Wigan spräckte förlustnollan
Efter 1-0 mot Shrewsbury var Portsmouth i topp. 0-0 i Doncaster följdes dock upp av en förlust mot Wigan. Tre jämna matcher gav fyra poäng och frågetecken rätades inte ut. Nu väntar landskampsuppehåll.
Portsmouth 1 - 0 Shrewsbury
Pompey (4-2-3-1): Bazunu; Freeman, Raggett, Robertson (k) (Ogilvie 46), Brown; Tunnicliffe, Williams; Harness (Gassan 46), Hackett-Fairchild, Curtis; Marquis (Harrison 90+4)
Mål: Tunnicliffe 3
Gula kort: Curtis
Övriga avbytare: Bass, Morrell, Jacobs, Hirst
Shrewsbury (4-2-3-1): Maroši; Daniels (Ogbeta 84), Pennington, Pierre, Nurse; Bennett (c), Vela; Bloxham (Pyke 62), Udoh, Leahy; Cosgrove
Gula kort: Vela
Övriga avbytare: Burgoyne, Gregory, Davis, Caton
Domare: Trevor Kettle
Publik: 14471 (259 gästande)
Steve Cotterill var tillbaka på Fratton Park efter ett decennium annorstädes. Shrewsburys relativt nye manager har kämpat hårt mot Covid och det var glädjande att se honom tillbaka vid sidlinjen. Äldre och lite plufsigare. Han börjar se ut som en snäll farbror faktiskt, men det gick att känna igen hans stil vid sidlinjen bredvid Aaron Wilbrahams täta skägg.
Det var en fin start för Portsmouth som sågade sig igenom och tog ledningen i den tredje minuten. Marcus Harness vann ett motlägg och passade till Ryan Tunnicliffe vars avslut touchade ett försvarssben och smet in vid den högra stolpen. Shrewsbury stack direkt upp och skapade en dubbelchans där Gavin Bazunu räddade första skottet och returen skickades högt över. Resten av halvleken präglades av kamp, ett bortalag som slog bollarna över mittfältet och ett hemmalag som inte riktigt fick till anfallsspelet.
Efter pausen hade Portsmouth än svårare att hitta rytmen efter att ha behövt ersätta Clark Robertson och Harness med Connor Ogilvie och Gassan Ahadme. Andra halvlek var full av avblåsningar och inget lag var nöjt med domsluten som verkade slumpmässiga. Två av avbrotten var längre på grund av huvudskador och det blev åtta minuters tillägg. Strax innan skylten kom upp var det ytterst nära kvittering efter att John Marquis bjudit på en snål bakåtpassning. Ett inlägg satt perfekt på Aaron Pierres panna, men Bazunu gjorde en stark räddning. Shrewsburys press från minut 80 var tung och tidigare versioner av Portsmouth har kapitulerat i liknande situationer, men den här gången skulle nollan hållas, med alla tillåtna medel.
Lee Brown gjorde vad han kunde för att maska bort tid och hans inkastfinter fick även den assisterande domaren att le. Hur han undgick varning är ofattbart, men huvuddomaren såg i varje fall till att lägga till mer tilläggstid, och det var kanske det som han gjorde mest rätt under matchen förutom när han dömde byte i två fall av tre. När man håller på det jagande laget önskar man att bollen gick över till motståndaren efter ett visst antal sekunder, som det gick till när jag spelade five-a-side (alltså innan ordet futsal fanns). Det finns förstås lite praktiska problem med det, men att fotbollen inte hittat ett sätt att motarbeta maskning är ändå ett misslyckande, även om det är roligare när Brown gör det än Ashley Cole.
Att se de tolv sista minuterna av matchen i efterhand var betydligt skönare än att följa dem på Flashscore och Twitter. Stämningen var grym och det var härligt att se Browns och Marquis skithuseri. När den sistnämnde blev utbytt gick han den krokigaste möjliga vägen mot sidlinjen, en promenad som även inkluderade en fistbump med domaren. Matchen avslutades med att Reeco Hackett-Fairchild vann en inspark i den hundraförsta minuten och firade det som om det var en straffspark. Domaren missade att touchen på Shrewsbury-spelaren skedde på andra sidan linjen.
