The Semi-Final that had everything
and took 2 months to decide
För 40 år sedan i år (4e mars 1972) vann Stoke City sin enda pokal dvs. ligacupen. Laget slog Chelsea 2 – 1 på Wembley som var lagets första match på nationalarenan. De flesta Stoke City supportrar vet detta, men det är säkert några som inte vet historien om semifinalen som var så dramatisk och spännande att en Hollywood regissör inte skulle ha kunnat beskriva det bättre.
Efter en 4-2 bortavinst mot Bristol Rovers fann Stoke City i en semifinal för andra gången på 6 månader. Laget hade förlorat på ett grymt sätt mot Arsenal efter omspel i FA-cupen säsongen innan. Nu var det dags för revansch.
Laget skulle möta West Ham United (med gamla VM hjältar Bobby Moore och Geoff Hurst i laget) för en plats i finalen. Då, precis som nu, var semifinalen 2 matcher och det var Stoke som skulle börja på hemmaplan.
Onsdag den 8 december 1971 på The Victoria Ground inför 36,000 betalande supportrar spelades den första matchen. Stoke började bäst och tog ledningen efter 15 minuter genom 33-årige kaptenen Peter Dobing.
Men West Ham kom snabbt tillbaka och kvitterade genom Geoff Hurst via straff. Clyde Best (en av de första svarta spelarna i England) blev neddragen i straffområdet och Hurst gjorde inget misstag när han dundrade in straffen förbi landslagsmålvakten och kompisen Gordon Banks.
Saker blev ännu värre för Stoke i andra halvlek när Best slog in 2 – 1 målet för Londonlaget efter ett inlägg av ingen mindre än Harry Redknapp. Matchen slutade med en vinst för The Hammers och alla trodde att de hade bokat sin plats i finalen.
Hurst sa efter matchen: ”Banksy vet precis var jag slår mina straffar men eftersom jag slår så hårt, hinner han inte nå dem.” Med facit i handen, skulle det visa sig att detta uttal skulle straffa sig.
Jag såg matchen på TV och det jag minns bäst var när Stokes Jimmy Greenhoff, med bara några minuter kvar, kom loss. Han var fri mot målvakten Bobby Ferguson när han blev rugbytacklad (strax utanför straffområdet) av Bobby Moore. Greenhoff var vansinnig (jag tror inte att jag har sett en sådan arg spelare) och lagkompisarna fick hindra honom från att slå ner Englandskapten.
Det kallades tillbaka i 1972: The Professional Foul och då var det ingen direkt utvisning: det enda straffet Moore fick var en varning.
En vecka senare på en fullsatt Upton Park spelades den andra matchen. Sammandraget av matchen skulle visas på TV 22:30 och min far väckte mig strax innan programmet började. Jag, liksom de flesta, hade inga förhoppningar att Stoke kunde vända.
Det var en konstig match: hemmalaget visste inte om de skulle anfalla som en vanlig hemmamatch eller avvakta sin ledning från den första matchen. Stoke spelade bra och skapade chanser men utan lycka. Men med mindre än en kvart kvar skulle allt ändras när Big John Ritchie bröstade ner ett inlägg från höger och sköt in 1 – 0 målet. Nu stod det sammanlagt 2 – 2 och antal mål på bortaplan räknades inte. Matchen gick in i förläggning.
Nu visste West Ham hur de skulle spela och gick för segermålet. Stokes försvar tillsammans med Banksy jobbade frenetiskt för att hålla nollan. Men med endast 2 minuter kvar fick West Ham en tveksam straff. Harry Redknapp hade bollen men med ryggen mot målet. Banks dök fram och tog bollen samtidigt som Harry tappade balansen.
Domaren blåste och pekade på straffpunkten samtidigt som alla Stoke fans tänkte:” Inte igen.” Anledningen var att Stoke missade en plats i FA-cup finalen bara 6 månader innan när Arsenal slog in en straff i sista minuten.
Som vanligt placerade Hurst noga bollen på straffpunkten och tog sedan sin långa ansats. Som vanligt träffade han bollen klockrent……………..men denna gång nådde Banksy bollen och gjorde den mest kända räddning en Stokemålvakt någonsin har gjort. Gordon lyckades, trots all kraft i skottet, styra bollen över ribban till hemmalagets förtvivlan. En fantastisk räddning som Gordon betraktar som sin bästa under hela sin karriär.
Döm själva: http://www.youtube.com/watch?v=N0c0WIL3fGs
Vad många har glömt är att från den följande hörnan träffade Redknapp stolpen, så räddningen var nära att vara förgäves.
