Wimbledon 0 - 2 Portsmouth
Ett mer aggressivt Portsmouth vann rättvist borta mot Wimbledon. Återigen var dock domaren i centrum och den här gången genom att ge Portsmouth en billig straff vid ställningen 0-0. Efter straffmålet hade Portsmouth full kontroll.
Inför matchen fick vi det trista beskedet att Jack Whatmough tvingats till ytterligare en knäoperation och blir borta ett halvår. Menisken denna gång, vilket vi lägger till korsbands- och ledbandsskador. Därmed känns trebackslinjen långt borta och mycket riktigt startade Kenny Jackett med fyra backar. Det blev samma elva som inledde andra halvlek mot Rotherham men med en förändring. Damien McCrory gjorde debut på vänsterbacken och Brandon Haunstrup fick därmed avlastning.
Portsmouth hade fått lida för att vara mindre aggressivt än sina motståndare men visade mot Wimbledon att läxan nu var inlärd. Efter ett par nervösa inledande minuter var gästerna bättre än sina värdar. Första halvan av första halvlek var dock händelsefattig. Wimbledons Dean Parrett hade en första chans mitt i halvleken men hans skott från D:et gick utanför.
Efter halvtimmen spelad hade Portsmouth sina första chanser. Jamal Lowe förarbetade och Brett Pitman tvingade fram en hörna efter att ha halkat till vid det första läget. Hörnan blev farlig men Matt Clarke kunde inte få bollen mot mål i en tilltrasslad situation.
Ledningen kom några minuter senare efter att Pitman gjort det mesta av en lätt men tydlig knuff i ryggen av Barry Fuller. Ett svandyk likt det Oxfords försvarare gjorde när Pitman fick ett mål bortdömt i andra omgången gav straffspark och den förvaltade anfallaren väl. Pitman satte distinkt 0-1 på ett annat ställe än han slog förra straffen, något som Gareth Evans förhoppningsvis noterade. Oliver Hawkins hade sedan ett bra läge att öka på ledningen, men han kunde inte få kraft i avslutet och George Long kunde rädda.
Innan halvleken var slut var Portsmouths båda anfallare inblandade i varsin incident. Pitman träffade Paul Robinson med en armbåge och det var inte oturligt direkt. Robinson blödde men Pitman kom undan och hade domaren sett det där borde det blivit minst gult kort. Gult kort borde det också blivit för Hawkins när denne skallade ihop med Callum Kennedy, efter att ha kommit sent in i duellen. Båda spelarna tvingades byta och det var andra gången i rad som Hawkins lämnade planen i förtid med huvudbandage.
Andra halvlek blev försenad på grund av ett kortvarigt åskväder. När matchen drog igång var det två inbytta spelare som var inblandade ganska så omgående. Den ena var på hugget när den andra inte var det. Ett inlägg från Matty Kennedy hamnade framför fötterna på Conor Chaplin när Anthony Hartigan missade sin rensning. Chaplin reagerade instinktivt med att styra bollen mot mål, ett avslut som Long räddade men inte bättre än att Chaplin kunde raka in returen från snäv vinkel. 0-2 i 50e minuten.
Luke McGee hade inte haft något att göra men strax efter målet kom en bra chans till reducering. McGee kom dock ut snabbt och hindrade inhopparen Lyle Taylor från att avsluta, och när denne väl lyckats dra bollen förbi målvakten fanns Nathan Thompson där och rensade. Farligare än så blev det inte, och Wimbledon lyckades varken skapa hörna eller träffa målet under hela matchen. Long var desto mer upptagen och fick reagera snabbt och kraftfullt på Pitmans hårda frispark som förvisso placerades i målvaktens hörn. Lite svårare för Long blev det när Adam May testade en lobb från 30 meter. Målvakten fick ta ett antal steg bakåt för att kunna tippa bollen till hörna.
Med tio minuter kvar försökte sig Christian Burgess på en cykelspark, men missade bollen grovt och träffade istället Robinson i ansiktet, ungefär på samma ställe där Pitmans armbåge träffat tidigare i matchen. Robinson, som inför förrförra säsongen var tänkt som Burgess partner, tvingades avbryta matchen och Wimbledon avslutade med tio man. Portsmouth hade redan full koll på tillställningen och det blev förstås ännu svårare för hemmalaget med en man mindre. Matchen spelades av utan några spännande händelser och det blev en stabil och klar tvåmålsseger för Portsmouth.
Jag summerar med att konstatera att Portsmouth fick till ett potent anfallsspel kombinerat med tät defensiv och aggressivt spel. Nu hade laget domaren med sig vid straffsituationen och när Pitman delade ut en armbåge, men det är precis sådana domslut som gått emot i flera matcher. Trist dock att det gick ut över Wimbledon, som är en av de klubbar jag verkligen önskar framgång, men kan det jämna ut sig för Portsmouth kan det säkert jämna ut sig för Wimbledon också, kan man hoppas.
Tre poäng känns bra inför nästa bortamatch mot ett lag i bottenregionerna av tabellen. Northampton passade i lördags på att ta sin första seger när Doncaster besegrades. Nye managern Jimmy-Floyd Hasselbaink fick en drömstart med mål i första minuten, ett mål som räckte till seger. På tisdag blir det således en match mellan två lag som kommer från varsin vinst efter en lite tyngre period.
AFC Wimbledon (4-3-3): Long - Fuller (k), Robinson, Nightingale, Kennedy (Hartigan 46) - Parrett (Forrester 57), Francomb, Trotter - Appiah, McDonald, Barcham (Taylor 57)
Pompey (4-2-3-1): McGee - Thompson, Burgess, Clarke, McCrory - May, O’Keefe - Lowe, Pitman (k), Kennedy (Bennett 67) - Hawkins (Chaplin 46)
Domare: Kevin Johnson
Publik: 4585 (786 gästande)