Doncaster 0 - 0 Portsmouth
Doncaster (4-2-3-1): Dahlberg; Knoyle, R.Williams, Anderson (k) (Horton 12), John; Bostock (Smith 69), Galbraith; Seaman, Close, Rowe; Cukur (Gardner 87)
Gula kort: Bostock, Knoyle
Övriga avbytare: Jones, Blythe, Barlow, E.Williams
Pompey (4-2-3-1): Bazunu; Freeman, Raggett, Robertson (c), Ogilvie; Tunnicliffe, Morrell (Williams 59); Hackett-Fairchild (Jacobs 62), Gassan, Curtis; Marquis (Hirst 74)
Gula kort: Marquis, Jacobs
Övriga avbytare: Bass, Downing, Brown, Harrison
Domare: Carl Boyeson
Publik: 6660 (1292 gästande)
Precis som matchen mot Shrewsbury skiljde sig enormt gentemot matchen mot Crewe skulle Doncaster - Portsmouth bli en helt annan historia. Det var två spelande lag som turades om att dominera och det var till slut logiskt med ett kryss, men att matchen skulle sluta mållöst är svårt att begripa sett till de chanser som skapades. Pontus Dahlberg briljerade i hemmamålet och Bazunu höll tätt i bortamålet. Spelet med fötterna klarade den irländske landslagsmannen klart bättre dock, då Dahlberg gång på gång skickade ut bollen till en skrikande Richie Wellens i första halvlek.
Portsmouth inledde bäst, men efter 15-20 minuter tog Doncaster över. Ben Close i sin nya tiaroll hittade utrymmet framför Portsmouths backlinje, en yta som Shaun Williams normalt sett täcker, men som från start-debutanten Joe Morrell inte befann sig i och John Bostock dominerade över en för dagen blek Tunnicliffe. Lovande spelsekvenser till trots skapade Doncaster få bra lägen. Man hade en boll i mål utan att det räknades sedan Robertson fått en lätt, men lite för tydlig knuff av målskytten. Även om det var en tydlig knuff hade jag inte protesterat om domaren hade godkänt målet.
Det andra bra läget fick Close på en fin genomskärare i högra delen av straffområdet. Bazunu läste situationen och Close fick ingen möjlighet att få till ett vettigt avslut. För Portsmouths del var det ett par nästanlägen och det var aldrig riktigt nära 0-1.
Andra halvlek blev mer och mer dominerad av bortalaget. Ahadme, som var osynlig i den första, spelade upp sig rejält och när Williams och Michael Jacobs byttes in blev trycket stort. Jacobs var ytterst nära att ge gästerna ledningen med ett skott som Dahlberg precis tippade till hörna och på hörnan räddade svensken igen när Marquis nickade från nära håll. Bästa chansen skulle Williams få på straff sedan Ahadme trycks omkull, men återigen räddade målvakten. Det var ingen svår straff att rädda.
Reprisen visade att minst en hemmaspelare tjuvade och straffen skulle egentligen gått om. Det är rätt ofattbart att två domare kan missa en så uppenbar sak, men det är division tre och till huvuddomarens försvar ska det sägas att han gjorde en utmärkt match i övrigt. Och visst är det ändå lätt att acceptera den missen mot bakgrund av det bortdömda målet.
Wigan 1 - 0 Portsmouth
Wigan (4-2-3-1): Amos; Darikwa (k), Whatmough, Watts, Pearce (Massey 85); Naylor, Cousins; Lang (Edwards 90+4), Keane, Jones (McClean 54); Wyke
Mål: Lang 78
Gula kort: Whatmough
Övriga avbytare: Jones, Aasgaard, Bayliss, Humphrys
Pompey (4-2-3-1): Bazunu; Freeman, Raggett, Robertson (k), Brown; Morrell, Williams; Harness (Gassan 84), Tunnicliffe (Hackett-Fairchild 71), Curtis; Marquis (Hirst 73)
Övriga avbytare: Bass, Ogilvie, Thompson, Jacobs
Domare: Christopher Sarginson
Publik: 9571 (963 gästande)
Det var upp till bevis i det första riktiga testet mot ett tänkt topplag. Wigan med en massa spelare av hög kvalitet varav åtminstone en tjänar femsiffrigt i pund i veckan, men ändå med en mindre lönebudget än Portsmouth enligt dess manager Leam Richardson. Portsmouth med dokumenterade problem att knyta till sig förstaalternativen på listan, men med dragningskraften av att vara en storklubb med fantastiskt publikstöd. Visst låter detta lite som att Portsmouth försöker aktivt, och möjligen en aning krystat, att positionera sig som en underdog? Det är säkert sant att man inte kunnat konkurrera i ett fåtal fall, men det går inte att bortse från den kvalitet som finns i truppen.
