When Stoke City played the most beautiful football in the country
Yes...it´s true
Som jag har påpekat många gånger förr, kunde eller borde Stoke City ha vunnit ligan säsongen 1974/75. Med undantaget av säsongen 1946/47 var det den enda gången laget hade en realistisk chans att ta hem guldet. Men tyvärr blev det inte så. Givetvis är just det laget det bästa som jag har sett spela i röd/vita ränder. Dock var inte säsongen 1974/75 den bästa fotboll jag har sett Stoke City spela; det var faktiskt säsongen innan 1973/74, eller rättare sagt på våren 1974.
Stoke vann ligacupen 1972 men ganska snabbt försvann vissa viktiga spelare. Målvakten Gordon Banks skadade sig i en bilolycka och de 3 mittfältsspelarna hade försvunnit. Peter Dobing och George Eastham hade lagt skorna på hyllan och Mike Bernard hade sålts till Everton. Säsongen därpå (1972/73) överlevde Stoke tack vare en stark avslutning på säsongen. När säsongen 73/74 var igång var Stoke återigen ett bottenlag. Efter 12 matcher hade de vunnit endast en och senare i mitten av december efter en hemmaförlust mot Wolves (laget som vi ALLTID har svårt förr) låg vi endast en poäng ovanför strecket. Just denna säsong skulle det bli svårare att överleva eftersom det var första året 3 lag istället för 2 skulle flyttas ner.
Nästa match var borta mot West Ham, laget som låg sist i tabellen(snacka om en viktig match), men Stoke lyckades vinna 2-0 och just denna dag vände Stoke City från ett bottenlag tills kanske landets bästa. Nästa match fick vi en poäng mot topplaget Derby Co. och endast 3 dagar senare vände Stoke 0-1 i halvtid till en 4-1 vinst mot QPR; nykomlingslaget som var fullt av blivande stjärnor t.ex. Stan Bowles och Gerry Francis. 2 veckor senare hände något som alla Stoke supportrar aldrig kommer att glömma; Stoke lyckades mycket överraskande att köpa Alan Hudson från Chelsea. 22-åriga Hudson blev en stjärna endast 18 år gammal med Londonlaget, men de senaste 2 åren hade hans festande hunnit ikapp honom. Chelseatränaren Dave Sexton hade tröttnat på Hudsons och Peter Osgoods ständiga supande (han sa att han var less på alkohollukten i omklädningsrummet) och placerade bägge 2 på transferlistan.
Hudson skrev på för Stoke lördagen den 12e januari, samma dag som vi fick 1-1 borta mot Ipswich. Hudsons debut skulle vara mot regerande mästare Liverpool på Victoria Ground. Jag, brorsan och min far tillsammans med 35 000 andra var på plats för att se vårt nya nyförvärv. Och vilken debut det var; killen var minst sagt fantastisk. Han dominerade planen och förtrollade publiken. Han var helt klart matchens lirare, precis som han skulle vara i nästan alla matcher de följande 3 säsongerna. Liverpool var utspelade med fick ett sent, sent mål på övertid så de kunde åka hem till Merseyside med en pinne (gamla VM stjärnan Geoff Hurst hade gett oss ledningen).
Stokes tränare Tony Waddington gav order om att ge Hudson bollen i så ofta så möjligt, resten skulle han fixa själv. Det var en enkel men vinnande taktik. På träningen hade Hudson en gul tröja på sig så de andra kunde hitta honom enkelt. När det gällde hans festande övertalade Waddington Geoff Hurst att ta honom som inneboende. Men det var mest ett spel för galleriet, för Alan sågs ganska ofta på nattklubbarna runt om i Stoke. Förmodligen brydde Waddington (som inte spottade i glaset heller) sig inte om vad Hudson gjorde så länge han var briljant på planen. En bra lösning tyckte alla.
