VM-listan: De största matcherna plats 6-10
Mitt i de retrospektiva VM-trupperna så är vi ju fortfarande skyldiga er slutet på vår lista över de största VM-fajterna. Här kommer plats 6-10.
På platserna strax utanför topp 5 hittar vi bland annat en dramatisk semifinal mellan gamla rivaler, en elektriskt laddad final med konfetti över hela planen och en kvartsfinalduell i 45-gradig värme. Här kommer våra subjektiva val på plats 6-10 på listan över de största VM-matcherna.
10. England-Västtyskland 1990, 1-1
En match som givit upphovet till en filmtitel. “One night in Turin” är en dokumentär om det brittiska landslaget och deras kamp under VM 1990. I en tid när mycket i brittisk fotboll handlade om eftermälet av ett tufft 80-tal. Med allmänna huliganismproblem och specifika tragedier i form av Bradfordbranden samt Heysel och Hillsboroughkatastroferna så var den Engelska fotbollen i desperat behov av en framgång. I filmen får vi följa Bobby Robsons manskap på väg mot den semifinal som så när gav dem hoppet om ett nytt guld,24 år efter vinsten i England.
Med stjärnor som Gary Lineker och Chris Waddle mixat med världens kanske mest spännande talang Paul Gascoigne hade engelsmännen tagit sig fram till en semifinal. Man hade blandat högt och lågt men vändningen mot Kamerun i kvarten hade gett dem stort självförtroende och i första halvlek spelade engelsmännen stundtals tyskarna av banan.Bara under de första två minuterna skapade man tre hörnor.
Trots att man under stora delar av första halvlek alltså spelade ut tyskarna så var det faktum att man inte gjorde något som skulle ligga engelsmännen i fatet senare. Man hade gått två riktiga holmgångar mot Belgien och Kamerun i åttondel respektive kvartsfinal. Båda matcherna hade gått till förlängning och tagit på krafterna hos Robsons mannar.
I den 60:e minuten tog tyskarna ledningen efter att Brehmes frispark ändrat riktning och ställt veteranen Shilton i målet. Engelsmännens moral i den här turneringen var dock hundraprocentig och Lineker, vem annars, lyckades utjämna och efter en mållös förlängning stod man inför ett straffavgörande.
På denna tiden hade inte England startat sin dokumenterat usla resultatrad gällande straffläggning men efter missar av Stuart Pearce och Chris Waddle gick det som det brukar, tyskarna tog det!
9. Argentina-Holland 1978, 3-1
Turneringen i Argentina 1978 var på många sätt en komplicerad och kontroversiell historia. Militärjuntans facistiska diktaturstyre höjde frågor kring huruvida argentinarna överhuvudtaget skulle få arrangera. Till sist fick man dock klartecken och en turnering med många fantastiska mål men också med ytterligare fadd bismak efter Argentinas avancemang efter att ha besegrat Peru med 6-0 i den avgörande matchen, detta flera timmar EFTER att Brasilien spelat sin avgörande match mot Polen
Ingen kan dock ifrågasätta att det var ett skickligt argentinskt lag som skickades ut för att möta Holland i finalen. Ett Holland som stod utan Johan Cruyff som hade tackat nej. Därmed så hade holländarnas flytande totalfotboll från 1974 devalverats i styrka något. Detta kompenserade man dock fortfarande med att vara en väloljad lagmaskin som hade dundrande långskott som lite av specialitet.
Stämningen var fullständigt elektrisk på Estadio Monunmental och det var uppskruvat på gränsen till hatiskt. Argentinarna protesterade mot det gips som den holländske mittfältaren René Van der Kerkhof bar trots att det godkänts i tidigare matcher. Den argentinske förbundskaptenen höll också sina spelare kvar i omklädningsrummet hela fem minuter efter utsatt tid, allt för att holländarna skulle få känna på den alltmer laddade stämningen från de extatiska argentinska fansen.
Till sist kom matchen igång trots att planen under hela matchen var alldeles full med konfetti som regnat in från läktarhåll.Argentina tog ledningen i den första halvleken genom storstjärnan Kempes. Det såg länge ut som att målet skulle räcka till argentinskt guld men när det återstod knappt 10 minuter nickade Dick Nanninga in kvitteringen på inlägg från Johan Neeskens. Det var också så när att guldet faktiskt hade gått till Holland när stjärnan Rob Rensenbrink träffade stolpen.
Matchen gick till förlängning och där skulle de furiöst spelande hemmalirarna visa vilka som var starkast. Efter en tilltrasslad situation där bollen rikoschetterade ett par gånger på den framstormande Mario Kempes kunde tvåan leta sig in över linjen. Sedan var yttern Daniel Bertonis 3-1 mål mest en formsak. Holländarna vägrade närvara på ceremonin efter matchen och därmed är det fullständigt fastslaget att detta drama är en av de där stora VM-matcherna som av olika anledningar gått till historien.