Matchen spelades med nya tredjeställ för gästerna. Klubben hade gjort en fin releasevideo där vi kunde se två mål av bortgångne Alan McLoughlin i svart och röd tröja. Tredjetröjan är en retrotröja från tidigt 90-tal, med en svart sida och en röd sida. Även om vi får nöja oss med templates från Nike tyckte jag att det här var särskilt lyckat. Matchen då? Ja, Portsmouth hade länge full koll och enda gången det hettade till var när Jordan Jones försökte tråckla sig igenom, fick bollen för långt ifrån sig och försökte filma sig till en straffspark. Domaren friade utan att dela ut kort, men Wigan blev ändå bestraffade genom att de inte fick någon frispark förrän vid slutet av halvleken.
Bortalaget hade ett lovande läge i paus och jag hade goda förhoppningar om att det skulle bli en seger till slut. Andra halvlek var dock annorlunda. Tempot var extremt lågt och båda lagen såg trötta ut. För Portsmouths del blev konsekvensen att topptrion blev isolerad och det är synnerligen dåligt när Marquis spelar nia. Hans dåliga teknik, brist på kvickhet och allmänt tunga rörelsemönster kräver att det finns ett alternativ i närheten, en medspelare, ett ben att fällas av eller ett öppet mål, för att det skulle kunna bli något annat utfall än en enkel brytning för Jack Whatmough. Whatmough hade sin gamle lagkamrat i sin ficka hela matchen.
Wigan såg inte heller potenta ut även om Wyke gav Raggett och Robertson en match, men de hade James McClean att byta in och det kan ha bidragit till ett lyft från mitten av halvleken. Wigan etablerade tryck under några minuter och fick därefter det lilla övertaget som krävdes i en match som verkligen ville sluta 0-0, men efter en av få bra kombinationer av något lag på offensiv planhalva smet ett inlägg igenom till en omarkerad Callum Lang som tog emot och klämde till mellan benen på Williams och Bazunu var för första gången den här säsongen chanslös. Det var lite slumpartat då chansen dök upp efter att en anfallare missat bollen. Portsmouth etablerade lite tryck ganska omgående, men Wigan fredade sitt målområde och när domaren genomskådade Morrells chansning (det såg ut som en filmning) metern utanför straffområdet var faran över för hemmalaget.
Det var ont om chanser vilket illustreras av xG 0,5-0,8. Portsmouth spelade bra i en halvlek och sedan blev båda lagen trötta och tempot sjönk. Defensivt var båda lagen starka och om det skulle bli mål skulle det också bli avgörande. Det var för få gästande spelare som var med i anfallen och det blev bara farligt vid två tillfällen i andra halvlek. Inget lag förtjänade tre poäng, men Wigan var starkast i slutet och 1-0 var ändå logiskt. De hade en riktigt bra chans, Portsmouth hade ingen, och det var bra betalt med tre poäng för att sätta dit den enda chansen. Två starka elvor och två starka bänkar ställdes mot varandra, men en skillnad visade sig vara avgörande. Det är skillnad på att sätta in McClean jämfört med Hackett-Fairchild har man andra resurser. En Jacobs i form hade nog kunnat göra skillnad för Pompey denna gång, men det illustrerar också det problem truppen har för närvarande. För många spelare är inte helt redo rent fysiskt.
Det är nu ett landslagsuppehåll för Portsmouth och det kommer ganska välbehövligt. I och med att flera värvningar kommit sent och truppen haft sina slängar av Covid ligger man nog lite efter rent fysiskt. Vi har sett några exempel på hur laget ska spela. Hela matchen mot Crewe var utmärkt, medan vi sett en bra halvlek i Fleetwood, en i Doncaster och en i Wigan, men poängutdelningen till trots har det här laget en bra bit att gå innan det kan ses som en uppflyttningskandidat.
Danny Cowley vill ha tre spelare till. En kreativ mittfältare, en mittback som kan spela högerback och en anfallare. Arsenals mittfältare Miguel Azeez är nära på lån, medan övriga två kräver att minst en spelare går. Förhoppningarna ligger på att Harrison lockar till sig en lånare eller köpare. Det skulle skapa utrymme för två bättre spelare. Portsmouth har säkert en budget som konkurrerar med de bästa. Problemet är att Marquis, Harrison, Jacobs och Curtis äter upp mycket av den och två av dem presterar inte på acceptabel nivå medan de andra två knappt spelar alls till följd av skador.
