The Black Pearl from Stoke-on-Trent (part 1)
local lad come good
I lördags var jag i Budapest. En förtjusande stad i ett trevligt land. Fick uppdatering av Stoke matchen via Håkan samtidigt som jag vandrade genom ett museum som berättade om Ungerns mörka efterkrigs historia.
Tillbaka på hotellet satte jag på kanalen BBC World som gick igenom dagens matcher. Jag var förvånad när jag såg fotbollsexperten som var ingen mindre än f.d. Stoke City spelare Garth Crooks.
Jag var inte förvånad att det var just honom utan mer förvånad att han hade lagt på sig så mycket. Han måste väga minst 30 kilon mer än när jag såg honom sist.
Garth föddes i Stoke-on-Trent 1958 med jamaikanskt påbrå. Han blev proffs 1976 och hans första säsong kunde inte ha varit tuffare. För det första blev han Stokes första svarta spelare och en av de första i England över huvud taget. Svarta spelare hade det inte så lätt då, varken på planen och från supportrarna. Spelarna fick höra hemska rasistiska uttal: att de stod ut var nästan ofattbart.
Inte nog med detta, hade Stoke säsongen 1976/77 ekonomiska problem och var tvungna att sälja alla sina stjärnor för att överleva. Stjärnor som Hudson, Pejic och Mahoney såldes och ungdomarna fick göra en mans jobb alldeles för tidigt.
Garth var en av de få att lyckas (om inte den enda). Jag minns hans första mål när han avgjorde mot West Ham i september 76 som skapade en hel del uppmärksamhet. Som sagt: få svarta spelare då.
Under hösten 76 användes Garth sparsamt, men i november skulle allt ändras. Stoke bestämde sig för att sälja sin största stjärna d.v.s. Jimmy Greenhoff (mot sin vilja) till Man. Utd. Fansen var förkrossade. Nästa match var hemma mot Birmingham City. Jag var på plats och jag upplevde den konstigaste känslan någonsin när det gäller att se en Stoke match.
Supportrarna var emot klubben. Det enda som sjöngs var: ”Greenhoff, Greenhoff” eller ”Waddington out”. Tony Waddington hade tränat Stoke i över 15 år men nu krävde fansen hans avgång. Waddington hade inget val att sälja stjärnorna men det var han som blev syndabocken.
I Greenhoffs plats fick Garth förtroendet. Ingen lätt uppgift för en 18-årig kille. Matchen var konstig. Birmingham dominerade och skapade chans på chans. Men som ett mirakel gjorde de inget mål; t.o.m. Trevor Francis missade en straff.
Stoke var knappast på deras planhalva, men med 15 minuter kvar fick vi en frispark 25-30 meter från deras mål. Garth bestämde sig att ta den och sköt bollen snyggt in i krysset. Vilket vackert mål och det bästa sättet att vinna över supportrarna.
Matchen slutade 1 – 0 men det var en av de få glimtarna de följande månaderna. Waddington slutade som manager och laget ramlade ur Englands högsta division.
Säsongen därpå började darrigt. Under George Eastham var det få höjdpunkter och strax efter jul fick han kicken. Laget förlorade sedan hemma mot amatörlaget Blyth Spartens i FA-cupen. Men sedan vände det. Stoke anställde Alan Durban som tränare och hans första övergång var den stora centern Brendan O ´Callaghan från Bradford City. Tillsammans med Garth blev de snabbt ett paradpar. Big Bren var stor och stark och kunde nicka och Crooks var snabb och kunde dribbla. Bägge 2 gjorde en hel del mål.
Laget spelade upp sig och slutade säsongen på en hedersam femte plats. Jag minns att det i mars ´78 innan en hemmamatch mot Blackburn Rovers delades ut flygblad med rubriken ”Kick Rasism Out of Stoke-on-Trent” men en storbild av Garth under. Stoke vann en mycket underhållande match med 4 – 2 och Garth gjorde ett hattrick (första gången jag har sett en Stoke spelare göra 3 mål i en och samma match).
En sak till som jag minns från denna vår var matchen mot divisionens topplag Bolton Wanderers på Stokes gamla arena Victoria Ground. Matchen slutade 0 -0 men Garth var briljant. Mittbacken som markerade honom blev lurad gång på gång. Men Garth fick mycket stryk. Jag vet inte hur många gånger han blev brutalt nersparkad (och säkert fick höra otrevliga saker med). Då var det nästan omöjligt att bli utvisad så slakten fortsatte. Men Garth var modig och vek sig aldrig. Vad hette denna fula mittback: ingen mindre än Big Sam Allardyce.
Nu var Garth lagets stjärna och säsongen därpå tillhörde de favoriterna att komma bland de topp 3 och har äran att spela i Englands högsta division igen (inget slutspel då).
Laget var ett topplag hela säsongen och Garth var duktig men hade svårt att göra mål. Han ledde skytteligan men de flesta kom från straffpunkten. Därför köpte Durban, Bristol Rovers måltjuv Paul Randall och Garth flyttades ut ett tag på kanten. Men eftersom Randall visade sig att vara värdelös, fick Garth snabbt sin ordinarie position igen.
Tack vare en 1 – 0 vinst mot Notts. Co. i säsongens sista omgång lyckades Stoke knipa den tredje platsen för uppgradering.
Del 2 kommer imorgon
