The Only One We Won......
was the one we were expected to lose
Stoke City har aldrig varit ett cuplag. Laget är 150 år gammalt i år och har endast vunnit en pokal (ligacupen 1972). Laget var visserligen i FA cupfinalen 2011 men förlorade mot Man City.
Givetvis har denna oförmåga fortsatt när det gäller slutspelsmatcher. Laget har deltagit i slutspelsmatcher i 5 olika omgångar: 1991/92, 1995/96, 1999/00, 2000/01 och 2001/2002.
Första gången Stoke skulle spela slutspelsmatcher var 1992. Laget befann sig i Englands tredje division men efter några års svacka var laget på G igen under tränare Lou Macari. Lagets stjärna var målkungen Mark Stein. Laget var storfavoriter att nå finalen och motståndarna var Stockport County. Laget förlorade visserligen första matchen 1 – 0 borta men de flesta trodde på en enkel vinst i returmötet.
Men Stoke är inget cuplag så det var Stockport fick spela slutspelsfinalen tack vare 1 – 1 på Victoria Ground.
1995/96 spelade Stoke i The Championship. Efter 46 matcher slutade Stoke på en hederlig 4e plats som innebar att laget skulle möta Leicester City som slutade en plats efter.
Första matchen spelades på Leicesters gamla arena: Filbert Street och slutade 0 – 0. 3 dagar senare gick returmatchen hemma på Victoria Ground. Stoke var nu favoriter att nå finalen på Wembley för att göra upp om en plats i den relativt nya Premier League.
Men Leicester la sig inte så lätt och ett mål från f.d. Nottingham Forest spelare Garry Parker räckte för att det var dem som gick vidare. Se klippen.
http://www.youtube.com/watch?v=n6JVEOYo9wc
4 år senare befann Stoke i Englands tredje division igen och nu spelade laget på The Britannia som hade ersatt The Vic. Laget slutade på 6e plats och skulle möta Gillingham för en plats i finalen. Stoke började hemma och ledde snabbt 2 – 0. Trots att The Gills reducerade lyckades Peter Thorne göra 3 – 1. Men långt in i tilläggstid gjorde Gillingham ett mål till som förmodligen knäckte hemmalaget.
Gillingham vann 3 – 0 hemma 4 dagar senare, men många Stokies har inte glömt eller förlåtit domaren som visade ut 2 Stokespelare: Clive Clarke och Graham Kavanagh för mindre företeelser. Domarens namn glömmer vi Stokies aldrig: Rob Styles.
Ett år senare var det dags för nya slutspelsmatcher. Denna gång skulle vi möta Walsall. Stora Stoke City mot lille Walsall. Endast 5 mil skiljer det i avstånd med bil tänkte jag men den det gäller status och tillgång är de inte på samma planet. Eller hade jag fel?
Som sagt Stoke är Stoke och när första matchen slutade 0 – 0 på The Brit. var det inte så säkert att laget från The Potteries äntligen skulle nå en slutspelsfinal.
Stoke började bäst på Walsall gamla lilla arena: Bescot Stadium och tog ledningen tack vare ett underbart mål av Graham Kavanagh. Men tydligen ville Stokes backlinje börja sin semester tidigt för de bjöd Walsall tillbaka in i matchen.
Först boxade målvakten Gavin Ward in bollen i sin egen bur från en hörna. 70 sekunder efter avsparken av andra halvlek gjorde de 2 – 1. 3 – 1 kom efter en tabbe till av Ward och slutligen gjorde de 4 – 1 tack vare en underbar assist av Wayne Thomas (som spelade för Stoke).
Titta gärna på klippen och njut! Ha ha
http://www.youtube.com/watch?v=fT1uAxU9gTw
Ett gammalt svenskt uttryck är: trägen vinner, och året därpå var det dags igen. Denna gång skulle vi möta ärkerivalerna Cardiff City. Man kan lugnt påstå att Stoke och Cardiff inte är bästa vänner och några duster har det varit (både på och av planen) under senaste 30 åren.
Men kanske värst av allt var att Stoke inte var i särskilt bra form men Cardiff var. Laget från Wales hade vunnit 10 av de senaste 13 matcher (de andra 3 slutade oavgjort). Mycket av deras framgång kom från 2 spelare som hade köpts från just Stoke City under säsongens lopp: Målmaskinen Peter Thorne och mittfältsarkitekten Graham Kavanagh.
Stoke började hemma men redan efter 12 minuter kunde en ung Robbie Earnshaw ge dem ledningen. Stoke försökte att kommer in i matchen men det var nog ingen som var förvånad när Cardiff utökade sin ledning genom Leo Fortune-West efter en timmes spel.