Matchen slutade med en Stokevinst som betydde att en omspelsmatch var nödvändig för att se vilket lag skulle ha äran att spela finalen.
Omspelsmatchen skulle spelas på Hillsborough (Sheffield Wednesdays hemmaarena). Problemet var att hitta ett datum eftersom lagen hade många matcher framöver med tanke på jul och nyår. Till slut hittade de ett datum: 5 januari. Matchen blev försenade pga. all trafikkaos som skapades när närmare 50,000 människor åkte från Stoke och London för att se matchen. En match som slutade 0 – 0. Igen gjorde Banks ett par fantastiska räddning för att hålla Stoke vid liv.
Nu var det dags för omspelsmatch nummer 2. West Hams tränare Ron Greenwood tyckte att matchen skulle spelas i London denna gång medan Stokes Tony Waddington ansåg att matchen skulle spelas på Old Trafford. För att lösa problemet skulle det singlas slant. Tony gissade rätt och datum spikades: den 26e januari (min födelsedag och 49 dagar sedan den första matchen).
Nu var det inte endast Stoke City och West Ham supportrar som följde dramat, nu var hela England fängslade. Old Trafford skulle byggas om, så ”endast” 49 000 (som betalade den svindlande summan av 35 pence) fick se matchen. Stoke fans fick The Stretford End medan stackars West Ham supportrar fick se matchen utan tak över sig och blöta blev dem, eftersom det blåste full storm i Manchester den 26e januari 1972. Lägg till ihållande regn och en vattensjuk plan. Det var inte de bästa förutsättningarna för en bra fotbollsmatch men matchen blev en klassisk.
Efter en kvart kolliderade Stokes Terry Conroy med West Hams målvakt Bobby Ferguson. Ferguson låg kvar på marken. Bobby fick hjärnskakning och hade ingen aning var han befann sig. Men då fanns det ingen reservmålvakt så efter 10 minuter uppehåll fick matchen fortsätta med Bobby i mål.
Dock, 2 minuter senare, blev det uppenbart att Bobby inte kunde fortsätta eftersom han inte kunde gå rakt. Han såg ut som om han hade festat i 2 dygn. Matchen avbröts igen och West Ham spelarna diskuterade om vem som skulle stå.
Egentligen var det Clyde Best som var lagets nödmålvakt, men när kaptenen Bobby Moore såg hans vettskrämda ansikte gjorde han ett snabbt beslut: Han tog målvaktströjan själv.
Jag måste påpeka att West Ham inte gjorde något byte utan fortsatte med 10 män. Målet var att Ferguson skulle komma tillbaka så snart han hade fått behandling. Och vad var hans behandling? Jo, starkt luktsalt i spelartunneln(inga bortskämda spelare då).
Strax efter detta fick Stoke en straff när John Ritchie fälldes. Av någon anledning valde Stokes Mike Bernard att ta straffen. Han, tror jag, hade aldrig tagit en straff för Stoke City innan. Så varför just idag?
Bernard slog straffen som helt klart var den sämsta straffen jag någonsin har sett. Ett skott utan kraft som gick direkt till Moore. Tack och lov var Moore ingen riktig målvakt. Visserligen räddade han skottet men istället för att fånga bollen lämnade han retur som en mycket tacksam Bernard kunde slå in i mål. 1 – 0 till Stoke.
Skulle Stoke nu gå mot en enkel seger? Aldrig i livet. West Ham med endast 10 man kom tillbaka och kvitterade genom Billy Bonds. Sedan bestämde West Ham att Ferguson var redo att fortsätta (det skulle ALDRIG hända idag), så nu var The Hammers fulltaliga.
Saker blev ännu bättre för Londonlaget 3 minuter senare när Trevor Brooking gjorde 2 – 1 med ett underbart volleyskott. Som det svängde, men halvleken var inte slut än. På den 5e minut av övertid kunde Peter Dobing kvittera till 2 – 2. Vilken halvlek.
Det verkade som den andra halvleken skulle bli lika målrik. Endast 4 minuter in gjorde Stokes Terry Conroy 3 – 2.
West Ham gav allt och stackars Harry Redknapp slog stolpen 2 gånger. Men äntligen efter sammanlagt 7 timmars spel mellan de 2 lagen kunde domaren Pat Partridge blåsa av matchen med en vinnare. Stoke City som grundades 109 år tidigare skulle spela sin första match på Wembley.
Det var det bästa födelsepresent jag någonsin har fått.
Kolla gärna höjdpunkterna från matchen
http://www.youtube.com/watch?v=GbjVbUg3Crg
