Fotbollsminnen
Det var bara av en slump som jag fastnade för Port Vale. Det var i Tipsextras barndom och många hade lagen som visades på TV som favoritlag, Stoke, Wolverhampton med flera. Nu ville jag inte ha ett lag som alla andra hade som favoritlag utan ville ha ett lag längre ner i divisionerna.
Jag tror det var i januari 1972 som Port Vale dök upp på stryktipset för första gången i en FA Cup match hemma mot West Ham. Port Vale förlorade, men det blev mitt lag. På den tiden var det ju svårt att få fram information om engelska lag i de lägre serierna så man fick ju nöja sig med att läsa resultaten i tidningen på söndagarna. Port Vale har ju inte heller stadens namn (Stoke) i sitt namn vilket jag tycker är lite tufft.
Såg Port Vale en del på åttiotalet, men det blev mindre då barnen föddes, men nu håller de på att bli utflugna varför det finns mer tid för Port Vale. Det var inte lika enkelt att resa på 80-talet. Då fanns det inga billiga flyg utan man fick åka båt Göteborg – Harwich. Det tog närmare trettio timmar att resa från Stockholm till London enkel resa med båt.
Port Vale förekom som mest i svenska medier då man slog ur Tottenham ur FA Cupen 1988. Matchen visades på Tipsextra och detta var på den gamla goda tiden med endast två TV-kanaler så genomslaget var stort. Den vid denna tidpunkt mest kände Tottenham – supporten Lars-Gunnar fick gå ut i tidningarna och förklara förlusten. Idag skulle en sådan skräll inte få ett sånt genomslag i media med alla matcher som visas på TV idag. År 2008 var det stort firande på Vale Park för att det gått 20 år sedan den berömda matchen.
Queens Park Rangers är kanske mitt andralag i England. QPR var det första engelska lag som jag såg spela fotboll. I början av åttiotalet spelade de en träningsmatch mot en skärgårdskombination från Holmsund utanför Umeå. Resultatet kom jag inte ihåg, men det var säkert klass skillnad lagen emellan. QPR:s hemmaplan Loftus Road var även den första engelska fotbollsarena som jag besökte I England.
En av de mer minnesvärda matcherna jag sett i England var när jag bussluffade runt i England och kombinerade sightseeing med fotboll. Jag hade kommit till Cardiff en måndag och såg i den lokala tidningen att Newport spelade en uppskjuten match mot Wolwerhampton på tisdagskvällen. Detta var innan internet och när jag planerade in min resa så att den enda match som jag hade ”bokat in” var Port Vales möte mot Sunderland på påskafton, i övrigt försökte jag besöka fina städer där det mest var som slumpen om jag kunde se på fotboll också.
Newport County var i djupa ekonomiska problem och var på ruinens brant. Laget hade 5-6 år tidigare spelat kvartsfinal i Cupvinnarcupen och sålt ikonen John Alridge till Liverpool för stora pengar. Matchen spelades på Somerton Park och man möte Wolwes som vid denna tidpunkt hade rasat genom serierna. Man var nära att säkra seriesegern och trots den långa resan till Wales så var 3.000 av totalt 4.500 personer i publiken från Wolwerhampton. Matchen vanns enkelt av Wolwerhampton och Steve Bull, som numera fått en läktare uppkallad efter sig på Molinuex ground, gjorde ett av målen. Steve gjorde för övrigt 254 mål på 450 matcher under tretton säsonger i laget. Wolwerhampton tränades då av Graham Turner som idag återfinns i Shrewsbury.
Läktarna var fallfärdiga och det var inte mycket till servering heller . Newport gick i konkurs också några månader senare. Newport County har dock rest sig ut askan och spelar i år i The Conference för första gången sedan konkursen för drygt tjugo år sedan. Laget tränas av Dean Holdsworth som var den sista riktiga ”stjärnan” i gamla Wimbledon. Det gamla Wimbledon blev ju MK Dons och supportrarnas Wimbledon spelar ju också i The Conference.
Jag har också på mina resor lyckats med att bli utbuad på Stamford Bridge, det var dock innan Chelsea var det storlag man är idag. Tror det var 1987 när Chelsea mötte Sheffield Wednesday på Stamford Bridge. På denna tid hade man staket runt arenorna för att förhindra att publiken sprang in på arenorna. Mitt under matchen hade en spelare sparkat bollen över staketet och jag hade bollen i min famn. När jag sedan skulle kasta bollen över staketet in på plan igen lyckades jag inte bättre än att jag inte fick bollen över staketet och den studsade tillbaka in i publikhavet varpå publiken runtomkring buade åt mig. En tragikomisk situation var det. Idag är ju järnstaketen runt arenorna borta sedan länge.
Mycket är ju en slump. Hammarby fastnade jag för då jag såg Sandåkern (Umeå) spela allsvenskt kval mot Hammarby i oktober 1969. Hade faktiskt redan sett IFK Holmsund (uppväxt på orten) spela i allsvenskan mot Hammarby 1967, men den matchen kommer jag tyvärr inte ihåg men har fått det berättat för mig.
Sommaren 1986 såg jag Wimbledon spela en träningsmatch mot Spånga IS i en förort till Stockholm. Året efter, 1987, vann man sin största framgång då man vann FA cupen på Wembley. En av Wimbledons hjältar var Vinnie Jones som två år innan hade spelat en sommar i hemstads lag IFK Holmsund. IFK Holmsund har två allsvenska rekord från sin enda säsong i allsvenskan 1967. Snabbaste målet i första omgången i allsvenskan, det gjordes av Kenneth Sjöblom borta mot Gais. Och det andra rekordet är den absoluta lägsta publikserien i allsvenskan. Blott 189 personer fanns på Kamratvallen i Holmsund när IFK Holmsund mötte Gais i allsvenskans sista omgång i oktober 1967.
Har prenumererat på Port Vales matchprogram under drygt tjugo år. Från början prenumererade jag både på programmen från både hemma och borta matcherna, men numera nöjer jag mig med programmen från hemma matcherna på grund av att de tog för mycket plats. Har säkert 1.000 program i mina förråd. Engelska program håller ju mycket högre klass än de svenska dito. Trots att de brukar kosta kring tre pund så säljer klubbarna gott om den. Som kontrast lade Hammarby IF ned utgivningen av sina matchprogram för några år sedan trots att de mesta bestod av annonser och några nya sidor till varje match. Nu har dock supportrarna med Magnus Hagström i spetsen tagit över produktionen och ger ut ett eget matchprogram utan annonser, all heder till Magnus. Magnus som har följt Millwall intensivt under en period han bodde i London har skrivit en artikel om sin tid där. Den finns på nätet och är mycket läsvärd.
