannan mot slitne och långsamme Williams och orutinerade Azeez. Den andra frågan handlade om hur ugglornas trebackslinje skulle kunna stå emot Curtis, Hirst och Marcus Harness. Enligt Football Critic har anfallaren Callum Paterson spelat fyra av sina 50 senaste matcher som högerback, förmodligen i en trebackslinje. Bredvid sig hade han högerbacken Liam Palmer (inte Carltons son) i en central position och till vänster spelade Marvin Johnson. Hemmalaget hade återigen brist på vänsterbackar då Brown slagit upp sin ryggskada och Connor Ogilvie måste vikariera som mittback i Robertsons och Downings frånvaro. Av sex mittbackar på planen var det bara Sean Raggett som hade mittback som sin bästa position. Vingback till vänster var Reeco Hackett, som spelade halvskadad mot Lincoln och inte var speciellt bra mot Harrogate. Men vem skulle annars spela där?
Marken var spelbar medan luften var mer svårhanterlig. Hirst och Portsmouth inledde bra och Paterson drog på sig en tidig varning när Hirst var på väg igenom. Sedan gick han omkull lite för lätt i straffområdet när Palmer träffade lite mer ben än boll och domaren gjorde rätt som friade. Hirst låg också bakom matchens första chans när han spelade fram Curtis till ett bra läge, men Curtis missbedömde bollen något och styrde den över. Ett ännu bättre läge fick Hirst efter att ett par kvicka passningar gett honom ett fritt läge. Skottet gick dock rakt på Bailey Peacock-Farrell och det påminde inte det minsta om farsans vänsterfot. Hirst förklarade efteråt att han siktade mellan benen och det kanske var så, men nog lät det lite som en efterhandskonstruktion. Ett mål på Hirst seniors födelsedag hade inte varit så dumt annars.
Det var tydligt att det fanns ytor bakom Williams och Azeez och gästerna utnyttjade dessa med flera lovande anfall utan att skapa något farligt inledningsvis. Första chansen kom efter att Fisayo Dele-Bashiru brutit fram med kraft och skjutit ett hårt skott tätt över. Sedan skapade några hörnor och inlägg av Bannan oreda och Gavin Bazunu fick briljera med en smått enastående parad där han avvärjde ett säkert mål genom att knäa bollen över egen ribba. Palmer var nära att styra in bollen från nära håll strax efter när han fick bollen på sig efter en nicktouch, men bollen gick strax utanför. Sista chansen innan paus fick Curtis vars skruvade skott tippades undan av målvakten. Det var en riktigt vass räddning.
Andra halvlek inleddes med ett nickläge för Palmer och det var Sheffield Wednesday som i det skedet såg ut att ta grepp om matchen. Portsmouth kom dock tillbaka och Peacock-Farrell gjorde ytterligare en mycket bra räddning sedan Hacketts stenhårda skott touchat en försvarare på väg mot mål. I mitten av halvleken kom den tredje fina räddningen av nordirländaren när Curtis nickade från nära håll. Det var matchens prestation.
Några minuter senare åkte Massimo Luongo ut för en stämpling på Curtis efter att han fått bollen för långt ifrån sig. Det var inga protester från australiensaren som såg till att kolla att Curtis var okej. Tacklingen såg inte vacker ut vare sig i realtid eller på repriserna och Curtis hade tur som kunde fortsätta spela. Curtis har ju en viss ovana att få smällar att se värre ut än vad de är, men inte denna gång.
Matchbilden blev mer ensidig efter utvisningen och gästerna som så långt hade producerat två avslut efter paus fick ägna sig åt försvarsspel, vilket de gjorde briljant. Vid ett tillfälle kom Peacock-Farrell helt fel och Hirst kunde peta bollen förbi honom, men i samband med det halkade han medan publiken skrek efter straff. Det gick inte att se någon kontakt på repriserna och därmed kan vi ge domaren rätt i att inte blåsa. Samtidigt störde målvakten Hirst utan att vara nära att ta bollen. Låt oss säga att det krävs mer än så för en straff och ett andra rött kort.
Mahlon Romeo såg sedan sitt skott blockerat varpå Raggett skickade returen över. Bortalaget sprattlade till offensivt mot slutet av matchen och skapade några hörnor och med tanke på Bannans serve kunde det blivit farligt, men Bazunu och hans försvarare kunde avvärja dem alla.
Det blev sex minuters tilläggstid och Portsmouth skulle skapa ytterligare några chanser. Försvarare var dock i vägen för Romeos och Ogilvies avslut och när Kieron Freemans hårda skott gick halvmetern utanför vid 95 minuter hade gästerna gjort jobbet. På det hela taget en bra match mellan två bra och skadeskjutna lag. De flesta hade varit nöjda med en poäng på förhand. En bra målvakt och heroiskt försvarsspel räddade poängen åt Sheffield Wednesday denna gång, men det ska också sägas att hemmalaget saknade en del skärpa i avgörande lägen.