Nu var det frågan om hur många mål Cardiff skulle göra. Men med 10 minuter kvar hände något som skulle ändra hela utgången. En Cardiffspelare (minns inte vilken) blev framspelad och var helt ren mot målet. Den enda som skulle hindra honom mot att sätta 3 – 0 var målvakten Neil Cutler (Ward var nu petad). Cutler räddade och på något sätt insåg Stoke att allt inte var förlorat.
Nu satsade laget allt de hade framåt och med 6 minuter kvar gjorde Deon Burton ett reduceringsmål. Burton som var på lån från Derby hade än så länge varit en besvikelse: 9 matcher och inga mål. Men den isländska tränaren Gudjon Thornason tappade aldrig förtroende för honom och med facit i handen hade han rätt.
Trots press lyckade Stoke inte göra fler mål. Matchen slutade 2 – 1. Cardiff fansen och några spelare firade som om allt var klart. Jag och många andra Stokies höll med dem, returmatchen om 3 dagar var endast en formalitet.
700 hoppfulla Stokies åkte ner till södra Wales den första maj 2002. Förmodligen kommer de aldrig att glömma en av de mest kända matcherna i Stoke Citys 150 år långa historia.
Cardiff visste inte riktigt hur de skulle spela. Med en 2 – 1 ledning var de mycket avvaktande och Stoke hade bollen en hel del. De lyckades skapa en riktig bra öppning med 6 minuter kvar av den första halvleken men Stoke anfallare Chris Iwelumo sköt högt över när det såg lättare ut att göra mål.
Ju längre den andra halvleken pågick desto mer kollade Cardiff klockan. När 90 minuter hade passerat var det fortfarande 0 – 0, nu var det endast 3 minuter av tilläggstid.
Men konstiga saker händer i fotboll och även Stoke får sin del av tur. I den andra minuten av tilläggstiden svepte den lille irländaren James O´Connor in 1 – 0 som innebar förlängning.
Med endast 5 minuter kvar fick Stoke en frispark strax utanför Cardiffs straffområde. Cardiffspelarna var övertygade om att det var de som skulle ha fått domarens beslut: dvs. att det var Deon Burton som backade in i Cardiffs mittback Spencer-Prior och inte tvärtom.
Vad som hände är oförglömligt och har en stor plats i Stoke Citys historia. James O´Connor slog frisparken som till slut hamnade i mål. Kalabalik utbröt. Stoke spelare och Stokies sprang, hoppade och firade som galningar samtidigt som Spencer- Prior jagade domaren. Helt otroligt: vilken vändning. Men när man kunde se målet i repris såg man tydligt att bollen ändrade riktning och ställde till det för Cardiffs målvakt.
Spelaren som hade ändrat bollens riktning var ingen mindre än Souleyman Oulare. Och vilken kroppsdel träffade bollen? Jo, inte mindre än hans ”rumpa”.
Denna spelare är mannen som kanske ändrade hela Stokes framtid. Denna man är, trots allt, en nuvarande legend i Stoke-on-Trent.
Han köptes från Las Palmas 5 månader tidigare i december. Afrikanen hade ett rykte av att vara målfarlig och köptes för att ersätta Peter Thorne. Han gjorde sin debut mot Northamton Town i januari när han spelade andra halvleken.
3 dagar senare blev han sjuk: mycket sjuk. Han fick en blodproppa på lungan. Sjukdomen var livshotande och alla trodde att hans karriär var över. Därför blev alla överraskade när de såg att han skulle sitta på bänken för returmatchen.
Han hoppade in efter 71 minuter och gjorde målet som äntligen fick Stoke att vinna en slutspelsmatch.
Finalen spelades konstigt nog i Cardiff eftersom den nya Wembley byggdes . Motståndarna var Brentford. 42 000 såg matchen och över 30 000 var Stoke supportrar. Det blev faktiskt en enkel seger, Stoke vann 2 – 0 efter mål av Deon Burton och ett självmål redan i den första halvleken.
Äntligen kunde Stoke uppleva slutspelet som något positivt.
Hur gick det sedan?
Tränaren Gudjon Thordason: Fick besked efter Brentfordmatchen att klubben letade efter en ny tränare.
Souleyman Oulare: Spelade aldrig för Stoke igen. Sammanlagt Stoke karriär: 2 inhopp och ett mål via ”rumpan”. A living Stoke legend.
Njut av YouTube klippen.
http://www.youtube.com/watch?v=6qkj0hK0KmM
http://www.youtube.com/watch?v=0JYiVHWu2sg
http://www.youtube.com/watch?v=HzWfVlbeIkU