Hudsons andra match var mot hans gamla lag Chelsea, också en hemmamatch. Matchen spelades på en söndag e.m. och var därmed den första matchen någonsin som spelades i Englands högsta division på den heliga söndagen. Hudson var åter planens kung och laget vann 1-0. Det bästa med Hudson var att tack vare hans självförtroende började de andra spelarna plötsligt spela upp sig. Spelare som Jimmy Greenhoff, Jimmy Robertson, John Mahoney och Mike Pejic (alla duktiga spelare förr) började nu spela som världsstjärnor.
Den 23e februari 1974 är ett datum få Stoke fans inte kommer ihåg. Det var dagen Stoke skulle möta Leeds United hemma. Leeds ledde ligan överlägset, laget hade inte förlorat en enda match. Snacket gick om de skulle blir det första laget på 1900-talet att spela en helsäsong utan förlust. Stoke var obesegrat i 9 matcher och hela landets ögon var på just denna match. Efter 20 minuter kändes det som om det redan var avgjort eftersom Leeds ledde 2-0. Men tack vare mål från Mike Pejic och Hudson (hans första) var det lika vid halvtid (lustigt nog var Hudson och Pejic riktiga ovänner; Pejic tyckte Hudson var stöddig medan Hudson ansåg att Pejic var en tjatig gnällspik). Andra halvlek anföll Stoke mot sin hemmaklack på The Boothen End. Stoke anföll frenetiskt samtidigt som Leeds blev allt mer desperat men till slut kunde ”local boy” Denis Smith nicka in det vinnande målet. Leeds blev besegrade och nu var Stoke City laget som alla talade om (detta var förresten den bästa matchen jag har någonsin sett).
Och så fortsatte det. När säsongen var slut var Stoke plötsligt på femte plats. Laget hade kvalificerat sig till Europaspel (den första och enda gången tack vare ligaplaceringen). Från 15e december till den 29e april spelade laget 23 matcher. Endast 2 slutade i en förlust; konstigt nog mot bottenlaget Coventry (0-2) och mot laget som låg hopplöst sist, Norwich City (hela 0-4).
Innan jag slutar vill jag nämna 2 matcher till som spelades under denna vår. Den första var mot Southampton, hemma. Laget var i fritt fall trots en hyfsad inledning på säsongen. Men laget hade lyckats komma överens med Hudsons gamla kompis Peter Osgood som valde The Saints istället för just Stoke. De flesta trodde att han skulle välja oss men i sista sekunden ändrade han sig och valde sydkustlaget. Och nu skulle han spela sin första match mot just oss.
Osgood skulle nog ha ersatt vår långa, målfarliga men rätt så gamla center John Ritchie om han hade skrivit på men eftersom han inte gjorde det fick Big John fortsatt förtroende. Osgood sa i en intervju innan matchen att Ritchie var ganska duktig men endast kunde göra mål med huvudet. Matchen slutade 4-1 till Stoke och Big John gjorde ett hattrick men det var hans tredje mål som alla minns. Han dribblade förbi 2 backar plus målvakten. Sedan placerade han bollen på mållinjen, gick ner på alla fyra och nickade in det. Underbart, underbart säger jag. Eftersom Southampton ramlade ner det året skulle jag gärna ha frågat Osgood om han ångrade sitt beslut.
Innan jag slutar denna gång måste jag nämna matchen mot Tottenham Hotspurs som spelades på säsongens näst sista lördag. Matchens första halvlek var minst sagt ett sömnpiller; det kändes som om säsongen var slut och spelarna redan tänkte på sina solsemestrar. Jag minns att vi gjorde mål strax innan halvtid men det var andra halvlek som jag minns bäst. Under den andra halvleken spelade Stoke City den finaste fotboll jag har sett de spela. Trots att de inte gjorde fler mål var det njutbart att se så många tekniska spelare briljera. Det var tunnlar och klackar, krossbollar och volleyskott. Spurs var efter i varje moment och det var svårt att tro att de tillhörde samma liga. Det var underbart att skåda.
När matchen var slut applåderade publiken i flera minuter och spelarna njöt av berömmet. Jag kommer ihåg stämningen när vi till slut lämnade stadium; glädjen i mångas ansikten och snacket att nästa säsong kommer att bli vår!
Men som alla vet, blev det tyvärr INTE så.