8. Brasilien-Italien 1970, 4-1
Listor och bästautnämningar är i de allra flesta fall subjektiva. Vissa saker är mätbara såsom bästa målskytt, målvakt med flest räddningar osv medan andra saker inte är mätbara. En sådan sak är vilket som är det bästa laget någonsin. Man försöker ibland fastställa även det som inte är mätbart genom att ställa frågan till ett stort antal experter inom området. Vid just en sådan undersökning blev det brasilianska landslaget från 1970 framröstat som det bästa vinnarlaget i historien.
Även om Brasiliens spel i turneringen har vunnit legendstatus så var uppladdningen inför VM allt annat än problemfri. Man hade vunnit kvalet utan poängförlust men ändå tvingades förbundskaptenen Saldanha bort. Detta efter att han petat vissa spelare som var personliga favoriter till presidenten Medicí. Brasilien var vid tidpunkten under ett ganska hårt repressivt militärstyre. Den gamle väldsmästaryttern från VM i Sverige, Zagallo, tog över jobbet och fick äran att leda “Selecao” i Mexiko.
Finalen hade Brasilien spelat sig fram till genom ett snabbt, rappt och effektivt spel med ideliga platsväxlingar som specialitet. Man spelade med Pelé och Tostao på topp där Pelé var tian som skulle ligga lite djupare i banan medan Tostao skulle fungera som nummer nio, strikern. Även Tostao sjönk dock ner för att lura upp mittbackar och skapade på så sätt ytor för Pelé och den offensive yttern Jair.
I finalen stod Italien för motståndet och det var två ytterligheter som skulle drabba samman. Brasiliens “Joga Bonito”, det vackra spelet, mot Italiens Catenaccio. Instruktionerna från Zagalo var glasklara, ett snabbt passningsspel skulle trötta ut italienarna i värmen. Rivellino och Jair klev in i banan och gjorde plats för ytterbackarna att storma framåt. En metod som bl.a gav det ikoniska 4-1 målet av Carlos Alberto. Ett mål som förarbetades genom ett fantastiskt dribblingsnummer av den defensive mittfältaren Clodoaldo. Målskyttet hade inletts genom världens,vid tidpunkten, bäste spelare Pelé. Hans enorma häng i luften och hans stenhårda nick vid stolproten hade betvingats genom Gordon Banks tidigare i turneringen. Denna gång fanns dock ingen Banks i målet utan Pelé blev 12 år efter genombrottet i Sverige återigen målskytt i en VM-final.
På det stora hela var finalen en kattens lek med råttan och det vackra spelet tillsammans med två av de mest ikoniska VM-målet gör att VM-finalen från 1970 tar sig in på plats åtta på den här listan.
7. England-Västtyskland 1966, 4-2
Eftersom Old School Footalls utgångspunkt ju har varit den engelska fotbollen så är det ju ofrånkomligt att det engelska landslaget “finest hour”, VM-finalen från 1966, tar en plats på listan.
Mycket har sagts och skrivits om det faktum att engelsmännen gynnades som hemmalag, hade fördel av domsluten och att man fick spela alla sina matcher på Wembley. Faktum är dock att man hade ett mycket starkt lag och att man framförallt byggde sitt spel på en extremt solid defensiv. Innan finalen hade man släppt in ett enda mål, nämligen den straff som Eusebio reducerade med i slutet av semifinalen mot Portugal. Denna starka defensiv kryddade man med den extrema skottstyrkan hos storstjärnan Bobby Charlton.
När det gällde anfallsbesättningen så kom den ju att att omhuldas av en del drama under turneringen. Jimmy Greaves, som var Englands dokumenterat giftigaste striker, hade startat turneringen som förstaval men skadat sig under gruppspelet. Lagom till kvartsfinalspelet så plockade Alf Ramsey in den i landslaget fortfarande orutinerade Geoff Hurst och finns det någon gång begreppet “och resten är historia” passar in så är det ju här.
Finalen kom att börja dramatiskt när tyskarna ganska tidigt tog ledningen och för en kort stund satte skräck i den extatiska hemmapubliken. Bara sex minuter efter ledningsmålet kunde lagkaptenen Bobby Moore hitta lagkamraten från West Ham,Geoff Hurst, med en utsökt avvägd frispark in i straffområdet som den långe centern nickade in.
Andra halvleken hade också två mål att bjuda. Det första kom när det återstod 12 minuter. Ett skott av Hurst hade täckts av en västtysk försvarare och gått rakt upp i luften. När den närmade sig marken var det den tredje West Ham-spelaren Martin Peters som på nära håll kunde trycka in en volley och nu var guldet nära. Det skulle dock inte bli riktigt så enkelt och backen Wolfgang Weber kunde efter en tilltrasslad situation från nära håll trycka in kvitteringen och detta med matchens sista spark.