Portsmouth 2 - 0 Morecambe
Pompey (3-4-1-2): Bazunu; Freeman, Raggett (k), Ogilvie; Romeo, Azeez, Williams, Hackett; Harness (Harrison 80); Curtis, Hirst (Marquis 70)
Mål: Harness 11, Ogilvie 77
Gula kort: Hackett
Övriga avbytare: Bass, Downing, Jewitt-White, Jacobs, Gassan
Morecambe (3-4-1-2): Letheren; O’Connor (k), Wootton (Delaney 56), Gibson; McLaughlin, McLoughlin, McCalmont, Leigh; Phillips; Obika (Ayunga 59), Stockton
Gula kort: Gibson, McLaughlin, Delaney
Övriga avbytare: Andrésson, Cooney, Jones, Wildig, Gnahoua
Domare: Charles Breakspear
Publik: 15001 (182 gästande)
Det är aldrig speciellt lätt att spela mot ett lag som släppt in många mål på kort tid, särskilt inte om man själv saknar förutsättningar för att prestera på normal nivå. Portsmouth mot Morecambe var en underlig match som på många sätt var genomsnittlig. Genomsnittlig i det att inga prestationer stack ut vare sig positivt eller negativt. Genomsnittlig i det att de flesta spelarna blandade bra enskilda prestationer med dåliga.
Morecambe, som föll med 5-0 i Sunderland i tisdags, inledde matchen med en fembackslinje och Portsmouth såg inte riktigt ut att veta hur man skulle ta sig an detta. Tredje starten i rad för gamle Williams och unge Azeez påverkade förstås matchbilden och för Hackett på vänsterkanten stämde inte mycket. På bänken skulle åtminstone Jacobs befinna sig, men han var blek som ett spöke och tillbringade första halvleken framför en skärm i omklädningsrummet.
Så småningom fick hemmalaget lite ordning på bollen och skapade en första chans med Curtis direktskott från långt håll som gick bekvämt utanför för Kyle Letheren. Morecambe gick sedan fram med lite för mycket folk och blev straffade för det i den elfte minuten efter en trasslig situation. Azeez lirkade fram bollen till Curtis som med en skruvad boll frispelade Hirst. Hirst tog sig förbi Letheren, kom ur vinkeln, vände bort målvakten igen och skickade iväg ett skott som Scott Wootton styrde i ribban. Bollen studsade ner på Azeez som förpassade bollen i stolpen och sedan i stolpen igen via Liam Gibson innan Harness skickade in 1-0 i nättaket.
Hemmalaget spelade överlag bra utan att skapa fler vassa målchanser. Morecambe hade en sekvens där man på egen hand spelade sig till en halvchans, men Cole Stocktons skott från dålig vinkel var aldrig nära att oroa Bazunu. Annars var det lite för många felpass för komfort och Williams och Azeez var de främsta syndarna, men även Freeman, Romeo och Hackett slog bort enkla passningar när de tog för mycket tid på sig. När det är sagt ska det också nämnas att Morecambe hade gjort sin läxa och hade ofta en spelare som skar av passningsvägar från backlinjen.
I paus läste jag flera inlägg om att det här var en väldigt bra match av Portsmouth som såg ut att ha full kontroll och 10-2 i avslut och klart övertag i bollinnehav såg ut som tydlig statistik. Men det var inte den första halvleken jag hade sett. Kanske var Andy Moon mer träffsäker i sin analys. Portsmouth hade ett komfortabelt övertag med fler växlar att lägga i.
Den som trodde att ett halvtidssnack skulle få ordning på slarvet i passningsspelet hade fel. Tempot var för lågt och spelarna började nu se trötta ut både fysiskt och mentalt. Att gå runt på 15-16 seniorer i tre matcher på åtta dagar på en regntung matta visade sig vara lite för tufft, men spelarna kämpade på och försvarade sig bra. Kunde man försvara sig mot tunga Wycombe med flera spelare borta skulle väl även det här gå bra, och defensivt skötte sig Freeman, Raggett och Ogilvie briljant. Morecambe skapade inte en enda farlighet förrän det var för sent.
I andra änden hände inte heller mycket förrän i den 77:e minuten när Azeez hörna hittade Ogilvies panna för 2-0. Det var första nickmålet och hörnmålet i ligan för Portsmouth och det gav andrum, men det hade kunnat bli ett spännande slut. Adam Phillips klämde till från drygt 20 meter och Bazunu tippade bollen i ribban, en briljant räddning på ett hårt skott som möjligen touchade Freemans fot på vägen. Väldigt imponerande efter att ha varit sysslolös under stora delar av matchen.
När domaren blåste av hade Portsmouth tagit en sjätte seger på nio förlustfria matcher efter 0-4 hemma mot Ipswich och närmar sig nu playoff-platserna med en poäng upp till sexan Plymouth. Ipswich å andra sidan ligger nio poäng efter Plymouth och har sparkat Paul Cook. Det var svårt att se den utvecklingen efter en match där hela laget visade total brist på karaktär.
Men om det är något vi sett sedan dess är det just karaktär. Truppen har varit hårt skadedrabbad, lyckats vinna borta mot Wycombe utan två av lagets absolut bästa spelare på grund av landslagsspel och nu de senaste två veckorna tvingats hantera icke Covid-relaterad sjukdom som drabbat runt tio spelare. Williams var aldrig tänkt att spela 270 minuter plus tillägg på åtta dagar, men han kom igenom det tack vare att Azeez kunde täcka upp för honom med sin uthållighet, och att han slapp springa extra för att ta hörnorna mot Morecambe. Mot Wimbledon på lördag är åtminstone Morrell och Brown tillbaka och Robertson närmar sig träning med laget igen. Kanske är det värsta över nu. För Azeez kan det här ha varit en period som han kan komma att se tillbaka på som den då han klarade elddopet. Han har inte glänst i någon av dessa tre matcher, men han har visat att han klarar av seniorfotboll och att han under tuff belastning fortfarande kan plocka fram sin briljanta bollbehandling.