Den förlängning som följde blev den första i VM-finalhistorien och England förbundskapten Alf Ramsey förbjöd sina spelare att lägga sig ner för då skulle de visa trötthet och svaghet inför tyskarna. Hans sista ord till sina spelare: “Ni har redan vunnit finalen en gång! Gå ut och vinn den igen!”
Dramaturgin kring förlängningen i allmänhet och det tredje målet i synnerhet tillhör VM-historiens mest kända och omtalade. Inspelet från Alan Ball togs emot av Geoff Hurst och på andra tillslaget förpassade han bollen upp i ribban och ner i mål. Detta i alla fall enligt linjedomaren Tofik Bakhramov som övertygade domare Dienst att bollen var inne. Linjedomaren kunde inte någon engelska så det fick bli kroppspråket. Många år senare kom det fram att delar av linjedomarens familj hade dödats av tyskarna under kriget och att han därför mer än gärna såg det som att bollen var inne.
Geoff Hurst skulle göra ytterligare ett mål. Det var ett mål som gjorde att han till dags dato är den ende i VM-historien som gjort hattrick i en final. En lång boll från Moore hittade fram till Hurst. BBC:s Kenneth Wolstenholmes kommentar till situationen har blivit odödlig: “Some people are on the pitch. They think it´s all over”. Efter att Hurst sekunden efter trycket in ett vänsterskott i krysset fortsatte Wolstenholme: “It is now”. Den perfekta slutpunkten på en episk final som dessutom kniper en sjundeplats på den här listan.
6. Frankrike-Brasilien 1986, 1-1
I VM 1982 hade Frankrike och Brasilien stått för den vackraste och mest attraktiva fotbollen. Inget av lagen nådde dock ända fram då de fick sträcka vapen i enorma bataljer. Frankrikes slutpunkt blev semifinalen mot Västtyskland där man trots ledning med 3-1 i förlängningen fick se sig besegrade på straffar. För Brasiliens del var det så att Paolo Rossi blev bödel genom sitt hattrick i det andra gruppspelet.
Båda lagen hade smärtfritt tagit sig fram till kvartsfinalen. I Frankrike var det Michel Platini som var den stora obestridlige kungen. Han hade i princip på egen hand vunnit ett EM-guld åt Frankrike på hemmaplan två år tidigare och nu var tanken att den största av scener skulle erövras,VM. I Brasilien var det Zico som var den stora stjärnan. Han var dock skadad och startade matchen från bänken. Brasiliens stora stjärnor var nu något till åren komna och det var ju egentligen fyra år tidigare i Spanien som skulle blivit deras mästerskap.
Kvartsfinalen gick på Estadio Jalisco i Guadalajara i fyrtiofemgradig värme. Detta var inte något som spelarna tog notis utan i denna värmen utspelade sig en av VM-historiens tempostarkaste och bästa tillställningar. Det var ett böljande spel och det utbyttes chanser på båda håll. Brassarna skulle komma att ta ledningen efter att man utfört en klassisk “handbollsupprullning” där fransmännens räknefel till sist fristållde Careca som dundrade upp bollen i nättaket. Fransmännen skulle komma tillbaka i slutet av första halvlek när Platini från nära håll kunde rulla in bollen i öppet mål sedan den brasilianske målvakten missbedömt ett inlägg.
Den andra halvleken fortsatte i ett högt tempo och helt naturligt blev det fler misstag från spelarna. Brassarna hade i matchen två ramträffar men man kan inte överlista Bats.
Med 20 minuter kvar av matchen kom Zico in på banan och inte många minuter därefter tilldömdes Brasilien en straff. Trots att Careca och Socrates slagit varsin tidigare i turneringen så föll ansvaret på Zico. Bats kunde räkna in en av de enklare räddningarna han behövde göra under turneringen, Det var en svag straff.
Matchen gick till förlängning och trots trötta försvar blev det inget avgörande. Anfallarna var minst lika trötta.
Straffsparksläggning fick skilja dessa bägge giganter åt och den här gången skulle det bli Frankrike som fick revansch för straffsparksläggningen mot Västtyskland fyra år tidigare. Socrates missade Brasiliens första och detta gav fransmännen övertag länge i straffläggningen. Då missade Platini av alla människor sin straff och inför sista omgången var det utjämnat. Mittbacken Julio Cesar var inte mycket för finlir utan dundrade sin straff så hårt i stolpen så att den landade nästan ända uppe vid mittplan. Avgörandet skulle då ligga hos den mest anonyme av de franska mittfältarna, Luis Fernandez. Med nedrullade strumpor lurade han bort målvakten i ena hörnet och placerade in bollen i det andra.
Brasiliens VM slutade ännu en gång i tårar men de får nöja sig med att ha varit med i en av VM-historiens mest fantastiska dueller.
